Thunia skrev:Jag känner mig hemskt påhoppad...
Det är jag ledsen för. Det är naturligtvis INTE min mening (och i stunder som dessa tänker jag att jag gjorde bäst i att hålla truten och låta alla dessa skickliga kurare och hjärtebarnskontrollanter sköta "affärerna" utan mig
och min inblandning. Å andra sidan är det ju faktiskt jag som utarbetat kuren och skrivit boken, och MIN arma prestige blir ju svårt sargad när jag får bekräftat - som av dig här nu - att jag tydligen inte lyckats uttrycka mig, driven författare som jag är och mycket erfaren barnavårdare som jag är, på ett sätt som är tydligt, inspirerande, sakligt OCH fascinerande nog.
Så vi får väl slicka våra sår tillsammans
Thunia skrev:Jag vill ju inte att han ska skrika o vara ledsen gör ju vad jag kan för att förhindra det men ändå att han ska somna själv, det är väl det kuren handlar om, eller har jag förstått fel? Går jag in för ofta? Jag tycker han låter mest ledsen förutom när precis när jag går, då låter han arg en stund, men ska han inte vara ledsen alls kan jag inte gå därifrån...
Denna lilla passus illustrerar ganska väl, tycker jag, vad jag menade med mitt förra svar när jag ville varna för oro, osäkerhet och otålighet. Desto bättre om du inte visar något av den varan inför lilla barnet
Men ditt agerande utifrån attityden "ska han inte vara ledsen alls kan jag inte gå därifrån" tyder dessvärre på just oro, osäkerhet och överkoncentration
och DET HJÄLPER HONOM INTE.
Om jag citerar några utvalda stycken ur boken just här, kanske du kan se dem med nya ögon
Jag hoppas det. Och jag önskar dig verkligen av fullaste hjärta lycka till O:)
"Minns att Sova hela natten-kuren är en process. Man kan alltså inte göra exakt likadant natt för natt och inte säga exakta tidsrymder som barnet 'får' skrika innan man ramsar nästa gång. (För mig får inga barn skrika alls, annat än allra första gången jag buffar, första natten. Det är jag som ska kunna få slut på skrikandet med tillräckligt betryggande besked. Barnet gör det inte åt mig.)"
"Och man får absolut inte stirra sig blind på hur det 'ska' vara, för det är så mycket som spelar in. Man tar ett delmål i taget. Först ska lilla barnet lära sig fatta galoppen – första lilla polletten ska trilla ner, den som säger: det är inte farligt att somna själv! När han förstått det, ja, då blir 'dialogen' annorlunda. Då blir ni säkra på handen, kan dra er tillbaka mer och mer och överlåta alltmer åt honom själv, i takt med att ni ser och känner att han både kan och snart verkligen vill sova så gott!"
"Små älsklingar som hoppar upp till stående – låt dem stå! Avlyssna som vanligt. Är lilla ungen arg, sur, protesterande – tyvärr, inte mycket att göra åt! Det är inte förbjudet att stå upp, särskilt inte när man kan lägga sig själv (och det kan man, om ingen annan gör det åt en). Och det är inte förbjudet att reagera; tvärtom, det vill vi inte hindra någon ifrån. En ilsken unge måste få svära klart.
Det som är förbjudet är att bli riktigt, riktigt ledsen. Då ber barnet om hjälp, och det är också först då lilla barnet är mottagligt för hjälp.
Tillrättaläggande alltså, i det läget men inte förrän då; ramsa på väg ut och utanför, hopdragen med bekräftelseramsan som får sista ordet.
En liten unge som verkligen bett om hjälp, ligger också kvar."
"Buffa inte mer. Det skulle ni ha slutat med för länge sedan. Solfjädern kan man ta till vid totalkris, om barnet skulle ligga vaken i evigheter vilket måste brytas, men skrikandet ska man kunna få tyst på med ramsan. Mera magstöd åt folket
Barnets förvirrade frågor – och den olyckliga förvirringen kommer som ett brev på posten, om man själv börjar bombardera barnet med sin oro, vilket ni gör nu – ska ha betryggande svar i form av en hög och punktsättande 'pangramsa', som utan frågetecken förmedlar att barnet kan sova lugnt: På natten händer ingenting. Vargen kommer inte.
Någon annan såkallad underhållning ges inte heller. Så sluta med det! Begränsa trafiken – det vill säga även ramsan – till ett absolut minimum.
Och lugna ner er. Tänk på att det är fruktansvärt jobbigt för små barn att ständigt stå i centrum för föräldrarnas överkoncentrerade intresse."
"De första två, tre nätterna av Sova hela natten-kuren brukar gå alldeles utmärkt, även om särskilt den första, när det gamla mönstret ska brytas till barnets stora förvirring, med mer eller mindre våldsamma protester till följd, tar sin tribut av intensivt och målmedvetet arbete.
När lugnet inträtt på arenan, vilket brukar börja ske under andra natten, då den såkallade ramsan tar över mer och mer (för att snart ta över helt), ställer barnet nya frågor. Och visar prov på nya reaktioner. Det är nu du till din häpnad kan få höra något som inte gärna kan kallas annat än ilskna svordomar.
Du kan också få höra en gråt av ett slag du aldrig hört förut. Vad betyder den? Hur ska du svara på den? Hon är ledsen! Han är olycklig! Jag måste gå in och trösta! Och så går du kanske in och lugnar, så som du har lärt dig och som fungerar så bra, trots att det ju faktiskt var meningen att ramsan skulle ha tagit över nu.
Då lugnar du inte för att lugna i bemärkelsen övertyga barnet om att allt är som det ska. Då lugnar du för att trösta. Och det kan man göra; det går att begripa på alla sätt och vis. Men tyvärr - tröst hjälper inte ett barn som frågar efter säkerhet
Det är Attityden av Självklarhet – ett av de allra viktigaste verktygen i Sova hela natten-kuren – som bättre än något annat förmedlar vetskapen om absolut säkerhet till ditt lilla barn."
"Lilla barnet kommer kanske att protestera redan när du börjar ramsa första varvet på väg ut. Då får han göra det. Öka röststyrkan bara och överrösta! Dra ramsan x4 i ett svep. Eller x6, om du känner att du behöver spä på. Någon enstaka gång kan det behövas x8 till och med. Det känner du snart.
Nu, när du tystnat, reagerar han och/eller frågar vidare. Din uppgift är att lyssna av noga. Här 'får' han skrika – det är det enda sätt han kan uttrycka sig på, och vi vill inte förbjuda folk att reagera. Frågan är HUR han skriker, nu när han reagerar på beskedet han fått.
Nu får du lära dig att avlyssna och tolka hans skrik, och att tolka dem rätt, så att du kan handla adekvat. Alla skrik är inte missnöjesyttringar. Många skrik är rena frågor. 'Vad är det som händer? Kommer vargen och tar mig nu?'
Förvirring, oro, ilska, förvåning, ledsenhet, osäkerhet, rädsla, stress, obehag ger olika skrik - precis som ansiktsuttrycket, för att inte tala om orden, hos en vuxen skiftar efter sinnesstämning. Det finns inte bara ett skrik, lika lite som det finns bara en känsla, en enda mänsklig reaktion eller ett enda frågetecken i vår värld.
Notera dina egna reaktioner. Orkar du tillåta lilla barnet att uttrycka sig på det här viset? Känner du att han verkligen ber om hjälp, eller är det du som inte står ut? Var försiktig, se till hans intressen före dina egna här! Det handlar inte om att han ska tystas till varje pris. Det handlar om att barnet ska LUGNAS."
"Även om lilla magen är mätt – och det måste den vara; ja, mer än mätt! – så måste barnet invaggas i en absolut känsla av säkerhet till liv och lem. Det räcker inte med lugn för stunden.
Därför får du inte nöja dig med de första två nätternas i och för sig underbara genombrott, när du med hjälp av verktygen lyckas förmedla lugn till ditt lilla barn, så att hon eller han kan sova. Stannar du där, och tror att saken är klar därför att du nu kan buffa barnet till tystnad eller vagna barnet till ro, kommer redan tredje eller fjärde natten att försätta dig i osäkerhet.
Barnet låter sig visserligen lugnas, så länge du tillämpar verktygen, men vaknar då inte alltmer sällan, som det var tänkt, utan allt oftare – igen. Varpå du buffar igen, vagnar igen, solfjädrar igen och ramsar för allt vad tygen håller… Och innan du vet ordet av finner du dig stående hos barnet halva (eller hela) natten - igen.
Barnet har alls inget emot behandlingen, verkar det som, men protesterar så fort du försöker sluta. Barnet sover inte alls hela natten!
Så varför fungerar det inte, frågar du dig, fastän det började så bra? 'Vad gör jag för fel?'
Osäkerheten har slagit klorna i dig – igen. Det är därför det inte fungerar. Osäkerhet är motsatsen till säkerhet.
När du har förstått säkerhetens fundamentala betydelse, och lärt dig förmedla denna absoluta säkerhet på ett sätt som övertygar BARNET, då kan du inte misslyckas med Sova hela natten-kuren."
Han är mer mammig, gnällig och äter sämre av purén och gröten sen kurningen började. Får välling också. Kan det vara så eller är det tecken på att jag gör fel?
Och det där med mat, det tror jag att kuren i sig kan ha ett litet finger med i spelet.. det är jobbigt när man måste truga i dom mat, men kolla runt.. det är väldigt vanligt att barnen äter dåligt någon dag in i kuren, men passa dig!! Snart, väldigt snart finns det en chans att han äter dig ur huset istället