TorpSara skrev:Ändå gick jag på det nu med tredje när barnmorskan sa att jag skulle lägga henne på bröstet.
Mmm, på mage! Kanske inte bara för att det är mysigt med en bröstkorg, utan för att de kanske får ligga på mage..?
Javisst
"Närheten" är det enda sättet att kringgå WHO-herrarnas rygglägesdekret, om man säger. Brösten sitter ju onekligen frampå kvinnan och hänger inte i luften ett stycke utanför henne, varför det skulle bli rätt omöjligt för barnet att dia liggande på rygg på mamma 8) Åtskilliga barnmorskor och barnsjuksköterskor säger EGENTLIGEN med sitt närhetstjat: "Herre milde, lägg ungen på mage, det är så de ska sova
"
Zesttu skrev: Själv märker jag hur min bebis efter lite gnäll blir coollugn om hon får vara med när jag donar omkring. Det var aldrig meningen att livet skulle kretsa kring henne.
Ur Barnaboken ("Mot vardagen"):
"Barnet är i den situation du själv skulle vara, om du kom som främling till ett beduinläger i öknen och fann att din kontaktman där lämnade sin vardag i lägret för att sätta sig i sanden hos dig, i stället för att ta in dig i tältet.
Det faktum att han lämnat sitt liv för att ägna sig åt dig skulle plåga dig. Det skulle ålägga dig en börda att kompensera honom det han gick förlustig: sin gängse tillhörighet, sin normala vardag, sin hemhörighet bland de andra.
Själv skulle du bli sittande där i sanden, avstängd du också – du som kommit till lägret för att lära dig leva där, på beduiners vis, och dela deras kamp för tillvaron.
Vad skulle du göra? Älska din kontaktman? Ja, och han dig. Men mera, då? Hur skulle du någonsin kunna leva som beduin bland beduiner, om du aldrig fick tillträde till tältet?
En vacker dag skulle du kanske inte vara särskilt snäll längre, där ute i sanden, utan i stället bli pockande och krävande. Kanske skulle du försöka tvinga dig in i tältet med våld, aggressiv mot den kontaktman som hindrade dig i stället för att verkligen fungera som kontaktman.
'Varför är du inte nöjd', skulle han kanske fråga, 'hela min tillvaro här ute i sanden kretsar ju kring dig?'
'Därför att du sviker mig', skulle du måhända svara. 'Du lär mig inte leva här. Du visar inte ens hur det går till! Hur ska jag då kunna klara mig?'
Låt oss tänka oss spädbarnets situation genom att måla upp ett riktigt överjordiskt kärleksförhållande – ett alltså där den kompensatoriska kärleken nått sin fulländning. I form av ständig uppmärksamhet.
Jag är kontaktmannen, du främlingen/barnet.
Från morgon till kväll visar jag dig min kärlek, omtanke och tillgivenhet, och på nätterna sitter jag och håller din hand medan du sover.
Så fort du slår upp ögonen, frågar jag vad du vill ha till frukost. Eller vill du sova lite till?
Jag spanar ängsligt i dina ögon för att se om du verkar lycklig.
Det är väl inget fel på frukosten? Du har väl inte ont någonstans? Jag har väl inte gjort något, som inte var bra? Är du arg på mig? Tycker du inte om mig längre? Du måste tala om ifall du inte är lycklig! Är du det?
Under dagen följer jag varje steg du tar. Jag strävar oupphörligt efter att tillfredsställa alla de önskemål du kan ha. Jag ägnar mig inte åt någonting annat än åt dig. Det enda som betyder något för mig är att du är lycklig.
Inte ens när du ska sova, lämnar jag dig. Tänk om du skulle vakna och vara alldeles ensam… och bli rädd… och kanske vara olycklig… och behöva tröst…
Vad vill du göra nu? Vill du gå ut? Vill du vara hemma? Vill du sova? Vill du vara vaken? Vill du äta? Mår du bra? Är det säkert att du är lycklig? Visar jag tillräckligt att jag älskar dig? Du vet väl att jag älskar dig? Det enda som betyder något för mig…
Och så vidare.
Jag vet inte hur länge du skulle trivas med det livet.
Barnledigheten, i sin konstruerade sysslolöshet, är lång. Så lång, att spädbarnet får gott om tid att sparka bakut och skrika – som säkert både du och jag skulle ha gjort - HAR DU INGET ANNAT ATT TA DIG FÖR HELA DAGARNA ÄN ATT RANTA EFTER MIG, och: LÅT MIG VARA I FRED, MÄNNISKA, JAG BLIR TOKIG, och: OM JAG ÄNDÅ HADE NÅGOT ATT GÖRA, SOM DET VAR NÅGON MENING MED, SÅ ATT JAG KUNDE KÄNNA ATT JAG BEHÖVDES HÄR I VÄRLDEN, och: VAD SKA DU MED MIG EGENTLIGEN?!"
=D> 
Det intressanta för mig är - om du nu försöker införa Standardmodellen - hur DU agerar i olika situationer.
och inte tro att SM - eller något alls i barnavård - faller på plats av sig självt eller, ännu värre, genom lilla barnets omedelbart hjälpsamma försorg. Det är trots allt inte en knapp att trycka på vi talar om här. Vi talar om en liten människa som för sin blotta överlevnads skull är i utomordentligt starkt behov av betryggande ledning, en som säger: "Jag vet hur man gör för att klara sig här i världen, och inte bara det: för att njuta av livet också