Om morgonvälling och schemahysteri: Jämställdhet i praktiken
-
Kalaskakan
-
chokladkaninen
- Inlägg: 2604
- Blev medlem: sön 16 mar 2008, 06:45
- Ort: Uppsala
Ursäkta, men nu tänker jag bjäbba emot! 
Om det var så enkelt som ni framställer det: kvinnor VILL ha större ansvar för barnen och stackars männen får minsann inte chansen - då skulle livet inte se ut som det gör. För många kvinnor (och män, förstås!) VILL leva jämställt, men halkar ändå ned i de traditionella hjulspåren. Det är inte så enkelt som en fråga om mer - eller annan - kommunikation, utan handlar om att SE strukturerna som får oss att handla som vi gör. Och visst, nej, kvinnor är inte offer
MEN det är kvinnorna som måste vara drivande hela tiden, om man ska ta sig ur träsket, och DET tycker jag är jobbigt. Om jag hittar 10 par som säger sig vilja leva jämställt och mannen är drivande i det projektet i 2 fall så blir jag positivt överraskad. Här hemma ser det i vilket fall inte ut så. 
I fallet jag beskriver är det inte alls fråga om att Pappa Chokladkanin inte kan sköta sina egna situationer med Bebbo - det kan han.
Om min 2,5-åring är oresonlig vågar jag säga nej till henne. Om min man är oresonlig vågar jag säga nej till honom. Inte för att jag har något uppfostringsansvar gentemot honom, utan bara helt enkelt för att man uppför sig så att samlivet fungerar när man lever ihop. Att bara vara odelat positiv och entusiastisk i den kontakten är inte min uppgift - som sagt är maken lika vuxen som jag och bör därmed också kunna uppföra sig lika vuxet.
Om det var så enkelt som ni framställer det: kvinnor VILL ha större ansvar för barnen och stackars männen får minsann inte chansen - då skulle livet inte se ut som det gör. För många kvinnor (och män, förstås!) VILL leva jämställt, men halkar ändå ned i de traditionella hjulspåren. Det är inte så enkelt som en fråga om mer - eller annan - kommunikation, utan handlar om att SE strukturerna som får oss att handla som vi gör. Och visst, nej, kvinnor är inte offer
MEN det är kvinnorna som måste vara drivande hela tiden, om man ska ta sig ur träsket, och DET tycker jag är jobbigt. Om jag hittar 10 par som säger sig vilja leva jämställt och mannen är drivande i det projektet i 2 fall så blir jag positivt överraskad. Här hemma ser det i vilket fall inte ut så. I fallet jag beskriver är det inte alls fråga om att Pappa Chokladkanin inte kan sköta sina egna situationer med Bebbo - det kan han.
Det handlar om att han, i sin surhet över att jag vann ligga-kvar-i-sängen-dragkampen, låter sin ilska mot mig gå ut över Bebbo. Och det är INTE OK. Och har inget alls med Bebbo att göra, förutom att han blir en oskyldig slagpåse. För att spetsa till det så tar jag då hellre orättvisan MOT mig än jag låter Bebbo ta den. Och precis så inbillar jag mig att kvinnor som "tar på sig offerkoftan" resonerar allt som oftast.blomman skrev: Och så SOVER man! Punkt!
GÅ INTE UPP, låt bli att gå upp och ta på dig offerkoftan, inte lita på att han (om så är fallet att det är han och inte hon) klarar sig själv...
Om min 2,5-åring är oresonlig vågar jag säga nej till henne. Om min man är oresonlig vågar jag säga nej till honom. Inte för att jag har något uppfostringsansvar gentemot honom, utan bara helt enkelt för att man uppför sig så att samlivet fungerar när man lever ihop. Att bara vara odelat positiv och entusiastisk i den kontakten är inte min uppgift - som sagt är maken lika vuxen som jag och bör därmed också kunna uppföra sig lika vuxet.
Mamma till 
Storasyster f feb 07
och Lillebror f okt 08
Storasyster f feb 07och
Lillebror f okt 08-
TorpSara
Fast jag tror inte att vi kvinnor "vill", lika lite som de flesta män vill lämpa över ansvaret. Jag tror att det är lika mycket strukturer åt båda håll. För faktum är att de flesta i min omgivning lever jäkligt jämställt, utom när det kommer till barnen. Och det träsket, det hamnar 90% av alla kvinnor i själva, anser jag. Delvis på grund av att man kör om till tusen under den första tiden hemma, men också för att man sedan inte lyckas/vill/orkar backa.
Pappa Diskoper sa lite klokt att det är så lätt att avstå varje gång de är små, blöjbyte, matkladd och tröst, för varje gång är det ett litet motstånd. Så jäkla upphetsande är ju inte den vardagliga spädbarnsvården, det håller jag ju med honom om. Om då mamman är det minsta ovillig att släppa/villig att ta över, ja då krävs det inte så mycket för att backa undan som pappa. Att man får sota för det senare, ja det är det nog få som tänker på, där och då, från båda håll.
Pappa Diskoper sa lite klokt att det är så lätt att avstå varje gång de är små, blöjbyte, matkladd och tröst, för varje gång är det ett litet motstånd. Så jäkla upphetsande är ju inte den vardagliga spädbarnsvården, det håller jag ju med honom om. Om då mamman är det minsta ovillig att släppa/villig att ta över, ja då krävs det inte så mycket för att backa undan som pappa. Att man får sota för det senare, ja det är det nog få som tänker på, där och då, från båda håll.
-
chokladkaninen
- Inlägg: 2604
- Blev medlem: sön 16 mar 2008, 06:45
- Ort: Uppsala
Men för VEM är det lätt att avstå? Bara för mannen, som lugnt kan utgå från att kvinnan annars kommer att byta blöjan, eller hur? Medan mannen har alternativen byta blöja eller inte byta blöja har kvinnan alltså alternativet att byta blöjan eller att se till att mannen gör det - annars är ju risken att det inte blir gjort, och då är det återigen barnet som hamnar i kläm. Och den risken är det få mödrar som vill/vågar ta. Däribland jag själv. 8-[TorpSara skrev: Pappa Diskoper sa lite klokt att det är så lätt att avstå
Valfriheten, Vill jag byta bajsblöjor idag?, existerar alltså bara för män.
Mamma till Storasyster f feb 07
och Lillebror f okt 08
Storasyster f feb 07och
Lillebror f okt 08Håller med dig Sara, det handlar inte bara om vad man vill, utan en hel samhällsyn som man matas med från barnsben.
Fast, chokladkaninen, om din man spelar ut sin ilska mot dig genom barnen så vet jag inte om jag tror att det måste ha med jämställdhet/manlig dominans att göra. Det finns många dåliga sätt som kvinnor använder också, när de inte har tillräckligt god självkänsla för att klara av konflikter på ett bättre sätt.
Att män inte tar ansvar för relationer på samma sätt hänger ju ihop med att vi blivit uppfostrade på ett sådant sätt. Förväntningar på just kvinnor som relationsfixare, och tvärtom att man sällan frågade små killar hur de kände sig, åtminstone inte i min generation.
Jag ser fortfarande inte hur nej och inte, måste behövas?!
Tvärtom, ska jag förändra så är det mycket bättre att fokusera på vad jag vill.
Nu sitter jag här, fast jag egentligen inte hinner igen, bara för att tråden är så intressant, men jag hinner ju inte svara vettigt eller genomtänkt..
Men en grej måste man komma ihåg.
Jag kan bara ändra MIG själv, inte någon annan!
Jag kan ändra andras sätt att vara och bete sig mot mig,genom att ändra MITT beteende, men jag kan fortfarande inte ändra dem, bara mig.
Jag upplever tydligt att när jag själv ändrar mitt beteende så ändrar sig saker omkring mig..
Fast, chokladkaninen, om din man spelar ut sin ilska mot dig genom barnen så vet jag inte om jag tror att det måste ha med jämställdhet/manlig dominans att göra. Det finns många dåliga sätt som kvinnor använder också, när de inte har tillräckligt god självkänsla för att klara av konflikter på ett bättre sätt.
Att män inte tar ansvar för relationer på samma sätt hänger ju ihop med att vi blivit uppfostrade på ett sådant sätt. Förväntningar på just kvinnor som relationsfixare, och tvärtom att man sällan frågade små killar hur de kände sig, åtminstone inte i min generation.
Jag ser fortfarande inte hur nej och inte, måste behövas?!
Tvärtom, ska jag förändra så är det mycket bättre att fokusera på vad jag vill.
Nu sitter jag här, fast jag egentligen inte hinner igen, bara för att tråden är så intressant, men jag hinner ju inte svara vettigt eller genomtänkt..
Men en grej måste man komma ihåg.
Jag kan bara ändra MIG själv, inte någon annan!Jag kan ändra andras sätt att vara och bete sig mot mig,genom att ändra MITT beteende, men jag kan fortfarande inte ändra dem, bara mig.
Jag upplever tydligt att när jag själv ändrar mitt beteende så ändrar sig saker omkring mig..
Jo, apropå bajsblöjorna, som jag inte såg förrän jag postat.
Även där handlar det väl om att lämna över /släppa ansvar.
Amma proppfullt, och gå ut.
Jag gick ut och red, men vad som helst funkar ju.
Vi kvinnor får väl sluta se det som ett val bara för mannen då?
Ändra mig, inte honom.
Jag går ut, när barnet är mätt, oavsett om det precis bajsar då.
Mannen fixar det.
Jag ser också tydliga könsmönster i samhället, men jag tror ändå inte rätt väg är att vara arg utan bara förändra sig själv.
Ibland ramlar vi i fällan i mitt förhållande med, men vi bråkar inte om det med varandra. Det är ju vår gemensamma kamp , inte en kamp mot varandra utan med varandra..
Även där handlar det väl om att lämna över /släppa ansvar.
Amma proppfullt, och gå ut.
Jag gick ut och red, men vad som helst funkar ju.
Vi kvinnor får väl sluta se det som ett val bara för mannen då?
Ändra mig, inte honom.
Jag går ut, när barnet är mätt, oavsett om det precis bajsar då.
Mannen fixar det.
Jag ser också tydliga könsmönster i samhället, men jag tror ändå inte rätt väg är att vara arg utan bara förändra sig själv.
Ibland ramlar vi i fällan i mitt förhållande med, men vi bråkar inte om det med varandra. Det är ju vår gemensamma kamp , inte en kamp mot varandra utan med varandra..
-
TorpSara
Jag tror at det hänger ihop med att man "kör om" när man är hemma i början, till viss del och att det handlar om benhårt befästa könsstrukturer, inte nödvändigtvis bara patriarkala.chokladkaninen skrev:Men för VEM är det lätt att avstå? Bara för mannen, som lugnt kan utgå från att kvinnan annars kommer att byta blöjan, eller hur? Medan mannen har alternativen byta blöja eller inte byta blöja har kvinnan alltså alternativet att byta blöjan eller att se till att mannen gör det - annars är ju risken att det inte blir gjort, och då är det återigen barnet som hamnar i kläm. Och den risken är det få mödrar som vill/vågar ta. Däribland jag själv. 8-[TorpSara skrev: Pappa Diskoper sa lite klokt att det är så lätt att avstå
Valfriheten, Vill jag byta bajsblöjor idag?, existerar alltså bara för män.
Jag gjorde som Blomman, gav inget val. Eller jag valde ju att lämna över ansvaret, men det valet tror jag att man måste göra, oavsett om det handlar om gemensamma barn eller gemensamma djur där en person har fått ett ansvarsförsprång.
-
Kalaskakan
Intressanta vändningar !
Har inte heller tid just nu MEN maken är hemma och därmed ansvaret hans för fifteen minutes...
Emedans vi kvinnor skall förklara varför och hur och när och vilka och vem och SEN göra, oftast med agg i kroppen, så släpper de. "Låt mig göra det på mitt sätt eller gör det själv".
Så när kvinnor runt om landet envisas med att fortsätta tracka, bjäbba, tjata, påpeka så tröttnar mannen och låter det år oss som ju ändå gör det bättre. Vi målar in oss i ett hörn.
Så där är min tanke, lösning även om jag inte är helt 100% på att alltid utföra, faktiskt bara släppa och gå. -Kom igen maken, gör det på ditt sätt, bara du gör!
Nu låter det som om jag ursäktar och försvarar alla män för alla deras fel, au contraire. Jag blir bara så matt på etablissemanget som strävar efter jämställdhet, feminism och så är vi kvinnor mångt om mycket så dåliga på att faktiskt bara släppa och gå. OCH säga vad vi menar utan att ta på oss offerrollen.
Istället för, som Blomman säger säga till maken "Du imorgon sover jag för jag är trött, punkt." så går vi upp först morgon efter morgon blir surare och surare. Eller så säger vi i aggression "Du jag är så jäääävla trött, du gör aldrig något och det är aaalltid jag som skall göra välling så därför sover jag imorgon" efter att mannen faktiskt inte förstått.
Vart tog kommunikationen vägen? Den raka?
Jag tror att vi kvinnor förväntar oss för mycket ibland, i den meningen att vi förväntar oss att mannen skall haja efter morgon nr.711 att vi är trötta. Mannen i sin tur väntar på att vi skall säga det där raka "Imorgon sover jag, punkt.".
Sen att vi kvinnor är drivande, ja det är vi. Jag är drivaren här hemma men det för att jag inte litar på att maken kan driva lika bra som jag.
Ironiskt va? Och ja, jag beklagar mig mellan varven över det, mellan varven köper jag läget. Ironin är total men åter igen, jag kan bara förändra mig själv.
Nu torde 15 minuter ha gått
!Har inte heller tid just nu MEN maken är hemma och därmed ansvaret hans för fifteen minutes...
Njäaae så ser inte jag det. Jag älskar att psykologisera och studera. Män är av naturen mindre komplicerade än vi anser jag. Det handlar inte om några "stackars" män som inte får chans. Efter observation har jag kommit fram till följande; när de hela tiden blir trackade för hur de gör saker i hemmet släpper de helt sonika allt "för vi kvinnor gör det ju ändå bättre", så varför slåss i motvind?". Är du/ni med?Chokladkaninen skrev:Om det var så enkelt som ni framställer det: kvinnor VILL ha större ansvar för barnen och stackars männen får minsann inte chansen - då skulle livet inte se ut som det gör.
Emedans vi kvinnor skall förklara varför och hur och när och vilka och vem och SEN göra, oftast med agg i kroppen, så släpper de. "Låt mig göra det på mitt sätt eller gör det själv".
Så när kvinnor runt om landet envisas med att fortsätta tracka, bjäbba, tjata, påpeka så tröttnar mannen och låter det år oss som ju ändå gör det bättre. Vi målar in oss i ett hörn.
Så där är min tanke, lösning även om jag inte är helt 100% på att alltid utföra, faktiskt bara släppa och gå. -Kom igen maken, gör det på ditt sätt, bara du gör!
Nu låter det som om jag ursäktar och försvarar alla män för alla deras fel, au contraire. Jag blir bara så matt på etablissemanget som strävar efter jämställdhet, feminism och så är vi kvinnor mångt om mycket så dåliga på att faktiskt bara släppa och gå. OCH säga vad vi menar utan att ta på oss offerrollen.
Istället för, som Blomman säger säga till maken "Du imorgon sover jag för jag är trött, punkt." så går vi upp först morgon efter morgon blir surare och surare. Eller så säger vi i aggression "Du jag är så jäääävla trött, du gör aldrig något och det är aaalltid jag som skall göra välling så därför sover jag imorgon" efter att mannen faktiskt inte förstått.
Vart tog kommunikationen vägen? Den raka?
Jag tror att vi kvinnor förväntar oss för mycket ibland, i den meningen att vi förväntar oss att mannen skall haja efter morgon nr.711 att vi är trötta. Mannen i sin tur väntar på att vi skall säga det där raka "Imorgon sover jag, punkt.".
Sen att vi kvinnor är drivande, ja det är vi. Jag är drivaren här hemma men det för att jag inte litar på att maken kan driva lika bra som jag.
Ironiskt va? Och ja, jag beklagar mig mellan varven över det, mellan varven köper jag läget. Ironin är total men åter igen, jag kan bara förändra mig själv.
Nu torde 15 minuter ha gått
Vill ni se exempel på äkta patriarkal härskarteknik (även om jag råkat ut för samma typ av härskarfasoner från en kvinna)
så läs min kompis Helenas blogg:
http://www.helenasandklef.se/2009/10/ho ... smuts.html
NU ska jag åka och dricka vin hos min kompis som fyller år!
så läs min kompis Helenas blogg:
http://www.helenasandklef.se/2009/10/ho ... smuts.html
NU ska jag åka och dricka vin hos min kompis som fyller år!
-
Kalaskakan
Nu kom jag att tänka på en grej till.
Kan det vara så (enkelt) att de män vi lever med, vår tids män så att säga är fostrade av sin tids kvinnor? Om vi tänker oss hurdant våra mammor hade det, de hade det inte så jämställt som v har det. Att våra män är produkter av sina egna barndom? Liksom vi kvinnor är det, med den skillnaden att vi kvinnor är pretty trötta på hur det ser ut, emedan männen mer.. tja är bekväma av naturen och därmed "är som de är"?
Isf kvarstår faktiskt för oss nu, att fostra våra barn på det viset vi önskar samhället att se ut när de bildar familj. Inte bara förändra oss själva men också forma våra barn och därmed följer allt annat med?
Lite som Standardmodell, förändrar vi oss själva så förändras männen i vår omgivning?
Kan det vara så (enkelt) att de män vi lever med, vår tids män så att säga är fostrade av sin tids kvinnor? Om vi tänker oss hurdant våra mammor hade det, de hade det inte så jämställt som v har det. Att våra män är produkter av sina egna barndom? Liksom vi kvinnor är det, med den skillnaden att vi kvinnor är pretty trötta på hur det ser ut, emedan männen mer.. tja är bekväma av naturen och därmed "är som de är"?
Isf kvarstår faktiskt för oss nu, att fostra våra barn på det viset vi önskar samhället att se ut när de bildar familj. Inte bara förändra oss själva men också forma våra barn och därmed följer allt annat med?
Lite som Standardmodell, förändrar vi oss själva så förändras männen i vår omgivning?
-
TorpSara
Ofta tror jag att det är så, men jag har en karl som är uppvuxen i det mest traditionella av hem (dock jämnlikt), med hemmafrumamma och allt men där hon har haft 100% ansvar för hus, hem och barn, iof inklusive ekonomin. Men han, Diskoper, är sällsynt jämställd i både teori och praktik. Och det tror jag inte att han har fått hemmifrån.Kalaskakan skrev:Nu kom jag att tänka på en grej till.
Kan det vara så (enkelt) att de män vi lever med, vår tids män så att säga är fostrade av sin tids kvinnor? Om vi tänker oss hurdant våra mammor hade det, de hade det inte så jämställt som v har det. Att våra män är produkter av sina egna barndom? Liksom vi kvinnor är det, med den skillnaden att vi kvinnor är pretty trötta på hur det ser ut, emedan männen mer.. tja är bekväma av naturen och därmed "är som de är"?
Min far är dessutom ovanligt jämställd utan att någonsin ha varit velourvänster, utan han har mer alltid sett fördelarna av att delta. Så de manliga undantagen finns ju där bara av sig själva. Och det är ju spännande.
I övrigt tror jag preci som du, Kalaskakan, att vi bör vara förtänksamma på vilka barn vi lämnar ifrån oss, små luddhuvade prinsar och ordentliga hjälpfröknar eller barn som fått utvecklas efter sina egna egenskaper.