
Tack, alla - mycket intressant läsning =D>
Ska försöka sortera ut lite tankar i sammanhanget. Det betyder inte att jag tycker alla måste tycka som jag

så jag lägger in en liten brasklapp från början
Och säger sedan direkt att inger

ger röst åt min inställning och Ewa

åt mitt förhållningssätt. Tack
Nästa vecka ska jag hålla i en studiedag på en förskola. Just de här frågorna räknar jag med ska ventileras, bland annat.
Medan jag funderar på den dagen, eller på något annat som ska skrivas och tänkas ut, går jag då och då ut på min veranda och tittar på vattnet - jag har sjön väldigt nära. Eller på skogen borta på andra sidan sjön. Eller på himlen, som alltid skiftar - det är sällan den är helt igenom molnfri och klarblå... Verandan är stor och jag har ett stort matbord där med två träbänkar. På morgonen har det antingen regnat eller lagt sig dagg - eller frost, för all del, nu redan! - på bänken, och då tar jag kanske med mig en filt och sätter mig på, medan jag glor, som det kallas när jag sitter och tittar och försöker tänka, eller vankar, som det kallas när jag tar mina långpromenader på verandan, fem steg fram och tillbaka, typ
I många år var jag tillsammans med en numera god vän som föll i trans över min stora veranda. Där måste jag ju absolut ha en trädgårdsmöbel! Men jag hade ju bordet och bänkarna, tyckte jag. Nej, han menade solstolar, modell Baden-Baden! Jaha... Det tyckte inte jag. (Fast han fick en så småningom ändå. En. Till honom.)
Sedan kom små barn genom åren, inte minst små barnbarn. Och jag fick se det vackraste jag vet: små barn som tultade nakna över de stora gräsmattorna på väg ner till vattnet, där jag gjort en liten minisandstrand för att de skulle kunna tulta ut en bit och slippa stenig och lerig insjöbotten. Och på bryggan intill "beachen" kunde de lite större barnen ligga på mage och titta ner i vattnet, och då inhandlade jag ett par långa håvar så de kunde "fiska". När de blev ännu äldre fick de metspön att försöka med och de grävde efter mask. Men allra mest, och helst, lekte de i vattnet, förstås.
Plötsligt en sommar dök en stor plastbassäng upp på min gräsmatta. Den fylldes med vatten från slangen och var rolig en stund. Men var den hälften så rolig som den sjö som ett av civilisationen förvildat barnbarn kallade "stora pooolen"

Nej, det var den inte. Den måste fyllas med Saker, inte bara barn. I ett huj var nåde plastbassäng och gräsmatta belamrade med Saker. Plastbåtar, bollar, bilar, dockor, spadar, vattenkannor, sandkakeformar och plastdjur av alla de slag. Jag stod förundrad och tittade på allt detta, medan sjön glittrade mindre än ett stenkast därifrån. Och Mannen solade i sin Baden-Baden.
Vad vill jag nu säga med allt detta
Jag har bott här i 22 år. Hela tiden har här funnits barn i alla åldrar, till och från, ofta mycket små barn. Under dessa 22 år har jag fått elva barnbarn, men det är också en väldig massa andra barn som varit här. Och packningen har bivit allt större, prylarna allt fler, Sakerna allt grällare. En familj som hade en enda liten bebis (som jag skulle kura) hade bytt upp sig till en kombi bara för att få plats med allt som detta enda lilla barn, sex månader, behövde här i världen, från 13 nappar till särskilt babybadkar, en miljon leksaker och naturligtvis en 10.000-kronorsvagn med femtioelva tillbehör. De fick knappt in sin egen bag.
Jag ser Sakerna som en invasion av aliens från rymden
Det händer att jag pratar på ÖF. Där gäller det att se var man sätter fötterna. Saker, saker, saker. Det är inte små barn på golvet jag är rädd att trampa på. Det är Sakerna. Och det är inte för att jag är rädd om Sakerna. Det är för att jag är rädd FÖR Sakerna. Gamla damer kan lätt göra sig illa på Saker. De ligger bokstavligen i vägen, mellan mig och Barnet, mellan barnet och verkligheten, mellan plastbassängen i Gastsjön och sjön Gastsjön. Liksom mellan barnet och de vuxna. Mellan människa och människa. Mellan liv och ickeliv.
Sakerna invaderar

Varning, varning

vill jag skrika. Gör jag förstås inte. Jag iakttar, med stigande förskräckelse.
Nu är mycket riktigt det stora bekymret för dagen hur alla dessa små (och inte så små) barn ska läras hantera Saker. Varje förskolebarn i Sverige har i genomsnitt 536 leksaker (och då räknas Lego med miljoner bitar som en Sak; Barbie med sjutusen kläder som en Sak).
Och medan vi grubblar över det, som i den här viktiga tråden, ser vi kanhända inte skogen för bara träd - för bara Saker
För det är två ting som inte springer bort här i världen: kompisar - dvs andra barn - och Saker, dvs prylar. Annat springer bort. Jag behöver inte tjata här om vad.
Nu ska små barn lära sig att inte använda Saker som tillhyggen utan som tillgångar, och dessutom tillgångar med vidhäftande äganderätt, som ska respekteras. MIN Sak och DIN Sak - Vår Sak finns inte (längre).
Inte heller i större bemärkelse. Vad du ska bli, lilla barn, är Ägare av Saker, dvs konsument; om åtta år får du byta mobil en gång i veckan. Dem du ska leva med och för, lilla barn, är Kompisarna; ingenting annat är viktigare än de, inte ditt hem, inte din familj, inte ditt lärlingsarbete, inte ditt skolarbete, inte din utbildning, inte din bildning, inte din kamp för tillvaron där du kunde göra någpn nytta för andra, inte någon Vår sak, inte mänsklighetens utveckling, inte några högre värden, inte din andlighets näring, din kultur eller din Gud; han stavas Kompis, om han nu inte stavas Sak.
Möjligen tycker någon att jag är helt ute och seglar, och då får någon ju tycka det. Jag är inte ensam i dessa mina farhågor, har jag till min stora lättnad kunnat konstatera på olika symposier och seminarier ute i världen -dock inte i Sverige

Och det bekymrar mig stort. Här lever vi verkligen i en Sakernas Kompiskultur som, i alla fall enligt mig, inte är värd att betitlas kultur. Kult, kanske
Och snabbt som ögat ska de små barnen skyfflas in i denna "kultur". In, bokstavligen. Inomhus pågår alltsammans. Inomhus härskar Sakerna, när de inte någon gång kryper ut i vackert väder (och jösses, vad jag fick städa Saker för att kunna klippa gräset till slut) och förlägger äganderätts- och tillhyggeskampen om sig dit i stället, tillfälligtvis.
Ser ni inte hur Sakerna låser barnen

vill jag skrika. Vad är det ni fostrar

Pryldårar

Det kan man tycka, och det har många gjort före mig. Men det är verkligheten som ersätts, eller som ska ersättas - precis som vänskap, kommunikation, t o m kärleksförbindelser för att inte tala om sex, alltmer börjar sortera under den lilla apparats styrning som kallas dator. Verkligheten - min vackra, fullkomligt fantastiska sjö med riktig liten sandstrand - ersätts

med en plastbassäng i grälla färger med tillhörande miljoner plastprylar att leka med (och bråka om).
Nu ska jag sluta gnälla. Nja, lite till: ska Kompisarna vara det som står för mänskligt samröre, och folk ska tro att det är det som är "social träning", får man inte förvåna sig över att det blir djungelns lag som tar över, när redan de små, och sedan de inte längre så små, barnen ska överlämnas till varandra. Vilket i praktiken betyder just det vi ser i förfärande stigande omfattning i västvärldens samhällen av i dag: mobbing, sexism, rasism.
Vart tog samarbetet vägen

Vart tog VÅR SAK vägen
Bort från alienerande Saker:
Ja, barn är intresserade av andra barn. Naturligtvis. Folk som litegrann ser ut som jag. Folk som inte är stora och befinner sig högt däruppe och gör saker som jag inte ser, vet eller begriper. Folk som lever på samma ställe som jag, härnere. Folk som kan eller inte kan, så som jag kan eller inte kan. Folk som inte pratar en massa. Folk som tittar, folk som står (eller sitter) still. Folk som inte springer sin väg. Folk som rör på sig, gör saker, petar på saker, lever (inte är Saker, i alla fall inte döda saker). Visst. Det är spännande. Eller just intressant.
Jag vill påstå att det är lika intressant med en hund, eller en katt, första gången ett litet barn träffar på ett sådant djur. På fyra eller två ben, som sagt.
Men viktigt

Det kan diskuteras. Visst kan ett litet barn ha fantastisk glädje av en liten vovve som älskar ungen och låter sig behandlas både kärleksfullt och inte särskilt kärleksfullt och älskar ungen ändå. Men behöver barnet hunden

Behöver hunden barnet

Det kan diskuteras. Är det synd om alla barn som inte har en egen vovve att kela med

Är det synd om alla hundar som inte älskar små barn

Filosofiska frågor. Kan vi kräva av ett litet barn att det ska ta hänsyn till hunden och sluta dra den i svansen, även om hunden inte tycks ha något emot det utan tycks ha ett alldeles särskilt överseende med just det här lilla barnet

Och om hunden morrar och blir förbannad och hugger efter barnet, ska vi avliva hunden då, eller kan vi lära hunden att ta hänsyn till det lilla barnet som ju inte alls vill något illa - eller vill barnet kanske faktiskt hunden illa

Olösliga problem. Eller hur

Vi vill behålla både hund och barn, så hur gör vi

Vem ska läras vad, och tänk om det inte går

Kan då möjligen lösningen vara att inskränka umgänget mellan hund och barn och inte hela tiden hänvisa dem till varandra

Inte vet jag. Hunduppfödare vet antagligen.
I dagisdebatten hade jag ett argument som jag drog hela 80-talet

Jag klappar en hund. Jag gillar hundar. Alltså behöver jag hundar. Alltså behöver jag få tillbringa mina dagar i en hundgård
Nu slutar jag för dagen och tackar för eventuellt öra
PS Så lätt givk det visst inte, nej. Vad jag vill säga med mitt tjat om sjön är TA UT BARNEN. Antingen ska de vara med i social delaktighet - i händelsernas centrum, men inte utgöra händelsernas centrum - eller också ska de få träffas tillsammans UTE, utan Saker.
Ta dem till skogen. Till havet. Till sjön. Till park utan Saker. Ta ut dem, sätt ner dem, släpp dem fria. Stå tillbaka, göm er bakom en tidning, håll tyst, vänta - och se vad som händer.
Det händer
PS 2: En liten unge som bonkar en annan liten unge i skallen med en Sak, säger inte i handling (som jag ser det): JAG HATAR DIG, JAG VILL GÖRA DIG ILLA.
Den ungen säger: BORT

Den ungen försöker freda sig mot något som helt enkelt blivit för mycket.
Sådant händer även oss vuxna, titt som oftast. Vad gör vi då
Och då säger jag, som vuxen beskyddare, i handling: SKONA BARNET.