Cilla skrev:Pappan och mamman har pratat om detta och vi alla fyra vid ett tillfälle, jag har klargjort att även om flickan är envis så är jag ännu envisare, för jag har som du t.ex Susann aldrig( :
nästan ) tummat på konsekvens.
Tror heljärtat på handling och konsekvens, barn lär ju sig snabbt lönande koncept.
Nu pratar vi inte ett litet spel, utan fullständigt rabiatspel! Hon gapar och skriker sig fördärvad. Får jag henne att tystna, genom att prata lugnande så funkar det tills man säger att nu börjar vi om från början, nu fixar vi detta! då är vi direkt på ruta ett, behöver jag säga att man är som ett ras när man suttit och pratat lugnande till 05.00 på morgonen?! hur flickan orkar begriper jag ej.
Pappan är med på noterna, men för det mesta vill hon att hon och jag ska prata...tjejsnack ni vet...
Nu har det eskalerat till att hon aldrig sover över, kommer bara på kortare visiter, då hör hon sig noga för om vad vi ska göra, är det då inget kul, så hoppar hon över det hela, för då hittar mamma och hon på något annat kul...
Vi har sagt som så att vi inte vill "locka" henne m roliga happenings, utan det får isåfall bli en överraskning. Ibland är vi nämligen så tråkiga att vi bara är ute i skogen och går eller något annat tråkigt. Fika, gå till leksaksaffärer och springa på allehanda aktiviteter slutar väl bara med Disneyland-nästa! givetvis gör vi sådant ibland ochså...
Det är ingen lätt situation, övergående hoppas jag vid gudarna!
Oj, tog visst med hela inlägget...
Min bror har en 6-årig son som bor varannan helg hos mamman (tja, tänkas så ovanligt..). Då min bror bara har honom kan ni förstå vad mycket uppmärksamhet han får (för att inte tala om från hans farmor och farfar..). I familjen ingår även min brors flickvän sedan snart 3 år tillbaka.
Emellanåt (kanske oftare än vad jag får veta) har de "problem" med att pojken inte vill åka/stanna kvar hos mamman. Jag har fått veta att det ibland gått så långt att min bror åker över och HÄMTAR pojken.
. Utan att själv ha erfarenhet från äldre barn (min är ju bara 4 mån....
) så skriker hela min kropp över hur FEL jag tycker att det här är. Skall han som är SEX år kunna bedöma vad som han ska och inte ska göra, vad som är bäst för honom?????
För mig är det klart varför han inte vill vara där; han får helt enkelt inte lika mycket uppmärksamhet. I den familjen bor 3 ytterligare barn och då är det ju självklart att man får mindre uppmärksamhet. De bor i lägenhet och delar rum. Hemma hos min bror han han eget rum och de bor dessutom i villa.
Föräldrarna spelar här en mycket viktigt roll när det gäller att förmedla hur viktigt det är att pojken är hos båda föräldrarna. Kanske är det svårt att dra in känslor (man vill ju inte skuldbelägga barnet), men att prompsa på att ska han vara hos mamma så ska han och så blir det bara!!!! Man få ju faktiskt tänka på pojken och hans framtid. Om ett barn blir väl behandlat hos både mamman och pappan så finns det väl ändå ingen forskning i hela världen som talar mot att det inte är bra att båda föräldrarna finns i barnets liv???
För mig (obs! MIG) känns det fel att LÅTA flickan bara komma över när det PASSAR henne... Skall en nioåring få bestämma det SJÄLV?? Du verkar ju så vettig, bryende, omtänksam så såååååå hemskt kan det ju inte bara vara att vara hos er eller hur? Är det bestämt att hon skall vara hos er så BLIR det bara så! Sedan får hon tycka att det är hur tråkigt som helst! Återigen, tänk på :-k att det är vuxna vi uppfostrar... Hur blir det för henne när hon blir större?..... Jag tycker även att det är viktigt att barn får lära sig att man har olika system i olika familjer.
Jag tycker att det är JÄTTEBRA =D> att ni inte lockar med roliga saker. Hon kommer till er för att ta del av er vardag och tillbringa tid med sin pappa (och dig förstås
), tja att leva livet någon annanstans än hos mamma.
Om jag har förstått dig rätt så är mamman inte så happy över situationen med skilsmässa? Gillar inte pappan? Gillar hon dig? Om ditt svar är nej så försvårar ju det situationen. Då tror jag säkert att mamman medvetet och/eller omedvetet för över sina negativa känslor på dottern (aja baja [-X ). Jag känner att här spelar mamman en jättestor roll att peppa dottern att åka samt att även mer eller mindre "tvinga" henne (=vara förälder).
Det känslomässiga måste ju redas upp parallellt med att en struktur med konsekvens införs.
Det är vääääldigt lätt för mig att sitta här brevid och tycka en massa saker, men ämnet engagerar mig eftersom jag har liknande situation i närheten genom min bror och brorson.
Summasummarum så tycker jag (igen) att föräldrar tänker så kortsiktigt. Vi uppfostrar vuxna och vi måste våga stå upp för det vi tror är bäst för barnet. Jag tycker (nej nu får jag sluta) att en vuxen (läs: större barn) som kan sova borta i div olika sammanhang utan att få osund hemlängtan måste vara ett mål för varje förälder.
Om jag och min sambo någonsin skulle gå skilda vägar hoppas jag för allt i världen att jag inte blir så puckad (starkt ord, jag vet) att jag glömmer bort mina barns behov. Att jag skiter i min och barnens pappas ev dåliga relation. Skall barnen behöva lida för det?
Det är främst mamman och pappan som måste reda ut det här problemet, men eftersom du finns med i bilden som en vuxen (en bryende sådan
) så har du också stor betydelse.
Sedan det här med att barn av idag skall ha så JÄ-LA ROLIGT JÄMT
, F-N livet är inte så kul jämt! Vi föräldrar är inga underhållare. Man kan inte få ALLT! Vad har hänt de senaste åren egentligen?? Jag tycker barn av idag klagar så fasligt. Alltid missnöjda. Kan inte ha tråkigt. Jag märker detta även i skolan där jag jobbar som högstadielärare. Klart att man skall sträva efter att ha kul, men inte jämt, inte varje dag, varenda lektion (i mitt fall..)!!!!!!!! Kidsen blir ju hyperaktiva.
Jag och min sambo har tagit ett beslut när vi fick barn: vår son skall inte sättas på pidestal. Han skall få kärlek och uppmärksamhet, men även få lära sig att det finns personer i hans familj och omgivning som också har behov.
Oj oj oj vad jag har tyckt. Hoppas inte att du misstycker alltför mycket...
Lycka till!!!!!
KRAMAR
Kristin
Storebror f. aug-04
Lillebror f. aug-06
). En nioåring är inte stor nog att hantera svåra diskussioner och inte heller sina egna känslor. Det kan ju inte ens vi ibland (ofta). Man ska naturligtvis inte köra över dem men heller inte tilltro dem mer än vad de faktiskt klarar av.
). 
Alla säger att de skulle "göra allt" för sina barn. Men det gäller uppenbarligen inte att visa att man tycker om och kan umgås med barnets mamma/pappa som man en gång fått barnet med. Det är galet... 
Kan det bli mer förvirrat för ett barn?!?
?!