Ryggen ville inte mer i lördags. Jag satt vid datorn och jobbade (har massor med dv-filmer som måste köras över - vi MÅSTE ha lediga band snart!) och då sade det stopp. Öm, trött, stel, ond, spänd... Humöret blev i samma kategori och när sonen sedan i söndags inte kunde sova långlur som planerat och istället blev en hypad testare, då förvandlades jag till något oigenkännligt.
Som grädde på moset har mina glasögon gått mitt itu, så jag sitter nu med för svaga brillor, som gör att jag ser ut som en tv-hallåa.
Men det är sista veckan på jobbet. Tack och lov! För jag är LESS, LESS och åter LESS!!!
Men det är full rulle i magen!
Den blivande storebrollan fattar noll, men är mycket fascinerad av magen. Jag försöker prata lite bebis, men vet inte om något går in. Han är rätt cool och visar inte särskilt mycket svartsjuketendenser mot andra barn. På dagis är de imponerade. Jag var där och jobbade (kooperativ) i förra veckan en dag och Walle var hur lugn som helst. De flesta barnen blir som plåster när föräldrarna har sk medverkan, men icke min kille (som ändå är jättemammig). Jag fick sitta med gråtande ungar i knäet, utan problem. Bådar gott!
