Nu behöver jag hjälp med min 2.5 års

[TinaT]

Tack för svar

Jag vet verkligen att jag inte har något att göra därinne när jag har lagt honom. Det var också min utgångspunkt (och har varit hela tiden sedan han kom) när det hela hemska började. Jag ramsade och sonen lugnade sig inte alls. Men när mitt barn skriker och gråter alltmer förtvivlat, och ramsan inte tar då var jag tvungen att ta göra något mer för att lugna honom. Jag kände i magen att det var fel att låta honom skrika så, det var inte missnöjesyttringar, ju längre tiden gick desto mer förtvivlad och ledsen var han.

Daniel är inte kurad enligt SHN-boken, även om jag har använt några av verktygen på något eget konstigt sätt när han lärde sig att somna själv. Lillebror är kurad enligt "mall" och där tar ramsan direkt (fantastiskt att höra och se när det funkar). Tror däremot inte, eller ja, det är ju uppenbart att jag inte har fått till ramsan på storebror.

Daniel har stark "separationsångest" just nu, särskilt från mig, både på dagarna och kvällarna. Han har aldrig tidigare gråtit när jag har gått in i ett annat rum, men nu kan han bli helt förtvivlad och slutar inte gråta förräns jag kommer tillbaka. Det finns inget som hindrar honom från att följa efter, men han står bara kvaroch gråter. Jag försöker förstå vad som händer men känner inte alls igen min tidigare glada, lugna, självständige kille. Du kanske förstår bättre Anna vad det är som händer. Varför börjar han bete sig så här?

Vad det än är så påverkar det definitivt sömnen och aptiten negativt. Han klagar ofta på ont i magen och dricker orimligt mycket. Vi ska testa för gluten och diabetes men hoppas givetvis att det inte är någon sjukdom. Känns drastiskt, men båda sjukdomarna finns i familjen.

Ja, gärna några kloka tankar hur vi kan vända skutan tillbaka till vår glada tillvaro igen. Allt hänger ihop och det finns kanske något jag bör göra ytterligare även på dagen?

Tina

[annawahlgren]

Små barn växer och utvecklas och förändras - jag har beskrivit de tre övergripande utvecklingsstadierna som utforskande, behärskande respektive förändrande. Du kan läsa om det i "Livet ett kretslopp. Något om utvecklingen" i Barnaboken, där jag också beskriver och rekommenderar de respektive förhållningssätt som man som vuxen bör försöka anlägga.

Det du gör nu är att begå två "dödssynder" - 1. ser tillbaka och jämför din lille pojke av i dag med den underbara versionen av sig själv från förut; 2. letar fel på honom och öser över honom din oro.

Naturligtvis ska eventuella fysiska eländen klarläggas och åtgärdas, men det är mycket vanskligt att börja spekulera i, som du / ni gör nu, saker och ting - utan att redan innan VETA Om du förstår vad jag menar. Är det verkligen något fysiskt fel på ens lilla barn slår ens inre magkänsla larm. Man bara vet. Och då brukar omvärlden lägga ner stor möda på att försöka övertyga en om motsatsen. Och det hjälper inte, för man vet i alla fall. Och söker vidare på sin väg till bekräftelse på det man redan visste, tills man finner den. För man hade rätt hela tiden; det VAR något fel.

Men du är inte så säker på det och går, vad jag förstår, mer efter dunkelt intellektuella spekulationer (arv, visst beteende) än efter den sortens vetskap som bara finns och inte låter sig tystas.

I vilket fall, sjuk som frisk, måste han få sova på nätterna. Och här kommer den andra stora skurken in i sammanhanget. Han är utom sig av oro därför att du är det. Och han kan inte acceptera det, eftersom du ska föreställa hans överlevnadsgarant och trygga hans lilla liv, hans existens - trygga i ordets djupaste bemärkelse. Han kan det ju inte själv Att betrygga är motsatsen till att oroa. Han kan inte gå med på att oroa sig för livhanken stup i kvarten. Han orkar inte med det. Det gör ingen vuxen människa heller, i längden.

Så vill man vara drastisk kan man säga att din oro för honom innebär ett hot mot själva överlevnaden. Din oro säger honom nu varje dag, och varje natt, att någonting - någonting med honom - är väldigt fel, och därmed farligt, ja, livshotande, och inte bara för honom utan också därmed för dig och er alla i familjen.

"Flocken" är en enhet för små barn och står för tillhörigheten med stort T. Flocken handlar inte bara, eller ens först och främst för små (och inte så små) barn, om känslor och psykologi och en massa varför. Den handlar inte ens om människor alltid. Flocken betyder tillhörighet, en plats på jorden, även och inte minst i bokstavlig bemärkelse. (Även om man lever ensam har man alltså sin lilla "flock", eller rättare sagt utgör den själv tillsammans med hemmet där man bor / dit man hör.)

Man kan förstå hur just överlevnadsavgörande detta är för en varelse som är så skröplig till sin konsitution som människan, som inte ens överlever en enda frostnatt utan tak över huvudet, utan just sin flock, sin plats på jorden, sin dörr att kunna stänga om sig, innanför vilken hon kan känna sig både varm och just trygg. Dit in når henne varken iskylan eller vargen. Dit in når henne inte döden. (Hoppas och vill hon ju tro också )

Jag hoppas du förstår vad jag far efter. Du har kurat lillebror och vet hur djupt väsentlig den beramade Attityden av Självklarhet är (som han ju också genast och framgent anammat, lugnt och säkert: han vet sig fredad för vargen i alla dess skepnader - vilket betyder just trygghet för livhanken). Från denna Attityd av Självklarhet är du nu så långt borta, vad gäller storebror, att yttre rymden vore närmare.

Och då kan det inte bli annat än bekymmer. Svåra, stora, tunga bekymmer som är ett litet barn alldeles övermäktiga - han står verkligen inte ut, och det är det han försöker tala om för dig, för att försöka tvinga fram ett för honom nöjaktigt besked från dig; att du verlkigen kan och förmår garantera hans överlevnad, hans FYSISKA trygghet, den bokstavliga.

Han tassar också säkerligen i trotsålders utmarker nu (påskyndad av din oro, kan man förmoda) så som flera goda forumister här har varit inne på, och jag tror du skulle kunna ha en hel del utbyte av att läsa kapitlet om trotsåldern i Barnaboken - "Jag vill, jag vill inte" - inte bara för de olika tipsens och metodernas skull utan också, och framför allt, för att förstå vad trotsåldern egentligen innebär. Ovedersägligt viktigt, för att inte säga avgörande för dess förlopp, är den eller de vuxnas stabila förhållningssätt - det som måste vara (åtminstone framstå som) tryggt för att det ska kunna vara betryggande.

Jag hoppas du inte känner dig trampad på tårna nu eller, än värre, ledsen, även om jag lätt kan förstå det - man vill ju (precis som små barn) känna sig förstådd, förklara och försvara sig. Men efter den första försvarsreaktionen och / eller ledsenheten, kanske kommer en konstruktiv omprövning av det man uppenbarligen, om än i bästa välmening, gjorde fel.

[TinaT]

Tack för svar

Jag känner mig inte ledsen, eller trampad på tårna. Bara tacksam för hjälp och stöd när jag känner mig förvirrad och mer orolig än jag själv är riktigt medveten om.

Jag har läst och läst och begrundat (har läst sidorna tidigare men nu med nya "glasögon"). Har dragit slutsatser om min sons personlighet, försökt att ändra enligt dina rekomendationer och jag märker redan visst resultat. Lugna pappa har tagit över ramsandet av storebror och se det gav resultat. Visst tog det tid igår kväll också men han vaknade i alla fall inte på natten oförmögen att somna om själv som han gjorde natten innan.

Jag hoppas på en lugn helg men med massor av skratt för nu behöver vi alla vila efter den senaste veckans pärser.

[TinaT]

Hej

Nu har det gått snart två veckor sedan våra problem började. De senaste tre kvällarna (och middagslur på 45 minuter) har storebror somnat direkt när vi har lagt honom. Däremot vaknar han 5.15-5.30 varje morgon och skriker - jättearg för att att han inte får komma upp direkt. Natten är 19-6.30.

Idag gjorde jag (visade det sig vid kvällens läggning) misstaget att låta sonen sova 1.5 timmar istället på dagen. Han var sjuk med feber och jag tänkte han behövde extra sömn. Men nu somnar han inte. Skriker fortfarande trots ramsningar i lugnande och betryggande ton. Han somnade en stund vid 19.45 men vaknade en tio minuter senare och började om med skrikandet. Så slutsatsen är max 45 minuter sömn dagtid oavsett.

Men vad ska jag göra åt att han vaknar så tidigt? Jag ger ingen extra underhållning (på natten händer inget), ramsar en gång och sedan på med tv:n för att skapa ljud. Förutom att storebror vaknar så tidigt så är problemet att lillebror som sovit så fint sina 11.5 timmar också vaknar tidigt pga hans gastande och blir så trött innan förmiddagsluren. Lillebror har ingen möjlighet att somna om även om han vill sova med detta skrikandet på morgonen vägg i vägg med hans rum.

Jag vet att ni har gett mig rådet att inte ta bort dagluren före trotsens slut (vilken verkligen är på intågande - idag har jag säkert hört "jag villt int" 120 ggr). Men om han inte somnar om på morgonen utan fortsätter att vakna på det här viset - kan inte det vara ett tecken att han sover för mycket totalt? Jag menar, om han ändå vaknar varje dag en timme för tidigt så får han ändå inte ihop sin totala sömn. Han har ju förutsättningarna men tar dem inte.

Ledsen att jag tjatar men jag vet ingen råd längre. Finns det mer råd att ge eller ska jag bara vänta ut dessa tidiga morgonuppvak?

Tina

[Sagalinda]

Hej på dig!

Jag ska försöka mig på att hjälpa dig nu när Anna W är på semester... Är det alltså bara de tre senaste morgnarna som han vaknat alldeles för tidigt? Då är det för snabbt att dra några slutsatser. Jag tror inte att han får för mycket sömn på det stora hela. Men om han är sjuk kan det sannolikt ha ett stort finger med i spelet Här krävs lite tålamod. Jag tycker du verkar hantera situationen rätt; genast en pangramsa så fort han vaknar - en glad och hurtig sådan - och sedan avvakta. Har du provat Mozart? {|= Funkar på många. Sedan stormglad morgon utan att ta minsta notis om att han är sur eller arg

Lycka till och återkom gärna med rapport

[TinaT]

Tack för svar

Nej, han har vaknat för tidigt fler morgnar än så. Antingen har han skrikit på kvällen och sovit till morgonen eller somnat direkt och vaknat för tidigt. Ibland också vaknat mitt i natten och hållt låda tills han lugnat sig. Så den totala nattsömnen har legat kring ca 10.5 timmar.

I går hade han den värsta trotsdagen hittills. Jag lyckades lösa ett trotsanfall med AW:s verktyg med fantastiskt resultat. Kände mig så stolt. Han själv var också lättad, det märktes. Så natten var lugn, han somnade direkt och sov tills jag väckte.

Så du har nog rätt, det är kanske för tidigt att dra några slutsatser. Det verkar som den lugna sömnen hänger ihop med hans humör för dagen. Jag låter honom sova på de tider som är bestämt sedan innan så får jag avvakta innan jag tar bort dagsluren helt.

Mozart körde jag med till lillebror så jag har inte velat ta till det nu av rädsla för att förvirra lillebror och mista det verktyget när lillen behöver hjälp. Men det kanske är feltänkt. TV:n funkade för storebror då han en period för ett år sedan vaknade i vargtimmen och inte ville somna om. Då lugnade han sig och somnade om med det ljudet på. Dock inte de senaste morgnarna. han har bara varit vrålarg.

Jag avvaktar och ser hur det går framöver. Dagen är lugn hittills så jag hoppas på fler bra nätter.
Tina

[Sagalinda]

[TinaT]

Hej

Det går inget bra det här. Sonen sover oroligt i princip varje natt nu. Alltid någon av varianterna: svårt att somna, kan gråta och skrika i upp till 2 timmar innan han somnar på kvällen, vaknar mitt i natten och skriker efter oss, vaknar vid 4-5-tiden och somnar inte om innan morgonen trots pangramsa och andra ljud i form av tv.

Vi ramsar men det funkar inte. Han är väldigt ledsen och orolig. Vi går in och lägger honom ned och ramsar ut. Vi eller snarare jag kämpar med attityden (vilken givetvis urholkas i rasande takt, i alla fall min, maken är duktigare på att hålla sig lugn).

Imorse vaknade han kl 4 och vägrade somna om. Han sov 45 minuter på dagen. Lades för kvällen 18.45 och har nu efter 1.5 timmar fortfarande inte somnat. I helgen sov han inget på dagen varken lördag eller söndag. trots idoga försök i över en timme varje gång. Jag börjar bli allvarligt orolig för hans totala sömn som aldrig summerar till 13 timmar längre. Knappt 11 timmar ibland. Han kommer ju bli utbränd.

Är detta verkligen normalt i samband med trotsen - att barnet sover så lite trots att det som ni säger egentligen behöver sova mer eller åtminstone minst 13 timmar?

Läste i Malin Alvens "Trotsboken" att barnen under trotsen behöver mer närhet och att det kan vara lämpligt att låta barnet sova inne hos mamma och pappa under en period. Är det verkligen bra? Känns inte som någon bra vana som jag vill skapa men samtididgt mår jag så dåligt av att han sover så illa. Han är ju verkligen trött men förmår inte somna trots våra lugnande ramsor och tillrättaläggande. Jag känner mig så hård och som en dålig mamma som låter honom ligga och gråta och skrika.

Någon som känner igen sig? Hur länge kan sådana här (hemska) utvecklingsperioder pågå innan det blir lugnare en period?

Kan det verkligen vara mitt känslotillstånd som påverkar honom så mycket (idag började jag jobba och det var tuffa känslor i kroppen när jag skulle lämna mina guldklimpar. Är oerhört trött i kväll med huvudvärk efter att ha vaknat 4 och sedan haft en dag full med alltför många intryck - man har det ju så mycket lugnare hemma om dagarna, för att sedan lyssna på sonens gråt tills han somnade nyss). Samtdidgt ser jag inga klara samband. Allt kan verka bra under dagen men så helt plötsligt ska han inte somna.

[Sagalinda]

Kära TinaT jag förstår att du är bekymrad

För det första vill jag bara säga att glöm Malin Alvén. Jag fick en gång en bok skriven av henne och läste ca tre sidor, sedan satte jag den till försäljning på loppmarknad. Fast jag egentligen borde bränt den Och nu bryter jag mot forumets ton och vision för vi ska inte tala illa om andra. Så nog om den saken

Jag börjar nästan ana övertrötthet här. Han har kommit in i en ond cirkel som är svår att bryta; sover oroligt, blir övertrött och sover ännu oroligare varpå ömma modern börjar misströsta och så blir också lilla älsklingen ännu mer ifrån sig o.s.v.

Och hur ska man bryta den då? Ja ni kloka erfarna trotsföräldrar, jag sätter min tillit till er nu för TinaT behöver hjälp

Jag kan inte sätta fingret på var felet ligger, de rekommendationer jag brukar ge i liknande fall tycks redan vara väl beprövade hos er. Du har också fått ett fenomenalt svar av Anna W och det känns som jag inte kan tillägga mycket mer.

En liten sak kunde du dock pröva med; tänk inte att han måste SOVA under dagen. Ge honom 45 minuters VILA istället. Har han inte sovit så ok. Ta ingen stress över det. Var lika glad och obekymrad som om han hade snarkat 45 minuter i sträck. Kanske detta ger en effektivare nattsömn vilken småningom hjälper honom ur övertröttheten så att han sedan hittar tillbaka till dagsömnen igen.

Gav er minikur inget bestående resultat med andra ord? Mig tycks det som om ramsan inte gått in hos er lille. Bekräftade ni honom under minikuren? Detta är nödvändigt när ramsan ska nötas in

Jag hoppas på hjälp från andra och håller tummarna för att denna fnurra snart är uppredd!

Kram

[TinaT]

Ett sent tack för svar Sagalinda

Ja, en ond cirkel minst sagt.

Sonen sover mer och mer sällan om dagarna, även på dagis. Han får förutsättningarna men sover ändå inte. Jag har börjat acceptera det. Han orkar hela dagen trots sina relativt korta nätter och ingen dagsömn. Förmodligen är han övertrött precis som du skriver men denna lille son är enormt envis, så han "travar" på trots trötthet.

För att komma bort från vår onda cirkel testade jag i går kväll att gå in och lägga honom ner och prata lugnande. Sa till honom att jag var utanför rummet och han kunde somna lugnt. Ramsade sedan ut och hade dörren halvöppen och stod i dörröppningen så han kunde se min rygg. Jag var fullt upptagen med att titta på tv, inte på honom. Detta verkade lugna honom enormt att se mig och han satt där stilla och tittade på mig. Sedan hörde jag helt plötsligt snarkningar. Det tog kanske 10 minuter utan skrik och gråt. Sedan sov han hela natten lugnt. I kväll gick det att bara lägga honom med ramsa. Lämnade dörren halvöppen efter ramsan men stod inte kvar.

Jag håller tummarna att cirkeln är bruten och att den lugna sömnen ska föda mer sömn så han sover bra igen.

Jag har sagt det förr men det är så skönt att detta forum finns så man kan få stöd.

Det verkade som han behövde verkligen se mig och inte bara höra för att verkligen bli lugnad om att jag faktiskt är kvar fast han somnar.

[nilam]

Hej Tina

Sa till honom att jag var utanför rummet och han kunde somna lugnt. Ramsade sedan ut och hade dörren halvöppen och stod i dörröppningen så han kunde se min rygg. Jag var fullt upptagen med att titta på tv, inte på honom.

Här tror jag nyckel ligger, du gjorde vad du ansåg behöva göras inte vad AnnaW, Sagalinda eller nilam sagt till dig att göra och när man gör det man tror på så gör man det med hela kroppen, alla sinnen och det märker din son =D> =D>

Klart han kommer att somna gott alla kvällar i framtiden

//N

[Sagalinda]

Godmorgon!

Härligt Tina, va glad jag blir Vet du, för flera månader sedan rådgav jag en mamma här på forumet med nästan exakt samma problem. Tråden blev hur lång som helst, och hur mamman än ansträngde sig fick de inte till de ledsna läggningarna och de jobbiga uppvaken. Så en natt gick mamman helt på känsla och struntade i "reglerna". Hon satte sig inne hos sonen, tog hans händer och sa att hon finns där och inte försvinner någonstans. Pratade lugnt tills han somnade. Och vips löste sig fnurran

Minns att jag tänkte då: detta skall jag ta till mig och lära av. Inte på så sätt att jag kommer att råda föräldrar att sitta inne i sovrummet, men just detta att när en förälder går på sin magkänsla gör han/hon det fullt övertygat. Och då ger det resultat Nu har jag två sådana exempel att luta mig mot Ja se varje dag lär man sig något nytt eller blir påmind om något man glömt

Lycka till nu och tack för att du berikat detta forum!

[TinaT]

Tack