... och vi ...

[Jannika]

sonica, vilken tur att vi har dig på forumet...

Tack för din berättelse också.

Kram Jannika

[blivandemamma]

Så fint skrivet, sonica. Så ärligt och viktigt.

KRAMAR till dig, Antonias mamma. Du finns i mina tankar

Anna

[Nancy]

Nämen, det kom ju inte med då jag postade. Skulle varit med en hälsning och ett tack till sonica också


(till Antonias mamma och sonica)

[Antonias mamma]

Stort tack Sonica för ditt inlägg - det betydde mycket. Bara det att få höra att det FINNS någon annan därute som varit i en liknande situation... Jag har ofta tänkt att jag antagligen är den enda 30-åring som INTE har en frisk och vital pappa som kan busa runt med sitt barnbarn . 30 år är jag. Bara. Jag borde ha fått ha honom i minst 15 år till anser jag. Varför vi Varför han, världens snällaste människa

Och jag önskar att det fanns någon förtrolig att avlasta dina bördor på.När du skriver, känns det så ensamt omkring dig.
Först ska du bära på sorgen över din far, sen ska du finnas till hands för din mor, det känns som du satsar på att vara så stark, men invärtes gå du sönder.
Osså har du framtiden, ditt ofödda barn, som du vet kommer att behöva dig, och du tänker: och hur ska du kunna ge det, när du känner att du behövs på annat håll.När din far behöver dig, när din mor behöver dig,
jag kan bara föreställa mig hur hela ditt inre slits i stycken.

Ja, du sätter fingret på det hela. Mitt inre slits i stycken.
Och ensamheten du pratar om - delvis finns den, men delvis skapar jag den också själv, eftersom jag väljer bort många av mina sociala kontakter nu för att jag mår så dåligt. Jag orkar inte, vill inte, förmår inte prata om detta med dem - för de förstår ju ändå inte, med sina bekymmerslösa liv. Vänner som ännu inte stött på en enda motgång utan bara glider fram i livet.

Igår var en bra dag för pappa. Han var pigg, hade fått rösten tillbaka och när han ringde mamma kl.9 på kvällen hade han låtit som sitt gamla vanliga jag. Hon var så glad
Fram till imorse... Då hon ringde honom då, gav dom honom första sprutan morfin . Han hade varit på väg upp mitt i natten och ramlat. Han förstår inte att benen inte bär. Ryggen hade blivit så sjuk av fallet att han legat i fruktansvärda plågor resten av natten och den "vanliga" värkmedicinen (en narkotikaklassad opioid) hjälpte inte. Den här dagen var han tillbaka i samma skick som då han blev intagen igen.

Jag känner tydligt av medicinens verkan nu hos mig själv och det är lättare att ta sig genom dagarna, samtidigt som jag ogillar det den gör med mig. Jag vill vara fullt närvarande och det känns fel att jag nu KAN tänka på annat och så att säga byta kanal i 5 minuter. Det kunde jag inte för en vecka sedan och det var vidrigt, och för att överlva själv var detta nödvändigt. Men jag känner mig ändå misslyckad och som en svikare...

Samtidigt tar graviditeten ut sin rätt och jag orkar inte längre någonting. Det drabbar Antonia och ger mig dåligt samvete. Hon är mitt i värsta trotsen och vårt sätt att hantera det är inget att skryta med just nu.

Tack ni andra också för era hälsningar

[Jannika]

Jag känner tydligt av medicinens verkan nu hos mig själv och det är lättare att ta sig genom dagarna, samtidigt som jag ogillar det den gör med mig. Jag vill vara fullt närvarande och det känns fel att jag nu KAN tänka på annat och så att säga byta kanal i 5 minuter. Det kunde jag inte för en vecka sedan och det var vidrigt, och för att överlva själv var detta nödvändigt. Men jag känner mig ändå misslyckad och som en svikare...

Bort och väck. Du är INTE en svikare för att du tar hand om dig själv. Bra att medicinen hjälper dig.

Kram Jannika

[Gäst]

Håller med Jannika,
Bra att medicinen hjälper
Man måste ju kunna fungera som människa. Du är ingen svikare.

Lev för dagen, och tänk inte så mycket på framtiden, för vad framtiden än har att erbjuda så är den oåtkomlig, och sen kostar det så förbaskat mycket av ens energi och ork att tänka på den.

Kram på dig starka kvinna

[Antonias mamma]

Lev för dagen, och tänk inte så mycket på framtiden, för vad framtiden än har att erbjuda så är den oåtkomlig, och sen kostar det så förbaskat mycket av ens energi och ork att tänka på den.

Du har så rätt - men det är så svårt...

I förrgår flyttades pappa till kommunens bäddavdelning. Vet inte vad det kallas i Sverige. Långvården? Där ligger han nu bland alla senildementa 80-100 åringar och mitt hjärta värker för honom så det gör ont .
Dom flyttade honom efter att vi fick besked från ortopeden och kirurgen att dom inget kan göra. Frakturen i kotan beror på cancern och det syns förändringar i tre kotor till .
Hur detta inte syntes på skelettkartläggningen som gjordes för 1½ månad sedan övergår mitt förstånd. Skulle dom har CT-röntgat då hade dom sett det och kunnat börja stråla. Då hade han kunnat gå idag. Dom ska stråla nu också, men mest för smärtorna.
Igår sade jag att jag skulle göra vad som helst för att kunna byta plats med honom. Då svarade han gråtandes att det finns ingen människa på jorden han skulle önska detta...

Jag var på vanlig veckokoll till MVC idag och allt var OK. Inget tyder dock på att förlossningen skulle närma sig, och jag tror nog jag går 2 veckor över tiden denna gång också.

Hemma har vi ett rent helvete med x antal utbrott av Antonia per dag och mönstret är tydligt. Det började då pappa blev så dålig - och jag rasade ner i djupet igen. Vi jobbar på en lösning nu, med hjälp från Anna W själv och extrainkallade släktstyrkor som ska kunna befria henne några stunder i veckan från stämningen här hemma.

Spjälsängen är bäddad - en bedrift i sig just nu.

/Anna

[/LO]

Har inget att säga, vill bara skicka några Jag tänker på dig!

/LO

[Fjällfolket]

varm kram...

och all kärlek..



/Fjällmor

[*frieda*]

Har inte heller mycket att säga. Jag har inte mött den sorg du möter än Men mamma var bara strax över trettio när mormor gick bort i lungcancer. Minns det som att hela huset var i en "bubbla". Sorgen när den är som fulast, när en relativt ung människa bokstavligen tynar bort och försvinner

[blivandemamma]

Våra tankar är hos Er och er familj

Massa kramar, Anna

[Lingontuva]

Mera styrkekramar kommer det här

[Pia Pojkmamma]

Tänker på dig Bra om Anna W och du kan jobba fram en lösning för att klara (trots)vardagen.. Meddela om vi kan bidra på något sätt. Vi bor ju ändå på någorlunda rimligt avstånd.

Kram
Pia

[Nancy]

Åh Anna, vilken sits du är i. Jag önskar så att jag kunde göra något.

Snart har du din lilla bebis i famnen. Om det kommer att finnas blandade känslor då (antagligen) så straffa inte dig själv för det. Bebisen kommer inte att hålla det emot dig utan är mest intresserad av mat, värme och sömn. Om du är splittrad i dina tankar gör det ingenting. Pussa lilla bebisen och vet att oavsett din/er situation är det DU som är hans/hennes mamma och således bäst i världen.

Stor och innerlig kram från Nancy

[Gäst]

Vad glad jag blir att du ska få hjälp.

Jag tycker du är så stark, det är så starkt att ta hjälp. Det är inte alla som gör det. Osså sjunker man djupare och djupare...

Värre är det när man verkligen behöver hjälp men förskjuter den

Kram på dig