Nu är det helt galet här hemma...

[karinpatring]

Jag vet inte vad jag gör som är fel men något är det. Lillan är 7,5 månad och hon sover idagsläget 2 lurar (fick ta bort den tredje för 1 månad sen då det inte gick). Problemet är att när jag ska lägga henne på dagen, så skrattar vi och har oss men så fort jag lägger ner henne i sängen börjar hon grina, jag lägger tillrätta och ramsar mig ut. Ibland, i bästa fall, gnölar/grinar hon en stund och blir sedan tyst och ligger och "leker" en stund och somnar sedan men oftast så fortsätter hon grina. Jag ramsar då igen efter en stund men hon tystnar nästan aldrig av ramsan, hur mycket magstöd och hur många gånger jag än gör!!! så jag har hållt på ramsat och tillslut gått in och bara lagt tillrätta och ramsat ut. Nu har hon hållit på i 30 minuter och jag har varit inne två gånger och lagt henne tillrätta och ramsat säkert 4 gånger. Inget hjälper, det är stora tårar och hon ligger och hulkar och nu känns det som att hon tillslut somnar av utmattning vilket känns helt galet!! Natttningen för kvällen är nästan den som fungerar bäst, hon blir då så trött av bad, nattslurk och mörker att hon oftast tycker det är skönt att lägga sig men INTE på dagtid. Snälla hjälp Hur ska jag göra när jag lägger henne och hon bara gråter
Tack på förhand. / Karin

[Gäst]

Vi hade det nästan exakt så ett tag, till slut sovs det inget alls på den luren. Vi löste det genom att backa mer, lita på att ramsan tar och att hon vet vad den betyder, ta inte udden av den genom att ramsa gång på gång eller springa in till henne! Förvirringen blir stor när mamma säger "sov" och sen studsar in och ut och ramsar och grejar. Så tänkte jag kring det hela i alla fall och efter en dag sov han alla lurar igen

[Gäst]

Hej på dig.
Jag är ingen diplomerad kurare, men har kurat för länge sedan.
Och jag gjorde kuren i dess "renaste" form om man säger Helt avskalad från verktygande hit och dit.

Knappt att jag använde verktyg alls ska jag säga efter den allra första natten var avklarad förståss.
För du lägger väl tillrätta, och markerar när det är dags att sova? Då skulle jag vilja påstå att. Då har du gjort ditt. Du har gett budskapet.
Lägga sig tillrätta, hitta sovställning, kan barnet vid det här laget. Och det är bara ramsan som ska användas.

Ramsan ska ha sista ordet, men ska inte överarbetas. Inte stå som en papegoja, utan så få ramsomgångar som bara går.

Och som precis som första natten i kuren, så kan det bli livat, under den dagsvilan och jusst den dagen. Är du konsekvent, så blir det bättre, nästa dag, och ännu bättre dagen efter det . Bara du är konsekvent och lägger hela ansvaret på ramsan.

[TorsMamma]

Hej Karin,

Jag skulle vilja fylla på dessa supertips med att påminna om att du kanske vill läsa på lite extra om 8-mån ångesten.

Klistrar in sammanfattningen från en annan tråd, men råder dig ändå att läsa så ögonen blöder i BB om 8-mån barnet.

Här kommer sammanfattningen till 8-mån ångesten ur BB...

”- Tolka inte oväntade förändringar och hastigt uppkomna problem som tecken på att någonting nu har blivit allvarligt fel!
Avvakta.
Symptomen kan också vara fysiska.
Åttamånadersångesten viker (efter ca. en månad). Snart är barnet på väg att bli ettårstufft och tycker verkligen om sitt jag. Ännu känner barnet inte detta nya jag.
- Nätter som varit prydliga kan nu bli brutna. Gå efter tumregeln: en gång är ingen gång, två gånger en dålig vana!
Låt dörren stå på glänt och tala betryggande utanför den. "Nu skall du sova så gott, allt blir så bra, så bra. Vi ses i morgon!" Låt det lysa utanför dörren, men inte inne i barnets rum.
Återgå inte till napp och ta INTE upp barnet.
- Främlingsrädslan blir ofta markant. Respektera den! Barn i den här åldern tar ingen som helst skada av att inte träffa andra vuxna (eller andra barn.)
Låt ingen skrämma upp dig: "Han måste ju få träffa andra, annars blir han jämt så där rädd!" Det blir han INTE.
Det svåra sker i barnets inre. Låt det yttre vara sig så likt som möjligt.
- Svälj stoltheten, om och när den lille föredrar någon annan framför dig!
Du kan bli avvisad på ett ytterligt sårande sätt. Ge då lika fullt en kyss eller en kram och markera at du finns där med din kärlek, utan att för den skull vara påstridig. Vänta på bättre tider.
En nybliven mor kan hysa både kärlek och hat till sitt nyfödda barn, både liv och död i sina tankar inför barnet.
Motstridiga känslor fyller och plågar också barnet som fötts till ett jag.
- Bli inte rädd för eventuella aggressiva uttryck. Barnet måste få reagera på en förändring som är skrämmande. Men låt inte barnet slå dig, och inte någon annan heller.
Våld och destruktivitet ska bekämpas med kärlek. Ta de små händerna som slåss och låt dem i stället klappa, eller hål undan dem och kyss, smek själv. Visa lugnt och tydligt din egen oförtrutna kärlek. Gå sedan undan och låt barnet vara ifred!
Hindra barnet från att skada sig självt. Madrassera, skydda! Hindra däremot inte själva dunkandet.
- Överge alla eventuella planer på att byta människor och miljö för barnet under den här perioden. Sök till varje pris andra, lugnare lösningar!
Låt högsta prioritering gälla för oförändrat yttre i en tid av brutalt förändrat inre.
- Bemöt barnet som vanligt - underkänn det inte, dränk det inte i medlidande, "trösta" inte.
Behandla barnet som du skulle behandla en nyförlöst mor: uppmärksamt, men inte ömkande - beredd att avlasta påfrestningar och krav, men inte omyndigförklarande.
Precis som den nyblivna modern inrättar sig barnet som fötts till ett jag lättast efter sin nya livssituation, om vardagen är förtrogen och någorlunda enkel och omgivningen bjuder värme och lugn, inte oro.
Det psykologer kallar separationsångest tror jag alltså är REAKTIONEN på barnets födelse till det egna jaget ur det gamla, kända, där barnet var en del av ett omgivande helt, så som det i livmodern var en del av moderns kropp.
Jag tror inte det har mer att göra med rädslan att mista mamma än den nyförlösta kvinnans labilitet kan tillskrivas hennes rädsla att för att mista det nyfödda barnet.”

Lycka till och välkomna till den nyföddas värld!!