"Det här riktar sig till den välmenande vännen som vill vara anonym som lämnat kommentar på tidigare inlägg. "Vännen" är någon i min närhet här i Luleå som känner att jag behöver lite hjälp här i min mamma-roll!?
Jag skaffade barn för att jag ville det och för att jag var redo för det. Och jag hade rätt! Jag var så redo att jag förstod att det min dotter behöver är ledning. In i världen föddes hon utan riktigt koll på så mycket. De första veckorna ledde hon livet här hemma men hon var ju inte nöjd med, hur skulle hon kunnat vara det, liten som hon är, alldeles för liten att ansvara för så stora saker som när man ska sova. Alla vet ju hur JOBBIGT det är att vara småbarnsförälder och hur TRÖTT man är och hur LITE dom små SOVER. Well, inte här i huset. Här i huset sover vi på nätterna, på dagarna är vi vakna och gör roliga och nyttiga saker, Haeyli är med när vi äter och ofta hjälper hon till med saker som ska och måste göras här i världen, hänga tvätt, diska och städa.
Enligt mig, och Anna Wahlgren och tusentals föräldrar runtom i detta land, är barn en gåva och en källa till lycka. Det är själva livet! Dessa barn måste dock få finnas här i livet som det är, "barn ska vara i händelsernas centrum men aldrig vara händelsernas centrum" är något jag håller med om. Haeyli ska vara en del av vår familjs vardag och finnas med på det mesta vi gör, hon ska inte stuvas in i lägenheten och bara vara viktig här och då när jag har tid, utan alltid. Hon ska känna att om inte just hon finns till just här hos oss skulle världen stanna. För så viktig är hon, och viktigare ändå! Alldeles för ofta är barn bara viktga när vi har tid att leka med kritor och tåg. Varför det? Varför är inte barnen en självklar del av vardagen JÄMT?
Och det här tramsandet med att hon är en hund, jag utgår nuifrån att du har barn, annars tycker jag nog att du bör vara tyst, och då undrar jag, får dom vara uppe hur länge dom vill? Är inte barn under, säg 15, för SMÅ för att bestämma när dom ska sova? Jag vet att sambons 7-åring om hon får bestämma är vaken till 2, men inte är hon gladare när hon måste kliva upp 7 och gå till skolan då.... Nej, det som är bäst för henne är att gå och lägga sig 21 så att hon orkar. HON vet inte det ännu, men vi vuxna vet det.
Och jag vet, som den enastående kärleksfulla, tålmodiga förälder jag är att det som är bäst för Haeyli är att sova från 21-04, sen äta och så sova till 8. Något hon för övrigt själv visat mig att hon vill genom att under sin första månad sova ungefär så.
Och tid, ja det tar hon min älskade vackra dotter. Och tack vare att jag också får sova på nätterna kan jag ge henne all tid i världen!
Är det verklige så tabu som jag börjar tro att det är, det här med att jag inte är trött, inte gråte för att hon inte sover, inte har dåligt samvete för att jag vill åka bort ibland, SJÄLV? Hon behöver ju sin ensamtid, så även jag, så även hennes pappa och så även du. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag inte mår dåligt... Så många gånger jag fått höra "vänta du bara till helvetet släpper lös" innan jag fick barn, som att jag skulle vänta på att ångesten skulle komma, vänta på vaknätterna, vänta på hur jobbigt allt helt enkelt är med småbarn. Well, jag är inte intresserad av det, tänker inte vänta på att mitt liv med min vackra, underbara dotter ska bli hemskt. För det är inte hemskt, jag har fått ett barn, hur kan det vara hemskt? Det är inte synd om folk som skaffar barn!
Återkom gärna med fler fiffiga och omtänksamma kommentarer i all välmening....
Kram från en icke utmattad och urlakad mamma.
Välkommen också till www.annawahlgren.com för att ta reda på vad det är "hundträningen" går ut på."
Jag har inte läst din tråd du hänvisar till men jag nöjer mig med att läsa detta! 
Ds.