Arg arg 2-åring

[Indiemorsan]

Tack för att du svarar mig Sagalinda Det känns så skönt att det finns nån som är trygg och handfast mot mig när jag känner mig ledsen och rådvill - ungefär så som jag försöker vara mot mitt barn.

Vi har verkligen analyserat våra kvällsrutiner men nä: vi gör precis likadant jämt. Vi äter välling, vi läser saga, vi skrattar, vi borstar tänder vi skrattar ner i sängen och pratar om trevliga saker som har hänt på dagen som han ska drömma om på natten. Sen ramsar vi ut. Vi spelar musik och gör husljud och ramsar om det verkar behövas men inte i onödan. Och vi går inte in i brådrasket (mannen vill gärna gå in och jag får hindra honom). sonen har en nalle som alltid är med i sängen och jag ska absolut prova att prata med nallen istället, det skulle nog distrahera honom. Tack för förslaget

Annars vet jag inte vad det kan vara - han är ovanligt mammig och sover oroligt på nätterna just nu också, men vad det kan bero på det kan vi inte komma på. För allt är precis som vanligt!

Är det en fas av något slag?

[Sagalinda]

Ja du, en fas... jag vet inte. Beror ju på vad man menar med fas. Men mig veterligen finns ingen känd period av oro kring 2 år, det är ju först närmare 3 år som den riktiga trotsen träder in.

Sedan är det ju bara så att vissa barn tycker förskräckligt synd om sig själva då det är läggdags. Och ofta är det just männen som gillar att beklaga sig... Jag ser nu när jag scrollar ner i tråden att AW redan påtalat detta Vissa barn köper SHN direkt (så var min tvåa) medan andra har en hel massa frågor under en längre tid (min trea, en gosse ). Fast jag kört SM och faktiskt minikurat ett par gånger kan min son vara oerhört frågvis vissa nätter. Förra natten bytte vi till spjälsäng från vagn, och gossen behagade ställa frågor om detta i TRE timmar Ikväll sa han inte ett pip, få se om han fixar hela natten...

Jag vill bara understryka att man inte alltid behöver tro att man gör en massa fel som förälder, man måste bara förstå att barnet självt inte vet vad som är det bästa och rätta och att en del fattar det fortare än andra. Sedan är det ett faktum att de frågvisare barnen behöver extra handfast ledning, vilket ibland blir svårt eftersom föräldrarna blir osäkra.

Detta ger dig inga svar, men förhoppningsvis lite attityd, gott mod och tålamod. Ni gör inget fel, men gossen har inte fattat ännu vad som är bäst. Det kommer han att göra med er handfasta ledning

Kram och tack för rara ord

[Indiemorsan]

Jag vill bara understryka att man inte alltid behöver tro att man gör en massa fel som förälder, man måste bara förstå att barnet självt inte vet vad som är det bästa och rätta och att en del fattar det fortare än andra. Sedan är det ett faktum att de frågvisare barnen behöver extra handfast ledning, vilket ibland blir svårt eftersom föräldrarna blir osäkra.

Detta ger dig inga svar, men förhoppningsvis lite attityd, gott mod och tålamod. Ni gör inget fel, men gossen har inte fattat ännu vad som är bäst. Det kommer han att göra med er handfasta ledning

Tack, det var skönt att höra! Vi försöker verkligen att vara så otroligt trygga och övertygande och säkra - vi har ju provat på andra sätt och konstaterat att det inte fungerar - men det är klart att man känner sig osäker när barnet bara skriker och skriker. Så vill man ju inte ha det. Men jag är också övertygad om att vi gör rätt, är bara så frustrerad över att det är så svårt. Just nu står han och ilskeskriker, inne på 20 minuter strax. Det känns inte bra.

Jag har funderat mycket på om det är något i hans övriga tillvaro som gör att han har svårt att somna, men jag har svårt att hitta nåt. Möjligen att han på senare tid vaknar väldigt mycket för tidigt på morgonen (halv sex istf sju) och har mycket svårt att somna om, så han får lite för lite sömn totalt sett på dygnet just nu. Det hänger säkert ihop med jag vet inte riktigt hur vi ska få bukt med det annat än att göra som vi gör: ramsa och sedan, när det är dags, glatt och hurtigt signalera att det är morgon.

[Sagalinda]

Aha - nu tror jag vi kan vara något på spåren! Nämligen den klassiska lilla boven i dramat: övertrötthet.

Har ni läggning klockan 20? För sent. Natta tidigare! Det brukar dessutom ha en gynnsam effekt på morgonen. Minst 30 minuter tidigare och ge det en knapp vecka så ska vi se. Känner många som blivit hjälpta av detta

Härlig attityd har du Fortsätt så! Och rapportera

Stor kram!

[Indiemorsan]

Kan det vara så enkelt att han inte somnar för att han är för trött? Vi har läggning kl 19 så meningen är att natten ska vara mellan 19-07, men på grund av skrik och elände så har den de senaste veckorna snarare varit mellan 20-5.30... och det är ju alldeles för lite förstås. Han kompenserar inte för det på dagarna för då sover han ju på dagis och då blir det 1-1,5 timme tillsammans med de andra barnen (och på helgen brukar han försöka slippa sova middag alls för han hatar det. Det är ännu svårare än kvällarna, han kan lätt skrika sönder hela sovpasset).

Ska vi försöka lägga honom 18.30 i en vecka och se om det har någon effekt?

Nu låg han och skrek nappen, nappen om och om igen och tillslut tröttnade pappan och gick in till honom. Pojken hade naturligtvis nappen, han är ju inte så dum att han tappar den, men pappan lade ner honom på kudden, stoppade in nappen, klappade om och gick ut och nu har det varit tyst i tio minuter.

Jag vet inte hur jag ska tolka det. Det var ju bra att han lugnade sig men är det bra att han kan skrika in oss på det sättet? Bra att det var lätt att lugna, men tanken är ju att han ska reda ut det där själv...

[Sagalinda]

Jo du jag tror definitivt att han är för trött! Gossen sover ju på tok för lite, den saken är klar. Jag tycker ni ska köra med 18.30 i ca 5 dagar och se vad det ger.

Hmmm - har han napp..? Brukar han ofta ropa efter den eller var det en engångsföreteelse? Grundregeln är ju den att nappen stör. Men om han inte annars gör någon grej av den så låt gå då... men jag tycker nog ni kunde ge den till kråkorna

Klart det inte är bra att han skriker in er, men en gång ingen gång. Bra var ju att han lugnade sig - hans skrikmönster måste brytas.

Vi hörs!

[Indiemorsan]

Gossen sover ju på tok för lite, den saken är klar. Jag tycker ni ska köra med 18.30 i ca 5 dagar och se vad det ger.

ja eller hur? Vi räknade precis på det och kom fram till att han sällan sover mer än 10, max elva timmar för närvarande, och ofta mindre. såklart inte bra! och han är väldigt trött på eftermiddagarna. Idag lade vi honom 18.30 och han lugnade sig snabbare än vanligt (tio min ungefär) vet inte om det hade samband men det kändes bra i alla fall.

Ja, han har napp. Han är två år och har varit en riktig nappknarkare sen mycket späd ålder och länge var nappen hans enda tröst och vän, han brydde sig inte om snuttefiltar och gosedjur. nu har han sin panda, men fortfarande kan han inte sova utan en napp i munnen och en i handen som han ligger och stryker mot kinden Normalt sett stör de inte - han har hela sängen full med nappar och han vet var de finns och poppar in dem i munnen i sömnen, men han använder det ibland som ett sätt att få in oss i rummet, för han tror att han kan lura oss att han har tappat nappen (vilket han aldrig har). jag går inte på det längre men mannen är lite svagare i tron och går in ibland för att kolla... som igår. Men ikväll gick det som sagt snabbt och ingen har behövt gå in!

[Indiemorsan]

Nu har vi lagt honom vid halv sju ett gäng kvällar och det känns som om det fungerar bättre och bättre. Helt problemfritt är det inte men idag lade mannen och rapporterade att det tog fem minuter och det är ju ett stort framsteg!

Morgnarna är fortfarande alldeles för tidiga och just nu är han dessutom förkyld och sover extra dåligt på grund av det, men vi kämpar på och hoppas på att den goda sömnen kommer med tillfrisknandet!

[Sagalinda]

...eller att tillfrisknandet kommer med den goda sömnen

Fortsätt jobba! Och vill ni kan ni lägga redan 18.15 nu då han är förkyld

Kram!

[Indiemorsan]

Okej, en liten rapport. Det går verkligen inte så bra här som man skulle kunna önska. Jo, nattsömnen har börjat fungera igen sen förkylningen gav med sig - det händer att han vaknar på natten men då brukar han lugna sig mycket snabbt om vi ramsar. Morgnarna är inte lika extremtidiga längre - han vaknar mellan en halvtimme och en kvart för tidigt, men det är nog inte vår förtjänst för det sammanföll med omställningen till vintertid... 8)

Läggningarna är fortfarande problematiska och uppriktigt sagt börjar jag känna mig uppgiven för jag vet inte vad vi gör för fel. Vi går igenom hela proceduren: välling, saga, borsta tänder, sjunga-leka-busa fram till sängen där vi kramar godnatt. Sen pussar vi en gång till och går ut med ramsa. Barnet börjar gallskrika i samma ögonblick som vi säger första ordet i ramsan. Den bra nyheten är att han brukar lugna sig ganska snabbt - efter fem-sju minuter max. Så det kan jag leva med, att han är arg över att behöva lägga sig kan jag köpa. Det jobbiga kommer sen. För när det har varit tyst i ungefär 20 minuter - ibland bara tio - kommer våg nr två. och den går inte fort över. sonen är omväxlande ledsen, förtvivlad och arg. ofta fungerar det att maratonramsa mycket övertygande vid hans dörr, men lika ofta som det får honom att lugna sig sätter han igång igen en minut senare. Han kan med lätthet hålla på i 40 minuter och vi blir trötta och ledsna över att vårt barn är argt och ledsen, över att allas vår kväll blir sönderskriken och över att nåt himla fel måste vi ju göra eftersom vi aldrig lyckats få detta att fungera Jag har verkligen kämpat med attityden och vi peppar varandra för att vara glada, självklara och positiva, men det kommer ju kvällar ( som i kväll) när vi båda två bara känner oss ledsna. För vem vill ha ett ledset barn?

[annawahlgren]

Måste nog litegrann ta dig i hampan, dessvärre. Det är gnällvarning här

vi gör precis likadant jämt. - - - vi skrattar ner i sängen och pratar om trevliga saker som har hänt på dagen som han ska drömma om på natten. Sen ramsar vi ut.

Styra hans drömmar, hmhm Bestämma vad han ska tycka är trevligt Skratta honom ner i sängen - vackert så - men packa er GENAST iväg efter det och låt det arma barnet vara i fred

--- att han är arg över att behöva lägga sig kan jag köpa.

Det ska du väl inte alls "köpa" =; Är du själv arg över att behöva gå och lägga dig Eller njuter du av det och ser fram emot en ljuvlig god natts sömn Skulle vilja, åtminstone, eller hur Tro mig, det vill lilla barnet också.

--- när det har varit tyst i ungefär 20 minuter - ibland bara tio - kommer våg nr två. --- sonen är omväxlande ledsen, förtvivlad och arg. Ofta fungerar det att maratonramsa mycket övertygande vid hans dörr

Vad betyder "maratonramsa" I mina öron låter det inte roligt. Jag tror inte jag skulle vilja bli maratonramsad (med underliggande irritation / misstro / oro / uppgivenhet). Vore jag orolig / ledsen / förtvivlad och försökte uttrycka det, för den eller dem som ville mig väl och fanns där för mig, skulle jag nog önska att de kunde lugna mig, sedan de lyssnat till mig och på ett betryggande vis fått mig att känna mig förstådd. Då, och först då, skulle jag kunna ta till mig deras betryggande lugnande med lättnad, slappna av och känna tillförsikt. Kanske till och med befriande glädje

Han kan med lätthet hålla på i 40 minuter

Jag försäkrar, det är inte "med lätthet". Hans frågor får inte FÖR HONOM tillfredsställande svar. Han är tvungen att fortsätta söka dem. Inte roligt för honom

--- och vi blir trötta och ledsna över att vårt barn är argt och ledsen, över att allas vår kväll blir sönderskriken. För vem vill ha ett ledset barn?

Beviset för att man gör rätt är barnets slutgiltiga lättnad. Det är inte synd om ER, förlåt att jag säger det Det är synd om lilla barnet. Hjälp honom

Som Sagalinda påpekar, och som du själv nu förstått, lider han av en ackumulerad sömnbrist som är mycket, mycket allvarlig. Ingen människa, som är utsatt för sömndeprivation - allra minst ett konstant övertrött barn - kan vara glad och uppåt och trevlig dygnets alla (icke halvt, eller helt, medvetslösa) timmar. Det är inte för intet som sömndeprivation är ett gammalt beprövat tortyrmedel.

Han är två år och har varit en riktig nappknarkare sen mycket späd ålder och länge var nappen hans enda tröst och vän, - - - nu har han sin panda, men fortfarande kan han inte sova utan en napp i munnen och en i handen som han ligger och stryker mot kinden. Normalt sett stör de inte - han har hela sängen full med nappar

Stör inte vem Er ömma föräldrar Som har fyllt "hela sängen" med nappar

Honom stör nappen svårt. Tro mig. Den - eller avsaknaden av den - håller honom sysselsatt nätterna igenom. Medvetet eller ej men sysselsatt. Det är inte barnet som är född till "en riktig nappknarkare" utan ni ömma föräldrar som har gjort honom till det. I missriktad välvilja, naturligtvis. Men så länge han "inte kan sova utan en napp i munnen och en i handen som han ligger och stryker mot kinden" kan ni alla se er i himlen efter lugna nätter - förlåt att jag säger som det är

Du ville väl ändå inte, på allvar, att nappen skulle vara "hans enda tröst och vän"

--- men han använder det ibland som ett sätt att få in oss i rummet, för han tror att han kan lura oss att han har tappat nappen (vilket han aldrig har).

Sista grälet: Nej, han "tror" inte att han kan "lura" er. Han vill ha sina lugna, goda, sköna, sammanhängande nätter utan både nappar och oro. Han BER OM HJÄLP.

Sova lugnt, gott och SÄKERT (=utan oro) på nätterna vill vi ju alla. Jag vet att du håller med mig här

O:)

[Indiemorsan]

Jag är ledsen om jag framstår som gnällig. Jag har verkligen varit superpositiv sen vi kurade om, styrt upp läggningar, tagit hand om nätter, tagit mannen i hampan när han velat gå in till sonen mitt i natten. Men jag är inte mer än människa jag heller - det är väl ingenting annat än mänskligt att jag också blir trött och ledsen ibland, när mina ansträngningar inte verkar ha önskvärd effekt, hur mycket jag än försöker. Jag står inte utanför hans dörr och är orolig varenda kväll, men igår, när jag skrev inlägget, kom det över mig eftersom jag tyckte att vi hade kämpat så länge nu och så fort ett problem löser sig så kommer ett nytt.

Jag vet att sonen sover för lite - men det är inte lika allvarligt som tidigare. Vi har tidigarelagt hans läggning (på inrådan från Sagalinda) och efter omställningen till vintertid vaknar han inte så tidigt på morgnarna längre, och han är pigg och glad på dagarna numera. Men det är klart att han förlorar 30-60 minuter på kvällstrasslet, och det är inte bra.

Jag vet bara inte vad jag ska göra åt saken. Det är slut på idéer.

Vi försöker inte styra hans drömmar, vad fick du det ifrån? Det är ett litet samtal på sängkanten bara, som han själv alltid vill ha efter att vi, någon gång för länge sen frågade honom om han ville drömma om stora lastbilar i natt(eftersom han sett en sån och varit mkt imponerad) och det ville han. Det är ingen lång ritual eller så - hela läggningen tar ca två minuter. Sen går vi ut, med ramsa.

Efter ca fem minuter och ytterligare en omgång ramsa brukar han tystna. Efter 10-20 minuter drar han igång igen. Då ramsar vi. Med maratonramsa menar jag ingalunda att jag står utanför hans dörr och dränker honom i hudratals ramsor, men att jag upprepar ramsan kanske tio ggr, tills jag märker att han lyssnar. Jag låter inte tillrättavisande eller orolig (utom möjligen kanske igår, men då tog mannen det mesta av läggningen och ramsandet) utan lugn och uppmuntrande. Jag uppfattar andra omgången som att han är orolig, då brukar han inte låta så arg längre, och jag brukar helt enkelt försöka ge honom det lugnande beskedet att jag är där och allt är bra.

Men nåt fel måste jag ju göra eftersom det tar så lång tid för honom att komma till ro och eftersom det inte blir bättre. jag menar nån gång. Vi kurade honom i mars och det har varit så här, i stort sett, sen dess.

Jo, jag är beredd att köpa att han är arg för att han måste lägga sig. Det har han alltid varit och det verkar ju inte ändra på sig. Jag tror helt enkelt att han tror att vi har fest så fort han har gått och lagt sig och att han är arg för att han inte får vara med. Om det bara handlar om en kort protest så ska han väl visst få lov till det - alla har vi rätt att uttrycka våra känslor. Det är långskrikandet jag vill komma till rätta med för det mår alla inblandade dåligt av.

[annawahlgren]

Jag förstår dig. Du är uppgiven. Jag menade inte att göra dig ledsen utan "bara" få dig att rycka upp dig, för barnets skull. Du / ni måste hjälpa honom. Det vet du ju också. Men jag om någon, höll jag på att säga, vet ju att det inte är lätt eller ger sig självt. Jag har personligen kurat 800 barn. Det har varit (och är) ett tufft arbete. Man måste vara saklig och sluta tänka på sig själv. Enklare sagt än gjort.

Jag föreslår en enklare omkurning. Det är inte den första i historien, om man säger så.

Då ska du inte tänka "kämpa". Du ska tänka HJÄLPA. Förlåt att jag tjatar men din / er attityd MÅSTE vara en annan, en positiv.

Har du Internationella Sova hela natten Den ger förklaringarna till alltsammans och brukar fungera som ett sesam-öppna-dig. För alla berörda.

O:)

[Fanny83]

Hej Indiemorsan!
Jag har följt er i det tysta och undrar nu hur det går för er? Hoppas hoppas att ni känner att det är på väg framåt. Jag hejar på er en massa!

Kram från Fanny och Charlie, som också hejar