Hej! Jag är verkligen ingen kurningsexpert, men jag läser och lär och har följt dina trådar lite på avstånd. Vi har här en Stora S som inte gillar att sova, eller somna snarare, när hon väl sover går det bra, men periodvis har hon en mycket stor repertoar för att slippa somna...
LouiseW skrev: Jag upplever inte att jag känner någon oro, rädsla eller ångest inför hennes läggning/sömn men däremot har mitt tålamod minskat drastiskt. Vi skrattar ju så gott innan och sen envisas hon med att skrika så förskräckligt mkt. Det är svårt att orka med, vara glad och käck och gullig när man sedan är inne hos henne. Det blir lätt att jag går in med "hårda" steg och bryskt lägger ner henne och ut igen. Här gör jag kanske fel??? Ska jag försöka att ge henne mer tid att "krångla" runt i sängen och busa medans jag är därinne. Ge henne fler sånger, smek och gos???? Är jag kanske för hård??
Blir ofta på väldigt dåligt humör efter x antal ramsomgångar och efter att jag varit inne kanske 2-3ggr och lagt tillrätta. Då känner jag bara för att sätta mig och skrika/gråta själv för jag är så frustrerad. Det jag gör då är att jag är arg på henne när jag går in. Säger i hård ton att nu räcker det, nu är det sova som gäller och inget skrik.. Fel är också säkert, Hjälp!!
I citatet här ovan tycker jag att du själv är en lösning på spåren… Jag har själv märkt väldigt tydligt i olika sammanhang, att om jag är det minsta irriterad eller arg, på barnet eller på något helt annat, och svarar barnet med den ton som rösten då får, då reagerar barnet med ilska och skrik. Men om jag kan sätta mig över mina känslor och ”spela teater”, och prata med lugn och GLAD röst, då brukar reaktionen från barnet också bli lugnare. Häromdagen kom lilla s in och hojtade att hon ville ha sin drake. Jag satt vid datorn och var helt upptagen med mitt, och att hon skulle få ta ut sin drake på egen hand var av olika skäl helt uteslutet. Utan att tänka svarade jag ”NEJ!”. Och du milde vilket liv det blev… Hade jag svarat ”Ja, pappa vill nog flyga drake med dig om en stund!” hade med all säkerhet reaktionen blivit en annan. Är du med? Om du argt klampar in för att säga till på skarpen att det är sovdags, så är det ju inte bara det att ”mamma vill nåt som jag inte vill” utan också ”mamma är dessutom arg på mig”. Inte kul… Och då måste man ju testa nästa dag och nästa, om mamma blir arg igen…
Jag tror inte att det är mer smek och gos och dutt som behövs, men kanske mer lugn och övertygande glädje? Inte så lätt, nej...
Men i alla fall en tanke. Hoppas ni kommer fram till en lösning…
Tänker på er!
Kram Stilla
Nej, jag tycker verkligen inte att hon ska skrika sig till sömns. Sitter här och funderar så det knakar på hur jag skall formulera mig för jag menar inte att du skall gå emot instinkter och agera glad men gråta inombords.
Underbart att läggningen gick fint ikväll, det tvivlade jag inte över en sekund. 
Det gör mig däremot väldigt ont att du och andra som skriver här blir hånade och förlöjligade på fl. Däremot inte speciellt förvånande, inget de skriver eller gör där gör att jag höjer ögonbrynen... Förklaringen ligger i att de inte har en aning om vad shn är, vilket jobb som ligger bakom varje barn som sover gott och vilket engagemang det krävs av föräldrarna som hjälper sina barn. En stor kärlekshandling som är en gåva för livet