
Välkommen är du
petrajl skrev:
Många experter säger ju att människan är flockdjur och att det är naturligt för barn att sova tillsammans med föräldrar om de vill.
Jag undrar lite hur ni ställer er till detta med att människan är flockdjur?

Människan är i högsta grad ett flockdjur. I vårt individcentrerade samhälle är det lätt att tro att oberoende av allt och alla skulle vara något att eftersträva, men faktum är ju att människan inte överlever ensam. Vi är ohjälpligt beroende av andra och varandra in i minsta överlevnadsdetalj.
Det betyder emellertid inte att "det är naturligt för barn att sova tillsammans med föräldrar om de vill". Det "naturliga" - livsnödvändiga, för små barn som inte klarar sig själva i så måtto att de kan lämna ursprungsflocken och bilda sin nya, egna "flock" - är att föräldrarna beskyddar sina barn mot "vargen", som i vår kultur symboliserar allt som hotar människan (och hennes avkomma) till liv och lem. Det var för att skydda sig mot vilda djur som människan byggde sig boningar. Själva, klena som vi är till vår konstitution, överlever vi ju inte ens en frostnatt utomhus.
Människor har i alla (trångbodda) tider sovit packade som sillar, men man får komma ihåg att skälen inte var känslomässiga. Man fick ligga tätt för att hålla värmen, och man fick - likt djuren - ha sin avkomma inom räckhåll för att kunna hålla uppsikt (och för att de minsta små skulle kunna dia).
När människan - stor eller liten - känner sig varm OCH säker om natten, när hon vet sig fredad så att ingenting ont kan hända henne, söker hon sig sitt eget sovutrymme. Det gör till och med nyförälskade, som kanske somnar ömt omslingrade men snart lösgör sig, ofta till och med vänder sig åt andra sidan i sängen.
Föräldrarna - de vuxna - är beskyddarna, de är "vakten" som står med bössan laddad mot vargen. Som känner faran - vargen - och inte förnekar den, men håller den garanterat borta från barnen, så att dessa kan sova lugnt. Samma funktion fyller vakten i fält och sjömannen på sin lejdare i natten som spanar utåt och bortåt mot "fienden". Vuxna som sover tillsammans med barnen står, i barnens ögon, själva under hot. De agerar levande skyddsrum för barnen där de ligger, men ingen övervakar i sin tur dem. Följden brukar i längden bli en för alla orolig sömn.
Också och inte minst i Sverige sov barnen för inte så länge sedan tillsammans, i en och samma säng eller åtminstone i samma rum. Inga barn, enligt min erfarenhet, betraktar det som annat än just "naturligt". Man är en gemensam avkomma som de vuxna håller vakt över, utanför och utifrån - mellan barnen och "vargen", som de inte släpper nära. Övertygade om att deras säkerhet är absolut, sover dessa "samsovande" barn också gott.
Men - och det är intressant, tycker jag - de söker fortfarande sitt eget sovutrymme och aktar sig noga för att sparka på eller knuffa varandra eller stjäla täcke, hur tätt de än ligger. Jag hade fyra små på 160 cm, alltså med 40 cm:s bredd vardera, och ingen störde någonsin någon annan.
I andra kulturer där jag levt har man minsta barnet hos sig så länge man ammar, för diandets skull och för värmens skull, men när ungen är två år, senast, åker den ut för att lämna plats för nästa. Och med "åker ut" menar jag åker ner på golvet

bryter samman

och traskar sedan iväg till syskonen som alltid lika beredvilligt lämnar plats i den nya, nattliga gemenskapen. Där man som sagt bara kryper tätt ihop om och när man behöver få upp värmen.
Man måste, oavsett allt, försöka förstå att barn inte är några gosedjur för oss vuxna att kela och mysa med, när de behöver sin livsnödvändiga - fredade

- sömn. Vår uppgift är inte "bara" att älska dem utan också att beskydda dem, dvs ge dem den trygga säkerhet som ligger i deras intresse. De föddes inte för att göra sina dagars ömma upphov lyckliga. De föddes för att en dag lära sig klara sig utan föräldrar på bästa sätt - bland annat genom att själva kunna säkra sin faktiska, fysiska säkerhet, sin trygghet i bemärkelsen överlevnadsförmåga.