Hjälp för dålig mamma!

[Nemita]

Hej Runte!

Jag är inte den som kan ge dig råd om hur du ska förhålla dig till dina barn, så det överlåter jag till andra här på forumet. Men jag har en kort fundering bara. Det låter som om du är ohyggligt trött, och det är något som jag vet hur det känns. Det är självklart uttröttande att inte få sova hela nätter, men om du upplever att du är nästan onormalt trött, och att sömnbristen gör dig närapå deprimerad (inte bara "trött") så tycker jag du ska prata med din BVC-sköterska och ordna en provtagning av sköldkörtelhormon och järn, och kanske B-12-vitamin också. Det är ett vanligt blodprov och kostar 100 kr (om du inte har läkarbesök inplanerat samtidigt) och OM du har fått det som kallas post partum ("efter förlossning") thyroidea (thyroid=sköldkörtel) så kan det behandlas. Det börjar komma mellan 2-4 månader efter barnet fötts och yttrar sig i en första period av hög ämnesomsättning (hög puls, dålig sömn, trötthet, ångest, stress, ilska, som konstant PMS) för att sen övergå i en period av för låg ämnesomsättning (trötthet, orkeslöshet och depression till att börja med) efter några månader. Behandling ger effekt inom någon månad.

Jag är övertygad om att situationen med barnen kommer att bli mycket bättre under de närmaste veckorna, tack vare de kloka råd du fått och kommer att få framöver (särskilt om din femmånaders börjar sova bättre), men om du inte piggnar till utan bara fortsätter att bil tröttare trots det, så gör kollen då (om du inte gör det redan nu).

Stora styrkekramar
/Ewa

[Gäst]

Hej igen!

Jag har jobbat lite mer aktivt med social delaktighet idag vilket har gått ganska bra. När maken skulle försöka i kväll "du måste hjälpa pappa, jag behöver din hjälp" triggade det dock hans "trots", han ville klippa papper just då. Det blev inte så lyckat.

Bra! Ibland blir det inte så lyckat, nej. Det har jag också en hel del erfarenhet av . Men antingen så behövs man eller så behövs man inte, eller hur?! Det går inte att backa om man VERKLIGEN behöver hans hjälp. Även om det inte blev så lyckat för stunden så har ni gett honom ett viktigt budskap och kan tacka storslaget och glatt efteråt. Sen kan man ju vara lite smidig och inte försöka sig på delaktighet just när han är fullt koncentrerad med att klippa papper. Känner han sig uppryckt från något blir han förmodligen bara frustrerad. Istället kan man varna i god tid. SNART ska pappa göra det och det och vet du, DÅ behöver jag att du är med mig och gör det och det. Man kan till och med ställa en klocka som får ringa och tala om att det är tid. Barnet blir redo för något nytt och får tid att avsluta sin aktivitet. Ännu bättre blir det om pappa blir sådär riktigt förtrolig och paktig och tycker att "vi stora grabbar behöver hjälpas åt nu när mamma och lillebror gör det och det...."

Jag gick in med honom och satte honom i hans säng med vindruvor och lite leksaker utan att känna mig arg på honom.

Mycket bra gjort! Han ville ju inte skada dig, men du blev ledsen och behövde en paus. Tänk så skönt det måste ha känts att kunna kontrollera situation så bra. Kan bara applådera.

Sedan vad gäller pojkens temperament så förstår jag att hans uthållighet, höga aktivitet, vilja, robusta, glada sätt verkligen kommer ta honom långt i livet. Hans pappa är likadan. Problemet är att jag inte har så stor kunskap om barn och håller på att lära mig i takt med barnets utveckling. Själv var jag blyg, försiktig, stilla som barn och i min familj är barnidealet (människoidealet) just detta

Här skriver du något väldigt viktigt! Vi kan ha väldigt svårt att förstå det som är annorlunda än det vi själva känner oss vana vid. Och vem har automatiskt kunskap om barn? Vi lär oss alla på vägen. Du är insiktsfull här, tycker jag.

Citat:
"Ge honom så mycket social delaktighet han bara tål, kryddad med världens bus, glädje och upptåg."

Det här känns faktiskt bara som en hån. Jag förstår att det inte är menat så men när efter den våren som vi har haft och i det skick jag befinner mig i så finns det inte så mycket glädje

Förlåt att det blev hurtfriskt och glättigt. Jag förstår verkligen hur du menar. Men kanske kan man bestämma sig för att ta fram glädjen och buset rejält en gång per dag, kanske till kvällen? Lägga undan sin egen trötthet och ledsenhet och bara GÖRA det? Jaga storkillen med lillen i famnen, ligg ner allihopa på govlet och rumla runt, sätt på musik och dansa tillsammans. Det behövs inte mycket för att dagen ska få ett positivt slut.

Det är nog det som är det stora problemet, orken. Vad gäller sömnen så är det sant att jag skulle behöva få sova hela nätter. Med stora föll sig allt naturligt och han har alltid sovit bra och tryggt själv. Lillen hade en skrikperiod de första tre veckorna och jag känner att han behöver mig på ett sätt som inte den store gjorde. Jag behöver honom också. Precis som med den stora så har den stora förälskelsen slagit till. Stora pojken och jag var liksom färdiga med varandra när det var dags för nattsömn. Så känner jag inte med den lille.

Hmmm, här måste jag få ifrågasätta. Är det DINA behov som gör att du vill att lilleman ska vakna om natten? För hans behov är faktiskt att få sova hela nätter nu snart. Om jag tolkar dig rätt så känner du att dagen inte innehåller tillräckligt mycket samvaro och glädje för att du ska vilja skiljas från lillebror till natten. Du kompenserar det här behovet genom att vilja vara nära honom på natten. Korrekt? Förälskelse kan ni ha, och kommer att få betydligt mer av kan jag lova, hela dagen lång när ni är utvilade och pigga. Jag vågar också påstå att ditt behov av att få sova hela nätter är enormt stort. Man blir helt enkelt ledsen och missmodig av att inte få sova (i alla fall blir jag det). Tänk också på din storkille som behöver sin starka och pigga mamma om dagarna.

Och precis som Nemita skriver så kan du behöva vara uppmärksam på din hälsa och hur du faktiskt mår. Depression är otroligt vanligt efter en förlossning och kan behöva behandlas. Känn efter! Behöver du bli sjukskriven? Behöver du stöd?

Allt gott!
Tinis

[vimsalina]

Hej!

Jag måste tacka dig för att du tog upp det här ämnet. Jag har en liten kille precis som din, nyss fyllda tre, och för ett tag sedan tog jag upp hans agerande när jag var som mest desperat, men på Klagomuren eftersom en del annat i mitt familjeliv också var involverat.

Men du beskrev hela situationen och de känslor man får inför den så bra, och du har fått bra svar eftersom du ställt så bra frågor. Vi har också en liten lillebror, just fyllda fyra månader, dessutom två äldre syskon på sex och åtta som just nu helt får stå tillbaka för treåringens humör. Jag känner igen just det du berättar: den starka personligheten, att han aldrig ger sig - för min kille är sådan och hela min tillvaro domineras av honom just nu. Det har gått så långt att jag drar mig för varje liten avvikelse från det normala: att åka och handla blir ett projekt eftersom han slår de syskon i bilen han kommer åt, och jag säger till de stora barnen att inte "störa" honom när han är på gott humör, för "ni vet ju hur han blir". Samtidigt känner jag instinktivt att det inte är bra att det är så här, att alla börjat akta sig för honom.

Jag kan känna en oerhörd sorg för att det blivit så här. Trots hade han i sig redan innan lillebror föddes, men jag tror att jag burit på en enorm skuld för att jag tagit ifrån honom minstingrollen och allt i hans beteende visar på att han försöker testa om han fortfarande behövs i familjen. Det värsta är ju att mina utskällningar och humörtappningar inför hans agerande (kast av leksaker, ryckta hårtussar från storebrors hår, bett, slag, vrål rakt ut i luften bara för att det är kul) kanske bara bekräftar för honom att han INTE behövs. För jag blir desperat, jag kan inte freda mig när jag sitter och ammar vilket gör att jag fått ge lillen tillägg från början på kvällarna. Till och med lillebror, som vid fyra månader är en glad filur och bemöter omvärlden med stora leenden, får något oroligt och flackande i blicken när treåringen kommer i närheten (och jag inbillar mig INTE!)

Jag blev också ledsen när jag läste orden ovan, om att han inte kan ta in att ni, de viktigaste människorna i hans liv, är arga på honom. För hur många gånger har jag inte själv bakom trotset och ilskan sett sorgen i min killes ögon: det är blicken hos en som är utanför, obehövd. Jag har trott att kramar och kel skulle räcka men det är naturligtvis inte där det ligger. Han behöver känna sig livsviktig!

Har inte arbetat efter Barnaboken tidigare men ska börja läsa den nu under semestern. Jag gjorde ett försök för många år sedan men släppte det då mina äldsta barn var så oproblematiska att det kändes mindre nödvändigt. Men nu när åttaåringen är lite deppig och sexåringen lider av bristen på uppmärksamhet på grund av treåringen, känns det som det är dags att ta itu med saken.

Det svåraste i att strukturera upp tillvaron enligt de förslag du fått är när man har äldre barn som ska till skolan osv. Jag är nästan alltid ensam med mina barn då min sambo är ute och reser mycket i jobbet. För det mesta känner jag mig dels jagad av sysslorna här hemma, dels försöker jag hela tiden sno åt mig en stund för mig själv (rent flyktbeteende!) för att få lite lugn och ro, vilket i praktiken alltid misslyckas. Min bebis sover bra, men jag har problem med treåringen som inte vill somna på kvällarna. Tröttheten är ju den stora boven när man ska ta tag i sådana här saker. Har du inte sovit ordentligt själv, kommer dagen nästan garanterat att spåra ur på ett eller annat sätt. Jag har också suttit och gråtit efter att ha fått någon snyting emellanåt...

Hoppas att vi kan följas åt i det här och utbyta goda råd. Man får många kloka och underbara svar i det här forumet, och ett stöd som är helt överväldigande. Känns som om det är långt tills jag själv befinner mig på den kloka nivån, där jag borde ha hamnat för länge sedan med alla mina barn!

Kram

Tina

[Runte]

Hej !

En lite uppdatering. Läget är under kontroll. Insåg idag att det är lättare att ändra sin inställning till barnens beteende än att "ha bättre tålamod". Jag har ju faktiskt haft världens tålamod men ändå har jag blivit arg. Nu har jag inte varit irriterad på några dagar och inser att det är för att jag har ser på sonens beteende på ett annat sätt. Jag har nog sett mig som ett offer för hans beteende.
Jag har varit väldigt aktiv och har "tagit kommando" i några dagar. Hoppas det håller i sig. Problemet är väl när man slappnar av, när man flyr som Du Vimsalina pratar om. Hur ska det gå de dagar som jag bara inte orkar. Jag önskar att jag hade en utväg då. Någon att ringa som kan komma, vara barnvakt etc.
Jag vill också säga att det är befriande att få bryta ett negativt beteende innan det "blommar ut". Jag inser att jag tidigare har känt mig väldigt maktlös när jag har sagt "nej, inte slå lillebror" och beteendet har persisterat eller tom eskalerat. Mycket bättre att kunna gå iväg, göra något annat, ev sängdumpa.

[vimsalina]

Hej Runte,

SKönt att höra att det går bättre. Jag har haft några lite bättre dagar också, framför allt har jag själv känt mig mindre maktlös som du skriver, försökt inse att hans beteende är ett uttryck för hans stora osäkerhet (vilket gör att jag känner sympati för honom) istället för att ta det som en attack på mig. Han frågar ju hela tiden om vi bryr oss om honom fortfarande, fast vi skaffat ett annat barn! Vi jobbar mer aktivt med att sysselsätta honom också, göra honom mer delaktig i vardagssysslorna och låta honom vara med på allt i stället för att hoppas att han ska leka själv så att vi vuxna får göra vårt - och det blir mycket bättre då. Dock tror jag att det tar ett tag innan situationen stabiliseras. Det här är ju nytt och han vågar nog inte riktigt lita på att det kommer att fortsätta - men han tycks gilla förändringen.

Ja, det är tufft när man inte kan få någon hjälp. Men jag tror att man måste tänka att även om man är jättetrött så är det en sämre investering att falla tillbaka i passiviteten, för jag märker att det är just ledning och närvaro som behövs för att allt ska fungera, och även om det kräver mer för stunden ger det ju större lättnad på sikt, och mindre trötthet. Jag har varit i den nedåtgående spiralen så länge att den lilla förbättring jag känner nu är som ett jättekliv - har varit på gränsen till deprimerad av alla konflikter sedan minstingens födelse i februari. Det lustiga är att sedan jag började aktivera min treåring har han blivit snällare mot lillebror också, och jag har låtit dem leka bredvid varandra i babygymet utan att det hänt något (utom när han försökte ge drickchoklad åt lillen... lite kraftigt vid fem månader kanske men det var nog det bästa han kunde erbjuda...) Han har fått vara med och mata smakportioner också, vilket var positivt, samt välja kläder och slänga blöjor. Jag har varit en väldigt bekväm mamma innan som helst gjort allt själv, för det går ju fortare. Men det här är ju så mycket roligare!

Hoppas att ni också fortsätter på rätt väg!

Många kramar

Tina

[vimsalina]

Hej Runte,

SKönt att höra att det går bättre. Jag har haft några lite bättre dagar också, framför allt har jag själv känt mig mindre maktlös som du skriver, försökt inse att hans beteende är ett uttryck för hans stora osäkerhet (vilket gör att jag känner sympati för honom) istället för att ta det som en attack på mig. Han frågar ju hela tiden om vi bryr oss om honom fortfarande, fast vi skaffat ett annat barn! Vi jobbar mer aktivt med att sysselsätta honom också, göra honom mer delaktig i vardagssysslorna och låta honom vara med på allt i stället för att hoppas att han ska leka själv så att vi vuxna får göra vårt - och det blir mycket bättre då. Dock tror jag att det tar ett tag innan situationen stabiliseras. Det här är ju nytt och han vågar nog inte riktigt lita på att det kommer att fortsätta - men han tycks gilla förändringen.

Ja, det är tufft när man inte kan få någon hjälp. Men jag tror att man måste tänka att även om man är jättetrött så är det en sämre investering att falla tillbaka i passiviteten, för jag märker att det är just ledning och närvaro som behövs för att allt ska fungera, och även om det kräver mer för stunden ger det ju större lättnad på sikt, och mindre trötthet. Jag har varit i den nedåtgående spiralen så länge att den lilla förbättring jag känner nu är som ett jättekliv - har varit på gränsen till deprimerad av alla konflikter sedan minstingens födelse i februari. Det lustiga är att sedan jag började aktivera min treåring har han blivit snällare mot lillebror också, och jag har låtit dem leka bredvid varandra i babygymet utan att det hänt något (utom när han försökte ge drickchoklad åt lillen... lite kraftigt vid fem månader kanske men det var nog det bästa han kunde erbjuda...) Han har fått vara med och mata smakportioner också, vilket var positivt, samt välja kläder och slänga blöjor. Jag har varit en väldigt bekväm mamma innan som helst gjort allt själv, för det går ju fortare. Men det här är ju så mycket roligare!

Hoppas att ni också fortsätter på rätt väg!

Många kramar

Tina

[miar70]

Ja, det är tufft när man inte kan få någon hjälp. Men jag tror att man måste tänka att även om man är jättetrött så är det en sämre investering att falla tillbaka i passiviteten, för jag märker att det är just ledning och närvaro som behövs för att allt ska fungera, och även om det kräver mer för stunden ger det ju större lättnad på sikt, och mindre trötthet.

Bra skrivet! Så rätt!
Heja på er starka mammor!!!