Innan kom han skrattande när jag plockade fram dammsugaren, tyckte att den långa slangen var världens mest roliga grej, och så dammsög han en stund med mig. 8) Nu ställer han sig framför mig, sträcker upp armarna och gråter.
Samma sak med middagslagningen: jag erbjuder honom chansen att vara med, idag som alla andra dagar, och istället för att vara med kommer vilda protester och tårarna sprutar.
Just nu upplever jag problemet som att han just INTE söker, fast han innan gjort just det.
Alla de här vanliga vardagsgrejerna som han innan deltog i tycks nu ratade, och jag måste ju göra dem ändå, gosse eller ingen gosse. Och det blir tråkigt för alla parter ifall han står bredvid, sträcker upp armar och gråter. Tar jag då upp honom till mitt nödvändiga arbete sprattlas det med fötter, skriks, bråkas och hysteri uppstår.Och där står jag och fattar ingenting..?
Undantaget var då detta med vattenkannan, i och med att den var helt för dage ny grej...
och säger jag då "ja älskling, vi kan läsa den boken när vi först har blivit kalra med..." så är det ju inte alls poppis. Jag paktar och beklagar. 
Är också noga med att sedan läsa bok. 
Och om det är "något annat", inte bara allmänt ifrågasättande av ifall det verkligen behöver lagas mat/tvättas kläder/sorteras kläder/bäddas idag också, hur vet jag det då..? 
TV; n sover dock. Ofta 
"Päivi frågar" är ju också väldigt lärorikt!
Så jag ser det inte som en belöning, eller att det alltid är "sen". Däremot avbryter jag inte matlagningen, eller tvätten för bokläsning: maten kan inte vänta, och tvätten tar tid, så det prioriteras högre än bokläsning... 
jag har ansträngt mig för att vara extra uppmärksam på gosskommunikation. Vad vill han, egentligen, när han klättrar ner från bordet? Jo, han vill till lillasyster. 
Detta har resulterat i en myyyyyycket mer harmonisk frukost...