... och vi ...

[ab73]

Tänker på dig Bra om Anna W och du kan jobba fram en lösning för att klara (trots)vardagen.. Meddela om vi kan bidra på något sätt. Vi bor ju ändå på någorlunda rimligt avstånd.

Kram
Pia

instämmer. Du vet var vi finns
Kram Ann-Sofi

[Fridde]

Oj Anna vad jag lider med dig och önskar dig så att du skulle få vara lycklig. Du finns i mina tankar och jag sänder dig den största styrkekramen någonsin och bara hoppas att du kan be oss om hjälp om du känner för det. Vi bor ju trots allt inom samma län.

KRAM i mängder!!!

[Fridde]

Oj Anna vad jag lider med dig och önskar dig så att du skulle få vara lycklig. Du finns i mina tankar och jag sänder dig den största styrkekramen någonsin och bara hoppas att du kan be oss om hjälp om du känner för det. Vi bor ju trots allt inom samma län.

KRAM i mängder!!!

[Kalaskakan]

Antonias Mamma, som alltid är orden för små när man vill säga något klokt och värmande. Som alltid blir orden på något vis taffata.
Jag vill sända sig de största kramarna och de varmaste omtankarna! Jag hoppas att... ja, vad hoppas jag? Att du får sömn och vila, att sömnen bär iväg med dig mellan varven och jag önskar dig värme och kärlek!

Stor stor kram, från både mig och Klimp!
Jag så beklagar det dina kära pappa går igenom.

[Ewa]

[Antonias mamma]

TACK alla ni för era kramar och värmande ord. Ingen nämnd och ingen glömd.

Frida, A-S och Pia - jag skulle hemskt gärna "utnyttja" er för Antonias skull, men för några timmars barnvakteri per dag är avstånden ändå för långa mellan oss.
Idag fick farmor lov att ställa upp i 1½ h timme medan jag var hos pappa, och hon lyckades verkligen få oss att känna oss som en enda stor hopplös belastning .

Det AW ansåg viktigt nu är att vi kan ordna avlastning för Antonia. Inte "bara" avlastning från henne, så att jag får vila mig från henne ett tag varje dag, utan också avlastning för henne från mig och vanmakten, som ju är vad hon inte klarar av. Det här är nämligen inget normalt trots. Det hon slåss mot är vanmakten, och det är förstås också den hon ska skonas ifrån.
Men med tanke på våra ytterst begränsade tillgångar av barnvakter nu så ser jag bara ett alternativ: dagis...

Vi har en plats, 2 dagar i veckan, från den 1.9. Jag hade tänkt skjuta upp detta till 1.10 eller 1.11 för att hon först skulle få vara hemma med sitt syskon och inte känna sig sidsteppad genom att börja på dagis samtidigt som syskonet kommer. Men nu vet jag inte... Hon fyller 3 i höst och med tanke på vår extrema situation nu... Skulle det bara göra saken värre eller kunde detta vara ett andningshål för henne nu? Vad tror NI

Hennes utbrott är helt ohanterbara, pågår i en timme varje gång och inga BB-råd fungerar eftersom det inte är något vanligt trots.

Annars inget nytt. Jag försöker anstränga mig nu och dricker hallonbladsté och käkar magnesium. Har beställt en babybok att fylla i för det första året, bytt till liggdelen på vagnen och insett att vi ännu inte skaffat nån ståbräda. Och så har maken varit i Helsingfors och köpt en ny, krockskadad bil som han ska fixa upp åt oss. Den lär ju inte bli klar tills hemkomsten, som tänkt från början men det är ju en början...


/Anna

[ab73]

Frida, A-S och Pia - jag skulle hemskt gärna "utnyttja" er för Antonias skull, men för några timmars barnvakteri per dag är avstånden ändå för långa mellan oss.
Idag fick farmor lov att ställa upp i 1½ h timme medan jag var hos pappa, och hon lyckades verkligen få oss att känna oss som en enda stor hopplös belastning .

/Anna

Anna strunt i avstånden nu .. jag kommer såå gärna. jag kan komma och vara fast en hel dag-inga problem.

Jag kan ta Antonia med mig-,vilket äventyr för Antonia och Rasse.

Eller så får du lämna huset bara för att vila och göra vad du vill för en dag. Eller så är vi hemma båda två och ungarna får leka.

Bara vad du vill och känner dig bekväm med.
Och vad än du behöver hjälp med jag kommer och städa åt dig handla vad som helst bara för att du ska känna att du är inte ensam. Jag har inte upplevt samma sak som du, jag har forlorat en mycket närstående i cancer jo. Men jag har varit på botten jag också av andra orsaker och jag vet vad en hjälpande hand betyder jag finns här om du vill ..

[ab73]

glömde.. vill ju ännu säga att om du tror att dagis funkar så go for it. Ni verkar ju ha ett bra dagis där, åtminstone föreståndarinnan. Gör nu vad som känns rätt för dig Anna. Som du skrev Antonia blir ju 3 nu i november. Rasse börjar ju också på dagis nu i oktober och det tror jag kommer att gå galant.


Den största och varmaste kram jag har ,
Ann-Sofi

[Pia Pojkmamma]

Dagis, ja - jag är som bekant en listoman. Här är en början:

+
- Antonia "befrias" från vanmakten och sorgen för en stund
- Dagiset verkar bra ur Barnabokssynvinkel

-
- Antonia kan känna sig åsidosatt (om dagisstarten sammanfaller med nya syskonets ankomst)

Kom att tänka på en av mina vänner som hade en jobbig andra graviditet. MVC tipsade henne om att hon kunde ringa till Mannerheims barnsk.förb. och höra sig för om barnvakt. Familjen fick en flicka som kom dit varje eftermiddag mellan kl 14 och 16. Hon var ute (på gården, i parken, på ärenden) med deras flicka. Jag minns inte vad ersättningen var. Åtminstone rimlig i min kompis ögon. Familjen har fortsatt att anlita barnvakten i flera år. Hon har t.o.m varit där någon helg med barnen då föräldrarna varit bortresta. Värt ett försök?

Pia

[Gäst]

Jag är inte så där super erfaren beträffande dagis

Men min nu äldsta son var på dagis i motsvarande ålder, eller snarare han var i princip inte på dagis. Men jag var typ springvikarie och hade honom där i bland bara för att inte bli av med den enda inkomst jag då hade som ensamstående.

Jag slutade mitt spingvikariat, och skulle säga upp dagisplatsen, och gjorde så.
MEN dagiset gjorde en liten fuling (de ville nämligen ha honom där, med motiveringen att han var så bra för barngruppen) De ville bakom all byråkrati, och alla pengar att han skulle komma, dit åtminstone en gång i veckan.Så vi hade ett litet brottsligt och hemligt avtal.
En dag i veckan var han där. För att de ville ha honom.
Och då var jag ju emot dagis i princip

Men dagiset ville ju ha honom. De tyckte om honom, och på något vis behövdes han ju där...Så jag ansåg det okej. de tyckte ju uppenbarligen om honom.

Och nu är Antonia snart 3 år, så vad jag personligen tror; är att en enstaka dag i veckan gör ingen skada. Hon vet ju sitt centrum, hon vet sin tillhörighet. Och förvisas ju inte från den tillhörigheten, från morgon till kväll 5 dagar i veckan.
Och den dag, eller de få dagar hon nu är där, och du behöver henne extra extra super mycket då ni är hemma, så tror jag att allt kan fungera bra.

När syskonet kommer då
Svårt, svårt.
Men jag tror att en enstaka enda dag i veckan, inte river upp hela familjesammanhållningen.
Kanske till en början att man kan ha alla hemma, jag vet inte


Ta hand om dig

[*frieda*]

Dagis låter bra Kan nog bli riktigt bra för Antonia. Jag skulle inte haft en enda betänklighet om jag var i din sits Så släpp alla dagisvargarna och skrid till verket. Idyll-livet kan du ta tag i sen, när det är läge. Det är inte läge nu

Jag var ensamstående med Benji första fem åren. Han gick hos dagmamma först och på monterssoridagis från 3 års ålder. Han hade aldrig långa dagar och var alltid ledig någon dag i veckan. Jag hade ärligt talat inte pallat av att vara hemma med honom jämt

I den bästa av världar kan/vill/orkar föräldrar vara hemma med sina barn. Ibland är det inte "den bästa av världar" och inte ens "den näst bästa av världar" då gör man så gott man kan och kompromissar.

[Antonias mamma]

Tack Ann-Sofi och ni andra

Ibland är det inte "den bästa av världar" och inte ens "den näst bästa av världar" då gör man så gott man kan och kompromissar.

Tack frieda* för dessa förlösande ord! Jag fick motsvarande av Anna själv idag:

"Principer kan man ha, men här gäller det att rädda både liv och förstånd, och då får man ibland omprioritera - så är det bara, och det är inte omdömeslöst och fel, det är nödvändigt och rätt, utifrån den karta man nu har att skriva om eftersom den gamla inte gäller längre, åtminstone inte här och nu."

Hennes ord var en verklig befrielse för mig och på måndag skrider jag till verket. Dagis öppnar då igen efter sommaren och jag ska ringa och fråga om vi får börja direkt istället för 1.9, så att vi skulle ha inskolningen undan FÖRE babyn kommer. Att båda sakerna sker samtidigt är nog inte bra, och måste vi vänta så blir det till den 1.10 vilket är för lång tid som vi har det nu.
Jag ska också fråga om vi kan ändra så att de 2 heldagarna skulle bli 4 halvdagar istället. (Anna föreslog 3 h alla dagar.)

Utbrotten har fortsatt trots att jag verkligen ansträngt mig här hemma nu, dolt alla tårar och inte tagit med henne till pappa på tre dagar. T.o.m i natt var Jonas uppe 2 gånger och kämpade med henne då hon var helt ur spel. Något måste göras.

Idag ringde min kusin för att höra hur JAG mår. Jag sade inget rakt ut, men hon verkar ha förstått det via omvägar. Hon menade att jag är den som har det aboslut värst just nu och att detta inte GÅR att ta sig genom utan hjälp. Hon bad mig alltså att söka professionell hjälp. Hon berättade att då hon pratat med mamma hade mamma lugnt och sansat kunnat berätta om situationen med pappa, men då hon frågat om mig hade mamma börjat gråta... Dom verkar se hur det står till fastän jag inget har sagt...

Jag har svårt att ta detta steg att söka hjälp - jag förstår inte HUR det skulle kunna hjälpa - inget blir ju annorlunda ändå. Dessutom känns det helt patetiskt att JAG ska börja gå i terapi då det är PAPPA som är sjuk och lider. Han om någon borde få full dos SSRI och allt annat tänkbart stöd som finns. Det är ju HAN som dygnet runt ska ligga och tänka på vad som väntar. Något värre öde kan inte finnas - bara det måste ju tära honom sönder och samman. Jag vill inte hjälpa mig själv - jag vill hjälpa HONOM

Fy fan vilket jävla helvete detta är...

[Ewa]

Jag har svårt att ta detta steg att söka hjälp - jag förstår inte HUR det skulle kunna hjälpa - inget blir ju annorlunda ändå. Dessutom känns det helt patetiskt att JAG ska börja gå i terapi då det är PAPPA som är sjuk och lider. Han om någon borde få full dos SSRI och allt annat tänkbart stöd som finns. Det är ju HAN som dygnet runt ska ligga och tänka på vad som väntar. Något värre öde kan inte finnas - bara det måste ju tära honom sönder och samman. Jag vill inte hjälpa mig själv - jag vill hjälpa HONOM

Älskade rara Anna - professionell hjälp, som din kusin pratar om, kan se till att DU blir hjälpt. Och blir DU hjälpt, blir även din familj hjälpt. Också din pappa. Det kaos du befinner dig i, kan få lite, lite, lite klarhet. Vet jag, av erfarenhet. Inte min pappa, men min bror. Ensam är inte stark, alla gånger. Man behöver hjälp på många plan under pågående sorg. Det här är EN del. För att DU ska orka vidare.

Stor kram

[Antonias mamma]

Tack Ewa - jag ska fundera på saken.

Nu ska jag montera ihop alla nytvättade delar till vagnen och bädda den klar. Imorgon ska en ståbräda beställas så att Antonia får en ny plats på vagnen, och det sista på vaggan ska målas. Sen är i alla fall HUSET redo att ta emot en ny baby .

[Nillan]

Hej!

Känner dig inte och det är därför med stor tvekan jag tassar in här. Förstår också att ditt huvud säkert är sprängfullt av annat och inte behöver ännu mer att fundera på.

Det är bara det att jag vill skrika högt när jag läser här:

Tack Ewa - jag ska fundera på saken.

Jag har full förståelse för att hjälp åt dig själv inte står högst på listan just nu.

Men snälla, när bebben väl är född och storasyster kommit igång ordentligt med dagis, gör mer än att fundera på att söka hjälp. Precis som Ewa skriver så finns det hjälp att få hur otroligt det än kan verka. Även om det förstås inte kan förändra något för din pappa så kan Du kan få hjälp att må lite mindre dåligt än vad du gör idag. Om inte annat så gör det för barnens skull.

Jag hade själv en rejäl depression när jag väntade min första dotter. Det fanns flera orsaker, men sorg var en av ingridienserna. Min mormor dog plötsligt under olyckliga omständigher och min mamma blev kort därefter svårt sjuk. Likaväl blev jag hjälpt av att gå till en psykoterapeut även om det naturligtvis inte påverkade orsakerna till depressionen. Framförallt efter att min dotter hade fötts då jag var klart mer mottaglig. Jag gick dit från det att hon var kanske tre månader tills hon var ett år. Vi grävde inte i barndomen vilket många tycks tro att terapeuter uteslutande gör men det var en stor lättnad att få prata med någon annan och framför allt att få höra att du kommer att komma igenom det här. Jag fick också mycket hjälp att bolla rent praktiska och vardagliga funderingar.För mig gjorde det stor skillnad.

I all välmening
//Pernilla