Diskussionstråd om barnaboken

[Nimrah]

Hej och välkommen snuffsan!

Personligen har jag extremt svårt för alkohol i alla sammanhang med barn. Personligen vill jag inte ens att mina barn ska se några vuxna dricka ALLS. Inte se deras mormor eller andra släktingar dricka på kalaset/festen, därför undviker jag att gå dit där jag vet att det serveras. Jag kommer dagen efter eller före istället. Så illa tycker jag om alkohol. Jag vill inte att mina barn lär sig att det är normalt att dricka såsom vi gör i Sverige. Jag vill att de ska lära sig att det är normalt att inte dricka. Med detta sagt ska jag inte klanka på ngn som druckit endast ett glas vin till maten en fredag och har hand om barn tillsammans med ngn som inte druckit. Men i mina ögon är just alkohol helt förkastligt i samband med barn.

Sanningen om vad AW gjort i dessa banor vet inte jag. Jag dömer inte heller ngn som har problem med alkohol men hjälp behövs då förstås. BB förespråkar inte att festa med barn vad jag vet. Men jag vet också att flertalet i Sverige anser att det är normalt att fira med alkohol jul, nyår, midsommar etc om inte oftare trots barn... Jag vill inte moralisera över detta det är bara det att jag fått en ny bild av vårt "normaldrickande" för några år sedan.

Puss på er!

PS Lite OT men ändå inte...

[Snufsan]

Förlåt, då missförstod jag följande inlägg. Trodde det var detta som skulle diskuteras med Inger kanske menade tvärtom, så att säga.

Missvisande rubrik.
Det är inte barnaboken osm diskuteras utan hur Felcia Feldts delvis självbiografiska bok ska påverka läsningen av Barnaboken.

Nu finns det många böcker om barnuppfostran och än har inte Jesper Hjuuls barn eller Lars H gustavssons eller Lousie Hallins ungar kommit ut med böcker om sina föräldrar.

Här är ett blogginlägg från en annan författare angående Felicia Feldts delvis självbiografiska bok.
http://www.radda-sverige.nu/de-svenska- ... n-ny-rost/

[Snufsan]

Hej och välkommen snuffsan!

Personligen har jag extremt svårt för alkohol i alla sammanhang med barn. Personligen vill jag inte ens att mina barn ska se några vuxna dricka ALLS. Inte se deras mormor eller andra släktingar dricka på kalaset/festen, därför undviker jag att gå dit där jag vet att det serveras. Jag kommer dagen efter eller före istället. Så illa tycker jag om alkohol. Jag vill inte att mina barn lär sig att det är normalt att dricka såsom vi gör i Sverige. Jag vill att de ska lära sig att det är normalt att inte dricka. Med detta sagt ska jag inte klanka på ngn som druckit endast ett glas vin till maten en fredag och har hand om barn tillsammans med ngn som inte druckit. Men i mina ögon är just alkohol helt förkastligt i samband med barn.

Sanningen om vad AW gjort i dessa banor vet inte jag. Jag dömer inte heller ngn som har problem med alkohol men hjälp behövs då förstås. BB förespråkar inte att festa med barn vad jag vet. Men jag vet också att flertalet i Sverige anser att det är normalt att fira med alkohol jul, nyår, midsommar etc om inte oftare trots barn... Jag vill inte moralisera över detta det är bara det att jag fått en ny bild av vårt "normaldrickande" för några år sedan.

Puss på er!

PS Lite OT men ändå inte...

Tack! Nej, sanningen om AW var inte den jag var ute efter utan mer vad det finns för syn på detta - framför allt i bb - eftersom alla kanske inte tycker det är lika farligt.

Jag vet inte om det stämmer men jag tror jag hörde det stod något i bb om att det inte skulle vara så farligt att dricka när man ammar.

Jag tycker liknande dig det är obehagligt med alkoholpåverkade människor och kommer framför allt ihåg hur obehagligt det var när jag var barn och vuxna förändrades på ett sätt jag inte kunde förstå.

Själv dricker jag knappt, kanske 2 glas vin en gång i halvåret och min man dricker inte heller särskilt mycket.

[Nimrah]

Jag vet inte om det stämmer men jag tror jag hörde det stod något i bb om att det inte skulle vara så farligt att dricka när man ammar.

Jag tror, rätta mig ngn om jag har fel, att det i första upplagan stod ngt liknande men att AW tog bort det sedan eftersom hon lärt om? Vissa saker förändrar tiden. Eller tvärtom vill säga annars blir det inte vad jag menade ...

[Nimrah]

OT igen då. Lovar att jag ska hålla mig till ämnet sedan.

Jag tycker liknande dig det är obehagligt med alkoholpåverkade människor och kommer framför allt ihåg hur obehagligt det var när jag var barn och vuxna förändrades på ett sätt jag inte kunde förstå.

Det är inte det att jag tycker det är obehagligt, bara patetiskt (inte vin till maten typ men fylla) Folk får dricka hur mycket de vill bara de inte skadar ngn annan eller kostar pengar för samhället som vi andra måste betala. Och jag har jobbat som bartender i tio år

[plutteli]

Utvecklande med AW är befrielsen från synen att det är fel på barnet. Att ett barn medvetet skulle "komma på nått att bli förbannad över" t ex. Att det skulle vara knasigt och orimligt att uttrycka sina behov som att köpa jordgubbar en morgon. Eller att det skulle vara ett problem att man fortfarande tror sina föräldrar om allt, eller vill tro det. Eller att man inte gillar att känna sig utanför när gäster kommer.

Den traditionella synen på barn, föräldraskap och barnuppfostran är så full av felsökeri på barnen att det inte är underligt om de får ett och annat utbrott. Så länge de ännu har hopp om livet och att det är värt att kämpa.

Eller så kanske var och en av oss känner våra barn bäst? Min tjej är sådan, hon finner saker att bli arg över för att testa sina känslor. Jag ser det inte som ett problem egentligen, det är bara så som saker är. Jag ser det inte som orimligt att uttrycka ett behov av att köpa jordgubbar, däremot till viss del orimligt att inte kunna ta att affären faktiskt inte är öppen och att vi får vänta tills den öppnar innan vi kan köpa jordgubbarna. Utanför bland våra gäster var hon då rakt inte, men vad vet jag, du kanske låter ditt barn bete sig precis hur som helst bland gäster bara för att vara med? Jag som trodde att en av de viktigaste delarna i BB var att livet inte skall kretsa runt barnet...

Personligen ser jag det som BB största brist att man som förälder inte får tycka att ett barns beteende ibland är jobbigt, att man inte får bli trött att man inte får klaga om saker känns övermäktiga för stunden. I dag kommer jag klaga som fan när min man kommer hem, dagen har varit ett helvete och det står jag för.

[plutteli]

Jag vet inte om det stämmer men jag tror jag hörde det stod något i bb om att det inte skulle vara så farligt att dricka när man ammar.

Jag tror, rätta mig ngn om jag har fel, att det i första upplagan stod ngt liknande men att AW tog bort det sedan eftersom hon lärt om? Vissa saker förändrar tiden. Eller tvärtom vill säga annars blir det inte vad jag menade ...

Så vitt jag vet står det att det är ok att dricka som GRAVID, men inte som ammande, därefter spelar det inte så stor roll.

[plutteli]

Som sagt, i hennes ögon är jag en superhjälte som kan få precis allt att hända och vet allt och det verkar bli ett lika hårt slag varje gång då det visar sig att varken jag eller maken är så magiska som hon vill. Fast det är ju positivt att hon tror på oss iaf, man får se det så Oftast är det faktiskt lättast och snabbast överstökat om hon helt enkelt får vara arg, vi kommenterar inget och sen är det bra liksom.

Du är hennes superhjälte i nàgra àr till. Det är du som vet hur det funkar i den här världen, det är du som sätter gränser och bestämmer era normer. Du är ledaren och vägvisaren.

Andra verktyg man kan använda sig av mot utbrott är humor eller teater. Smà saker roar smà barn, troll spricker i solen. Humor är effektivt.

Vilket, jag som sagt, ser som positivt, även om det ibland medför vissa negativa aspekter. Varken mer varken mindre.

[miniz]

plutteli, menar du att det är positivt att du är superhjälte, ledare eller att lite roar smà barn? det var lite oklart bara.

Som du skrev tidigare att det du tycker är värst med barnaboken att man inte fàr tycka att barns beteende är jobbigt, det fàr man visst, men inte att barnet är jobbigt. Det är därför det är sà befriande med barnaboken som ger en massa tankar hur man ska komma bort fràn det oönskade beteendet. T.ex det älskade Hoppsan eller Ojdà, sà fàr mamman en liten paus för att hentera saker (som kan just vara jobbiga beteenden). Det som är viktigt är att tänka framàt, tänka konstuktivt och inte fastna i det jobbiga. Det är enkelt att fastna för det är nàgot känt och hanterbart och ofta ser man inte möjligheter bara problem.

Om dagen har varit ett helvete sà tänk pà vad som ska till för att göra den bättre. Jag t.ex var urless pà att plocka kläder och leksaker och annat grejs, sà jag höll pà à fà spader sà dà kom jag ihàg det gamla trixet att sätta pà en làt och alla plockar i full fart i 5 minuter och huset ser mycket bättre ut direkt!

[Luvisen]

Oftast är det faktiskt lättast och snabbast överstökat om hon helt enkelt får vara arg, vi kommenterar inget och sen är det bra liksom.

Kanske för stunden men jag tror inte på det i längden för då skulle hon inte bli så arg så ofta. Att bli förstådd är viktigt.

Det kan handla om allt från att en strumpa skaver när man är på väg hem från förskolan och det bara inte går att få det bra till att hon inte får käka bara chokladkex och makaroner till middag. Häromdagen fick hon ett enormt utbrott för att vi inte kunde gå och köpa jordgubbar på ICA kl halv sju på morgonen. Men visst, kan du delge ett bra sätt att arbeta preventivt med tex det sista om jordgubbarna så är jag idel öra. ------
Denna typ av utbrott har hon haft sedan hon var runt ett som sagt, i början satt vi TILLSAMMANS med henne bara det att vi gick till ett annat rum för då kunde hon varva ner. Var hon tex förbannad över att hon inte fick rita med kritor på väggen och vi tog bort kritorna så fortsatte hon vara arg så länge hon var kvar i vardagsrummet och visste var kritorna var, tog vi henne till sovrummet en stund, satt och kramades tills hon lugnade sig och sen gick tillbaka så kunde hon koppla bort det där med kritorna. ---------------------------.

Kanske tydligare exempel på hur det kan gå till här hemma: I går hade vi besök, min dotter fick ett utbrott för att min man sa till henne att hon inte kunde springa på ett visst ställe i vardagsrummet där besökarna satt. Hon började slänga saker om sig och skrika, sen rusade hon in på sitt rum och smällde igen dörren. -------------

Skavande strumpa- ta tid att ta på strumpan ordentligt innan.

Använd inte Nej, använd Ja. Nejet är en återvändsgränd och blir bara ](*,)

Chokladkexen- Bara att se till att aldrig ha hemma eller ge till barnet. Annars får man köra med händerna upp i luften och säga: "Slut! Det är slut! Tråkigt men sant."- detta sagt med genuint engagemang. Annars har det ingen större effekt.

Jordgubbar- Inte beklaga med en gång. Först skulle jag säga "JA! (sagt riktigt glatt) Jordgubbar, hurra! Det vill jag också ha! Det ska vi köpa SEN." jag brukar alltid ta SEN för då har man ett helt år på sig att införliva löftet vilket man ju måste. Blir det sura miner? Ja, då först skulle jag börja pakta genom att beklaga att det inte gick att fixa med en gg och säga att jag förstår att hon blev besviken. Sen vänta på . Det kan ta ett tag men det är inget man behöver ta undan barnet för. Hon kan fixa med sina känslor där och då.

Jag säger JA till allt min gosse vill för inget har hittills varit orimliga önskningar som inte går att införliva inom året. 8) Gäller bara att komma ihåg vad man lovade. Han hade ett sådan period då önskningarna regnade in men nu har de ebbat ut. Voilá inget mer av den varan.

Kritor på väggen- Skulle aldrig ta kritorna ifrån den lilla Picasso! Taskigt värre. Nästan alla barn diggar att rita på väggen eller golvet. Jag köpte papper på rulle och tillsammans tapetserade vi en bit av en vägg- ganska STOR bit. Där ritade han med sina kritor för fullt. Ibland gick det vilt till och då kunde det komma utanför, då fick jag säga Ojdå! Och sedan diskret påminna om att det var pappret man skulle rita på. Ingen vill bli påmind med stora bokstäver om det man redan vet om. När han inte längre var intresserad av det så rullade vi ut papper på golvet så ritade han där. Kom det utanför så hjälptes vi åt att göra rent. Sen var inte det intressant så då bytte vi till köksbordet och där ritar han fortf. Bara på pappret, aldrig utanför.
Väggen där det kommit lite streck på målade vi om tillsammans med vägg färg. Voilà, väggen som ny och inga mer olyckor av det slaget ALLS.

Spring på besökare- Jag skulle inte säga nej, jag skulle visa var hon får springa. Igen: "JA! Springa hur kul som helst! Här gör vi det!"

JA måste alltid sägas glatt, högt och genuint innan de små ens funderar på att protestera eller bli sura/arga.

Så har jag jobbat med min son. Vi har inga helveten, det är av den anledningen jag inte behöver beklaga mig.


Å ena sidan skriver du:

Min tjej är sådan, hon finner saker att bli arg över för att testa sina känslor. Jag ser det inte som ett problem egentligen, det är bara så som saker är.

Å andra sidan:

som förälder inte får tycka att ett barns beteende ibland är jobbigt, att man inte får bli trött att man inte får klaga om saker känns övermäktiga för stunden. I dag kommer jag klaga som fan när min man kommer hem, dagen har varit ett helvete och det står jag för

:-s

---------------------------


Sedan förstår jag fortf inte varför du beskrev förvisningen så som den såg ut i Felicias bok. Vad hade den med förvisningen i BB att göra ?

[Alma]

Eller så kanske var och en av oss känner våra barn bäst?

Nä det tror jag inte. Jag tror alltid det finns att lära, som förälder om sig själv och som förälder om sitt barn.

Min tjej är sådan, hon finner saker att bli arg över för att testa sina känslor.

Aldrig funderat på om du tar hennes ilska på allvar? Om du förstår den? Om du träffar rätt när du ger henne respons? Aldrig funderat över varför utbrotten fortsätter?

Om du ser det som att "hon finner saker att bli arg över" och att det bara handlar om tester - jag då fortsätter hennes utbrott förstås. Det skulle mina göra också med en människa som hade den inställningen när jag blev arg.

Jag ser det inte som orimligt att uttrycka ett behov av att köpa jordgubbar, däremot till viss del orimligt att inte kunna ta att affären faktiskt inte är öppen och att vi får vänta tills den öppnar innan vi kan köpa jordgubbarna.

Ser du det som orimligt också av de vuxna som argt klagar på begränsade öppettider, telefontider, bilköer och vad det nu är? Det är ALDRIG kul att behöva vänta på det man vill ha NU. Varför inte inse att dottern din är helt rimlig i detta? Och att pakta med henne...

Utanför bland våra gäster var hon då rakt inte,

Hon kanske kände sig utanför. Med all rätt till känslan, men inte beteendet... Så länge man tänker om sitt barn att det har orimliga känslor, kommer barnet att fortsätta agera orimligt också. Så gör vuxna med.

men vad vet jag, du kanske låter ditt barn bete sig precis hur som helst bland gäster bara för att vara med? Jag som trodde att en av de viktigaste delarna i BB var att livet inte skall kretsa runt barnet...

Vill du verkligen ha mina råd? Jag som verkligen uppskattar Anna Wahlgrens människofilosofi, böcker och verksamhet och som känt starkt stöd av dem!

Jag låter inte mitt barn bete sig hur som helst. Men jag ger full respekt för att han kan bli arg för att inte kunna flyga till månen och äta jordgubbar, att han kan känna sig utanför när det väller in andra människor i huset, och att han kan bli kissnödig strax efter att ha kissat. Jag tror att hans känslor och viljor är lika riktiga som mina egna. Och med detta som grund kommer man långt när man hjälper barnet att hantera situationerna.

De gånger när jag misslyckats och inte kunat ta honom på allvar, när jag missuppfattat, då är det kört. Dialogen avbruten, utbrott och storslägga (som hos oss är avvisning). Jag har missat något när avvisningen blivit enda alternativet. Inte en gång har jag upplevt det som att han måste testa eller att han varit orimlig. Däremot att handlingarna blivit det.

Personligen ser jag det som BB största brist att man som förälder inte får tycka att ett barns beteende ibland är jobbigt, att man inte får bli trött att man inte får klaga om saker känns övermäktiga för stunden. I dag kommer jag klaga som fan när min man kommer hem, dagen har varit ett helvete och det står jag för.

Jag tror du slår huvudet på spiken här plutteli! Det är detta som de flesta retar sig på. Att man inte skyfflar över ansvaret på barnen i det att det är DE som är jobbiga!!! Orimliga! Testande, för att inte säga manipulerande!

Och det är retande. Varför hänger inte AW-inspirerande folk med på den sköööna klagovisa som så många småbarnsföräldrar hänger sig åt på middagar och fikastunder... Livspussel, kladd, sömbrist, testande illvilliga ungar och ett rent helvette när man ska till dagis och har bråttom... Och då till på råga skriker ungen för att vi inte kan köpa jordgubbar klockan halv sju på morron! Ja jag har det preciiiis likadant du. Åååå vilket elände jag har med mina ungar, att jag ändå klarar det!

Och visst är det för djävligt. Att så många som gillar Anna Wahlgrens filosofi är STOLTA FÖRÄLDRAR som INTE KLAGAR ÖVER SINA BARN när de blir trötta, när de inte vet hur de ska lösa ett problem, när något i livet känts övermäktigt. Och visst är det för djävligt att de så ofta är glada också.

Där tror jag skon klämmer. Anna Wahlgren lär ut för lite jämmer!

[Alma]

Den här brukar jag sjunga för och med min son när jag tappat humorn och blivit tjatig och trist. Sjunger den med självironi, sonen hjälper till att skoja till det och det blir en bra stämningshöjare soom hjälper mig upp på banan igen.

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillen har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag vaggar honom nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att vagga och vyssa och vyssa lillen sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillen har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag tvättar honom nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att tvätta och tvätta och tvätta lillen sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillen har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag matar honom nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att mata och mata och mata lillen sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillen har i famnen
O ja min fru, men snart min fru, så lär han sig att gå
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att lära och lära och lära lillen sin

God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillen har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag smäller honom nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att smälla och smälla och smälla lillen sin
(jätteskoj tycker sonen, han vet att man inte får smälla förstås)

God dag min fru, men säj mig nu, nog blir Ni trött på lillen?
O nej min fru, onej min fru, nej aldrig i min dar.
Ni ser ju, ni ser ju att visst besvär man har
men lillen han är ju det käraste jag har.

[plutteli]

Det vart många långa svar nu, får se om jag kan förklara än mer:
Det där med jordgubbarna, det första jag sa var ja, det gör vi, SEN. Men som jag nämnt några gånger nu, det funkar inte, hon vill ha och hon vill ha nu och sen bryter det loss, spelar ingen roll vad man gör, hon måste få ha sitt utbrott och det tillåter vi. Jag vet precis varför hon agerar som hon gör, det är därför jag tillåter det (inom rimliga gränser) icke desto mindre betyder det att jag kan tycka att beteendet är jobbigt (aldrig barnet!). För mig är "gnäll" ett sätt att ventilera, pusta ut och sen ta nya tag utan att det ska gå ut över barnet.
Det där med strumpan: Att strumpan skaver halvvägs från förskolan beror oftast helt enkelt på att den hasar iväg lite lite av att vi går (vet vi ju själva hur kläder kan göra), även här vet jag precis vad det beror på (hon liksom lillasyster har hyperkänslig hud, minsta lilla som ligger snett/skaver irriterar på huden och kan göra rent av ont), men igen, att jag vet vad det beror på betyder inte att det inte kan bli jobbigt ibland. Sen använder sig storasyster av detta även som ett sätt att få lite extra uppmärksamhet ibland vilket jag förstår till fullo men det är inte alltid så kul när man som förälder helt enkelt inte kan göra rätt för sitt barn.

Vad gäller att rita på väggen, hade vi bott i egen lägenhet/hus med målade väggar hade hon gladeligen fått måla på dem (alt. hade vi tapetserat med ritvänliga tapeter), men nu bor vi i hyresrätter med tapeter och vi har varken råd eller lust att bekosta en om tapetsering av väggarna för att barnen ritat på dem. Dock är vi väll elaka då många gånger för vi använder samma metod om det mesta, kan man inte hantera en sak rätt får man inte fortsätta ha den (försöker man envetet klippa i mammas kläder får man inte ha kvar saxen, vill man bara slå lillasyster med sin bok får man inte ha kvar boken, ska man bara kasta sina byggklossar runt sig i vardagsrummet får man inte ha kvar klossarna där osv.) Enligt oss väldigt enkla, logiska konsekvenser av ett icke önskvärt beteende. (Dock, vilket folk också gärna vill kritisera har vi även synen att vill man nu klippa sönder sina egna kläder så får man göra det för den enda som förlorar på det är en själv, lagom kul när favvotröjan är trasig och måste slängas).

En sak har väll jag och BB samma syn på och det är ju att barnet aldrig skall utsättas för skam för att lära sig, sen skiljer sig väll synen på vad som ger barnet skamkänslor...

Förresten Alma: Att man känner sitt barn och sitt barns beteende bäst betyder ju inte nödvändigtvis att man alltid vet hur man skall hantera det bäst och det är då man söker råd. Men att hävda att nån annan (i normalfallet) känner barnet bättre än föräldrarna blir ju galet. Jag känner inte ditt/dina barn ett dugg, jag kan ge råd om hur du ev. kan hantera saker men det är du som vet bäst om de kan tänkas fungera eller inte för det är du som känner barnet.

[plutteli]

Just ja, ni pratar er varma om att inte kritisera barnet, ändå verkar ni ha enormt svårt att läsa mina inlägg? Jag beskriver min dotters BETEENDE och beskriver hur jag finner BETEENDET jobbigt, inte en enda gång har jag skrivit att jag anser att DOTTERN som den lilla person hon är är jobbig, ändå ger ni mig på taffsen om och om igen att jag kritiserar min dotter som person. Är det så svårt att hålla isär? Dessutom finner jag det aningen skrattretande att ni ska tala om för mig att barn inte är manipulerande när det står om och om och om och om igen i kurningstrådar om manipulerande 4 MÅNADER gamla bebisar! I synnerhet små pojkar omskrivs som små gnälliga herrar som vill få hela världen att tycka synd om dem. Tänker tex på krönikan också om AP-barnet som kuras att Anna skriver att pojken försöker få henne att tro att han är på väg att kräkas, vad är inte det annat än att tillskriva barnet ett manipulativt beteende?

Just ja, en sak till hade jag missat ang det där med de som var på besök: Orsaken till att de var på besök var för att min tjej har vattkoppor och vi kan inte gå ut, så de kom hit (eftersom de alla haft vattkoppor tidigare) för att hon skulle få lite social stimulans. Det betydde alltså att hon hade besökarnas odelade uppmärksamhet, de var här för hennes skull! Så ja, därför finner jag det som otroligt att utgå ifrån att hon kände sig utanför när alla vek sig dubbelt för att ge henne uppmärksamhet, prata med henne osv. Men när min man sa att hon fick flytta sig 2m och springa där istället för på den plats hon absolut skulle springa på så tog det ändå hus i helsike. Högst troligt pga trötthet (hon var ju trots allt sjuk) och då var det bästa för henne att gå till sitt rum och att jag sen kom dit när HON var redo för det och att vi häckade där bara hon och jag, tog det lugnt och gosade tills hon ville ut till besökarna igen. Som sagt, jag känner mitt barn och jag vet, vis av erfarenhet att hon sällan klarar att lösa sina känslor "på plats" i synnerhet om det är andra människor där eftersom folk har en tendens att vilja avleda hennes känslor och därmed också indirekt säga att hon inte har rätt till dem.

[miniz]

Det stàr inte att du tycker din dotter är jobbig, bara att barnaboken inte talar om jobbiga barn. Precis som du säger, det är beteendet som blir behandlat.

Man har ett beteende, ok, sà hur kan man göra för att hjälpa barnet komma förbi det, sà barnet inte fastnar i det oönskade beteendet. Förstàr du? För mig har gnäll samma ljud som en ostämd fiolin. Man vänjer sig vid det, men trevligt är det inte, för nàgon. Man fàr vara missnöjd, javisst, men gnälla nej tack. Man kan prata som vanliga (smà)folk.

Det du beskriver om hur ni gör med boken som vapen och saxen som verktyg, sà stàr det ocksà i barnaboken, sà den är kanske inte helt bortblàst ändà?