...När man träffar andra vuxna som inte tänker som AW!

[Vargmor]

Hej allihop!

Hoppas ni kan hjälpa mig...jag har en fråga angående det här med knuffar och slag från jämnåriga kamrater . Min lille pojke är numera 18 månader och ibland när vi träffar andra vuxna och jämnåriga barn så uppstår ju mindre roliga situationer : de små liven knuffar varandra och slår varandra i huvudet med klossar och andra leksaker! (Låter bekant antar jag?!?)

Idag var vi hemma hos en vän vars jämåriga flicka om och om igen knuffade min pojke, tog hans leksaker och slog honom i huvudet mer olika tillhyggen . Flickans förälder använde, det allmänt förekommande sättet att uppfostra, nämligen genom att höja rösten och skrika "aj, aj, inte slåå!", varpå min gosse och hennes flicka blev rädda och ledsna och enligt min mening: ingenting blev bättre. Jag försökte istället (i god AW-anda ) att förekomma flickan när hon närmde sig min pojke genom att ta henne i handen och visa hur man "klappar fiiint", berömma henne jättemycket, och verkligen vara fixerad vid att hon var såååå duktig som kunde klappa såå fint. Jag tyckte att detta gav väldigt bra resultat och flickan blev mindre och mindre slagbenägen vart efter timmarna gick .

När jag dock berättade om slagen och knuffarna för en väninna så sa hon "men då måste man ju säga till barnet på skarpen, så får man ju inte göra". Jag försökte förklara med: "hon förstår ju inte att det gör ont, hon vill ju inte göra illa", och: "det är bättre att visa hur hon skall göra istället för att ryta till", men jag kände inte riktigt att jag kunde övertyga min väninna med mitt handlande .

Det jag undrar är:
menar AW att små barn inte förstår att det gör ont när de slår t.ex en kloss i huvudet? För jag tycker verkligen att man kunde se att hon gjorde det, eftersom hon var irrterad och kanske lite svartsjuk på min son....

tycker inte ni också att det kan vara lite påfrestande ibland när man umgås med folk som inte fostrar sina barn enligt BB? Jag menar, det är ju vanligare att gemene man säger "aj, aj", "fyyy" och "NEEEJ!!" och då tänker jag att de kanske uppfattar mig som lite slapp, ja nästan som en curlingmorsa, som inte "sätter några gränser" eftersom jag inte gör som de gör .

Vad har ni för erfarenheter från detta?!

Älskar detta forum, jag lär mig sååå mycket !!

KRAM

[TorsMamma]

Nu är ju inte min son 18 mån utan 8 mån. Men jag kör ändå med försiktig, åh vad mysigt, vad bra du kan osv. Handen om handen.

När vi möter andra "icke AW" barn så gör jag precis som du, tar barnets hand och klappar med och säger så, vad bra, skönt, mysigt. De flesta föräldrar brukar då mest le och hålla med. För andra förklarar jag det inte så mycket utan bara är som jag är och gör som jag gör. Slutat försöka frälsa om man säger.

Men visst, jag är sååååå trött på att just höra grannarna skrika, NEJ, FY, AJAJ på små som bara är just ca. 8 mån Inte ens finmotoriken finns ju där för att kunna göra försiktigare än de faktiskt gör, utan hjälp med handen om handen. Som den mest sakliga grej i världen.

Har du läst förtrots tråden som är klistrad?

Ps. jag har även svårt med att man tror det skall gå att lära barn i 8 mån åldern vilka leksaker som är dina och mina. Hos mig leker alla med leksakerna och är man oense finns inte saken kvar till någon. Men alla mammor sitter där och säger, NEJ, den är ju Tors. Ge den till Tor nu! Hur skall de små fatta det? Ds.

[kiki]

Vilken jättebra fråga, jag ska verkligen följa den här tråden. Jag funderar mycket på detta. Min Mio 9 månader, har glasögon och alla ungar är ju naturligtvis väldigt intresserade och vill kolla om dom går att ta av. AJ AJ AJ FY FY säger de andra mammorna varpå ungarna sliter ännu mera i Mio's glasögon Jag brukar sätta mig brevid och säga - vill du prova? titta vi hjälps åt, och så tar vi tillsammans av mio glasögonen och sätter på barnet, två gånger brukar det ta, direkt efter varandra, ca 30 sekunder, sen är de helt nöjda och bryr sig inte om det något mer. Så visst funkar AWs metoder, tack AW.

[inger]

att man uppfattas som en curlingmorsa om man uppfostrar enligt AW.
För mig innebär AW att man dels är försiktig med umgänge utanför den egna flocken när barnen är så små.
Världen måste få vara liten innan den blir stor.
Det finns liksom inget självändamål med att så små barn umgås med andra små barn förutom med sina egna syskon då.
Ska man umgås är det föräldrarnas umgänge som ska stå i centrum inte att de små ska umgås.
Dels är man ju väldigt noga med tider och sömn om man är en AW förälder.
Och man sätter gränser gentemot andra föräldrar och umgänge med deras små på ett sätt som inte kan anses slappt.

[Vargmor]

Tack för alla svar!

Håller med dig Torsmamma om det där eviga "min leksak" och "din leksak". När min gosse var 8 månader så tänkte jag PRECIS likadant som dig, det vill säga, alla leker med alla leksaker för hur ska de förstå vems som är vems. Nu, däremot när lillen har blivit äldre känns det konstigt att inte ibland bryta in och guida de små barnen...även fast jag inte trodde att jag skulle göra det . För eftersom min son aldrig inte tar andras leksaker så har det blivit så att han liksom fick stå utan -för alla andra tar hans . Detta var väldigt tydligt när vi var tillsammmans med släkten för ett tag sedan och en äldre kusin (som börjat förskolan) hela tiden tog vår son saker. Hur tänker AW angående detta? Hur ska man Leda och Lära dem detta om inte genom att visa att man inte tar andras saker ?

Tack även för tipset om förtortstråden, har läst den tidigare med god behållning!

Intressant att läsa om kiki och mios glasögon. Bra exempel som verkligen visar hur de två olika förhållningssätten fungerar...det vill säga, hur ineffektivt det är att säga "nej och fy" till små barn som bara är nyfikna.

Det som inger skriver angående att små barn inte har något självändamål av att träffa andra små barn har jag tänkt mycket på...Min lille gosse brukar ibland träffa mina vänninors barn, både inomhus och utomhus och jag är helt övertygad om att han har tvärtom STOR behållning från detta. Är man första barnet och inte har några syskon att vara med så tror jag att det tvärtom är viktigt att man får träffa andra barn. Även fast de inte leker MED varandra, så upplever i varje fall jag, att de älskar att träffas och titta på varandra. Hur tänker ni andra?

KRAM!!

[indra]

Blir bestört när jag ser på våran föräldrargrupp att dom fyar sina 9 månaders o säger NEJ till det mesta, får inte röra blomman, får ett nej när dom tar leksaker i från varandra. Jag själv är uppvuxen med lite nej o har hängt med mamma när hon jobbat om hon så var i köket eller i ladugården. Så när jag läste BB så kändes det helt rätt för mig, samma tankegångar.Jag lägger mig inte i, men kan visa ex. klappa fint som ni andra har skrivit om. Känner oxå att jag vill att Teo skall träffa andra barn,2-3 ggr. i veckan träffar han andra barn, öppna förskolan, sen syskonbarn o vänners barn oxå, som man träffar, märker att han mår bra av det..Sen har ju Teo ett extra till sin kusin (6 år), som byter blöja på han o pysslar om, då har han ett belåtet leende.

[Ewa]

Detta var väldigt tydligt när vi var tillsammmans med släkten för ett tag sedan och en äldre kusin (som börjat förskolan) hela tiden tog vår son saker. Hur tänker AW angående detta? Hur ska man Leda och Lära dem detta om inte genom att visa att man inte tar andras saker ?

Jag vet inte säkert hur AW tänker kring detta. Men så här tänker JAG kring detta:

Situationen är inte ok, utifrån vare sig det egna barnets eller kusinens skull. Som förälder kan jag välja mellan att:

ta med mig det egna barnet på annat äventyr och låta kusinen stå där med alla prylarna själv, typ. "KOM, kolla vilken kul/viktig/stor xx här är..." och så hitta på annat, helt enkelt.

visa kusinen, precis som man visar sitt eget barn, HUR man faktiskt beter sig här i världen. Kusinen är ju inte ute för att jävlas, utan agerar bara som han sett att man agerar i hans närhet. Jag skulle därmed, med handen om handen, säga att "Oj då, den hade X. Så får DU ha den när X inte har den längre." Och lära att man inte tar eller rycker åt sig. Istället kan man prova att byta, om man vill ha något som den andra har. Fråga om han hittar något bra att byta med. Och vill det sig inte utan man bråkar om sakerna får INGEN ha just den saken. Då brukar de snabbt kunna enas.

Jag skulle helt enkelt bete mig mot kusinen som jag gör mot det egna barnet. Så gör jag med kompisar också, i de flesta fall. Och tror jag inte att det skulle uppskattas så stort av kompisarnas föräldrar så går jag istället på alternativ 1, dvs hittar på något annat med den lilla älsklingen.

Kram Ewa

[marie-d]

Det där med vem som tar och inte tar saker kan förändras.
Min äldsta tog inte en pryl och vågade aldrig "säga ifrån" sina första 2år och då kändes det litegrann som han blev överkörd.
Vid 2 hände något då började han själv ta saker, puttas etc.
Det kände jag nästan var jobbigare eftersom det förväntas att man säger till på skarpen, särskilt när han var så stor som 2år.
Han är nu snart 3år och det har hållt i sig men det är lugnare nu och mkt beroende på vilka barn han är med. Dela med sig har han dock ingen lust alls till.
Tycker det är jobbigast med föräldrar som har barn runt året. Barnen agerar ofta bulldozer och då förväntas det att sonen ska förstå men han tycker det är jättejobbigt och blir arg, vilket jag kan förstå eftersom han blir störd.
Sen är det rätt vanligt att barn runt 2 puttas, tar saker, trotsar och på något sätt tror föräldrar med mindre barn att de som är så stora borde kunna sköta sig bättre.

[inger]

Jag tror visst att små barn kan ha viss glädje av varandra.
Men Anna Wahlgrens ord står fast för mig.
Barn ska vara i händelsernas centrum, de ska inte vara händelsernas centrum.
Därför tror jag inte på ett umgänge som enbart kretsar kring att barnen ska umgås.
Exempel man träffas kanske några vänner för att diskutera något kring fikbordet eller röja i varandras trädgårdar, barn mellan fem månader och 18 månader är med,
Det är ok tycker jag. Det är det de vuxna ska göra som står i centrum.
Exempel man träffas på en öppen förskola för att sjunga små grodorna och göra tavlor av makaroner. Det är hela tiden barnens vilja och reaktioner som står i centrum.
Det sista nämnda exemplet är inte ett AW sätt att umgås enligt mig.

[marie-d]

ÖF är kanske inte ett naturligt sätt att umgås.
Personligen tycker jag det är skönt att gå dit. Barnen leker och själv kan man prata och umgås med andra vuxna. För mig är det mer avslappnat än att träffas hemma hos varandra då man känner att man måste städa och fixa, barnen bråkar mer om sakerna eftersom det är någons.
För egen del går jag dit av bekvämlighet. Barnen har roligt för det mesta, jag själv har roligare en hemma ensam vilket jag är så mkt tid ändå under en dag.
Det finns kaffe och fika som man inte behöver fixa själv både till barn och vuxna. Sen som lärare måstew jag erkänna att jag gillar den pedagogiska biten med sångsamlingen som jag anser är givande för barnen.
Det negativa är väl just det här när det uppstår konflikter mellan barn och man har olika syn. Jag önska jag vore ännu mer modig och stå för vad jag egentligen tror på. Oftast gör jag det men med en treåring blir man ganska prövad. Det förvånar mig att många tycker att en treåring ska vara socialt klar trots att de är i en mkt omvälvande situation.
Barn är olika vilket förhållningssätt man än tror på. Min yngsta är en solstråle utan dess lika och han möts därför ständigt av leenden och glada tillrop.
Äldsta är lite knepigare, gnälligare, vill ha saker på sitt sätt, gråter ex antal gånger per dag, blir lätt arg m.m. Han möts inte heller med samma glädje och omsorg något jag ofta tänkt på just det där hur deras personlighet från start påverkar hur de bemöts. Jag tycker jag har haft samma förhållningssätt till bägge mina barn. Äldsta har tom fått mer av social delaktighet, umgänge, rutiner. På det sättet har jag nog ibland känt att jag vill skydda honom från andra okända som inte förstår honom. Som mamma tror jag också man ofta får skulden för att ens barn t.ex. börjar gråta lätt. Folk tror att det beror på att man daltat.
Han är dock fantastisk på att leka själv, lär sig i en rasande hastighet, går att ha med överallt, är tillgiven som få mot de som "förtjänar" det, är han ensam med andra som mormor och morfar sköter han sig helt exemplariskt.

[marie-d]

En sak till jag har tänkt på är nu när sonen ska börja förskola för där är det inte aw-tänk. På vår ÖF kan jag ändå känna att det är det.
Jag kände redan på besöket att de har så lätt att problematisera saker och ting.
Min son har senaste månaden blivit oerhört upprörd av varje förändring. Han vill inte gå hem var han än är. Börjar gråta och blir upprörd.
Jag brukar alltid förbereda honom och säga till lite innan vi går, så han är förberedd.
Vid besöket på dagis bille han inte gå hem. Då blev förskoleläraren så där allvarlig - Jaha, får han sådana här utbrott vid förändring. Det är bra för oss att veta bla.bla.
Personligen känner jag att det är väl inte någon stor sak.
Sen kände jag också att de behandlade flickor och pojkar olika. Det var han och en flicka som ska skolas in samtidigt. Hon var ganska bestämd mot sonen flera gånger när han och flickan bråkade om saker trots att de inte alltid var hans fel. Sen tror jag många reagerar mer på pojkar som gråter och sonen gråter relativt ofta. Han är en känslomänniska och han visar det.
Jag hoppas det kommer kännas bra i höst när inskolningen börjar.
Jag är obeskrivligt glad att han fått vara hemma så här länge. Han har behövt det.

[sprellelina]

"För mig innebär AW att man dels är försiktig med umgänge utanför den egna flocken när barnen är så små.
Världen måste få vara liten innan den blir stor.
Det finns liksom inget självändamål med att så små barn umgås med andra små barn förutom med sina egna syskon då."

Jag har i den sista tiden varit inne här och läst och håller helt med på vissa områden men vissa saker blir jag helt förvånad över. Att barn inte skulle få möta andra barn är för mig helt ut av min värld. Vilket barn skiner inte som en sol när dom möter ansiktet till en annan sol. Mina barn har varit intresserade i andra barn sen dom kunde fokusera blicken. Min äldsta son som nu är 6, har så starka band till sina vänner han växt upp med. Jag har 3 väninnor som fick barn ganska precis samtidigt som mig och barnen har jättestarka band. Nu ringer dom varandra då och då, vi har regelbundna övernattningar, eftersom vi alla bor på olika kanter av stan.

Den ena killen har autisme, inte gravt, och har jättesvårt med det sociala annars med andra barn, men kommer ut av skalet när min son och han träffas. Nu ska vi till och med ha honom en helg i månaden fast pga hur han utvecklas med sin bästa vän. När jag ser hur mycket dom här killarna ger varandra, blir jag så glad.

Min yngste son, 16 månader, blir helt till sig när vi får besök. Där har vi också turen att många väninnor har barn på samma ålder. Dom sitter tillsammans och ger och tar leksaker till varandra. Kryper och går efter på rad. Jag tror att barn behöver andra barn, syskon eller inte.

[annawahlgren]

Tack, alla - mycket intressant läsning =D>

Ska försöka sortera ut lite tankar i sammanhanget. Det betyder inte att jag tycker alla måste tycka som jag så jag lägger in en liten brasklapp från början

Och säger sedan direkt att inger ger röst åt min inställning och Ewa åt mitt förhållningssätt. Tack

Nästa vecka ska jag hålla i en studiedag på en förskola. Just de här frågorna räknar jag med ska ventileras, bland annat.

Medan jag funderar på den dagen, eller på något annat som ska skrivas och tänkas ut, går jag då och då ut på min veranda och tittar på vattnet - jag har sjön väldigt nära. Eller på skogen borta på andra sidan sjön. Eller på himlen, som alltid skiftar - det är sällan den är helt igenom molnfri och klarblå... Verandan är stor och jag har ett stort matbord där med två träbänkar. På morgonen har det antingen regnat eller lagt sig dagg - eller frost, för all del, nu redan! - på bänken, och då tar jag kanske med mig en filt och sätter mig på, medan jag glor, som det kallas när jag sitter och tittar och försöker tänka, eller vankar, som det kallas när jag tar mina långpromenader på verandan, fem steg fram och tillbaka, typ

I många år var jag tillsammans med en numera god vän som föll i trans över min stora veranda. Där måste jag ju absolut ha en trädgårdsmöbel! Men jag hade ju bordet och bänkarna, tyckte jag. Nej, han menade solstolar, modell Baden-Baden! Jaha... Det tyckte inte jag. (Fast han fick en så småningom ändå. En. Till honom.)

Sedan kom små barn genom åren, inte minst små barnbarn. Och jag fick se det vackraste jag vet: små barn som tultade nakna över de stora gräsmattorna på väg ner till vattnet, där jag gjort en liten minisandstrand för att de skulle kunna tulta ut en bit och slippa stenig och lerig insjöbotten. Och på bryggan intill "beachen" kunde de lite större barnen ligga på mage och titta ner i vattnet, och då inhandlade jag ett par långa håvar så de kunde "fiska". När de blev ännu äldre fick de metspön att försöka med och de grävde efter mask. Men allra mest, och helst, lekte de i vattnet, förstås.

Plötsligt en sommar dök en stor plastbassäng upp på min gräsmatta. Den fylldes med vatten från slangen och var rolig en stund. Men var den hälften så rolig som den sjö som ett av civilisationen förvildat barnbarn kallade "stora pooolen" Nej, det var den inte. Den måste fyllas med Saker, inte bara barn. I ett huj var nåde plastbassäng och gräsmatta belamrade med Saker. Plastbåtar, bollar, bilar, dockor, spadar, vattenkannor, sandkakeformar och plastdjur av alla de slag. Jag stod förundrad och tittade på allt detta, medan sjön glittrade mindre än ett stenkast därifrån. Och Mannen solade i sin Baden-Baden.

Vad vill jag nu säga med allt detta

Jag har bott här i 22 år. Hela tiden har här funnits barn i alla åldrar, till och från, ofta mycket små barn. Under dessa 22 år har jag fått elva barnbarn, men det är också en väldig massa andra barn som varit här. Och packningen har bivit allt större, prylarna allt fler, Sakerna allt grällare. En familj som hade en enda liten bebis (som jag skulle kura) hade bytt upp sig till en kombi bara för att få plats med allt som detta enda lilla barn, sex månader, behövde här i världen, från 13 nappar till särskilt babybadkar, en miljon leksaker och naturligtvis en 10.000-kronorsvagn med femtioelva tillbehör. De fick knappt in sin egen bag.

Jag ser Sakerna som en invasion av aliens från rymden

Det händer att jag pratar på ÖF. Där gäller det att se var man sätter fötterna. Saker, saker, saker. Det är inte små barn på golvet jag är rädd att trampa på. Det är Sakerna. Och det är inte för att jag är rädd om Sakerna. Det är för att jag är rädd FÖR Sakerna. Gamla damer kan lätt göra sig illa på Saker. De ligger bokstavligen i vägen, mellan mig och Barnet, mellan barnet och verkligheten, mellan plastbassängen i Gastsjön och sjön Gastsjön. Liksom mellan barnet och de vuxna. Mellan människa och människa. Mellan liv och ickeliv.

Sakerna invaderar Varning, varning vill jag skrika. Gör jag förstås inte. Jag iakttar, med stigande förskräckelse.

Nu är mycket riktigt det stora bekymret för dagen hur alla dessa små (och inte så små) barn ska läras hantera Saker. Varje förskolebarn i Sverige har i genomsnitt 536 leksaker (och då räknas Lego med miljoner bitar som en Sak; Barbie med sjutusen kläder som en Sak).

Och medan vi grubblar över det, som i den här viktiga tråden, ser vi kanhända inte skogen för bara träd - för bara Saker

För det är två ting som inte springer bort här i världen: kompisar - dvs andra barn - och Saker, dvs prylar. Annat springer bort. Jag behöver inte tjata här om vad.

Nu ska små barn lära sig att inte använda Saker som tillhyggen utan som tillgångar, och dessutom tillgångar med vidhäftande äganderätt, som ska respekteras. MIN Sak och DIN Sak - Vår Sak finns inte (längre).

Inte heller i större bemärkelse. Vad du ska bli, lilla barn, är Ägare av Saker, dvs konsument; om åtta år får du byta mobil en gång i veckan. Dem du ska leva med och för, lilla barn, är Kompisarna; ingenting annat är viktigare än de, inte ditt hem, inte din familj, inte ditt lärlingsarbete, inte ditt skolarbete, inte din utbildning, inte din bildning, inte din kamp för tillvaron där du kunde göra någpn nytta för andra, inte någon Vår sak, inte mänsklighetens utveckling, inte några högre värden, inte din andlighets näring, din kultur eller din Gud; han stavas Kompis, om han nu inte stavas Sak.

Möjligen tycker någon att jag är helt ute och seglar, och då får någon ju tycka det. Jag är inte ensam i dessa mina farhågor, har jag till min stora lättnad kunnat konstatera på olika symposier och seminarier ute i världen -dock inte i Sverige Och det bekymrar mig stort. Här lever vi verkligen i en Sakernas Kompiskultur som, i alla fall enligt mig, inte är värd att betitlas kultur. Kult, kanske

Och snabbt som ögat ska de små barnen skyfflas in i denna "kultur". In, bokstavligen. Inomhus pågår alltsammans. Inomhus härskar Sakerna, när de inte någon gång kryper ut i vackert väder (och jösses, vad jag fick städa Saker för att kunna klippa gräset till slut) och förlägger äganderätts- och tillhyggeskampen om sig dit i stället, tillfälligtvis.

Ser ni inte hur Sakerna låser barnen vill jag skrika. Vad är det ni fostrar Pryldårar Det kan man tycka, och det har många gjort före mig. Men det är verkligheten som ersätts, eller som ska ersättas - precis som vänskap, kommunikation, t o m kärleksförbindelser för att inte tala om sex, alltmer börjar sortera under den lilla apparats styrning som kallas dator. Verkligheten - min vackra, fullkomligt fantastiska sjö med riktig liten sandstrand - ersätts med en plastbassäng i grälla färger med tillhörande miljoner plastprylar att leka med (och bråka om).

Nu ska jag sluta gnälla. Nja, lite till: ska Kompisarna vara det som står för mänskligt samröre, och folk ska tro att det är det som är "social träning", får man inte förvåna sig över att det blir djungelns lag som tar över, när redan de små, och sedan de inte längre så små, barnen ska överlämnas till varandra. Vilket i praktiken betyder just det vi ser i förfärande stigande omfattning i västvärldens samhällen av i dag: mobbing, sexism, rasism.

Vart tog samarbetet vägen Vart tog VÅR SAK vägen

Bort från alienerande Saker:

Ja, barn är intresserade av andra barn. Naturligtvis. Folk som litegrann ser ut som jag. Folk som inte är stora och befinner sig högt däruppe och gör saker som jag inte ser, vet eller begriper. Folk som lever på samma ställe som jag, härnere. Folk som kan eller inte kan, så som jag kan eller inte kan. Folk som inte pratar en massa. Folk som tittar, folk som står (eller sitter) still. Folk som inte springer sin väg. Folk som rör på sig, gör saker, petar på saker, lever (inte är Saker, i alla fall inte döda saker). Visst. Det är spännande. Eller just intressant.

Jag vill påstå att det är lika intressant med en hund, eller en katt, första gången ett litet barn träffar på ett sådant djur. På fyra eller två ben, som sagt.

Men viktigt Det kan diskuteras. Visst kan ett litet barn ha fantastisk glädje av en liten vovve som älskar ungen och låter sig behandlas både kärleksfullt och inte särskilt kärleksfullt och älskar ungen ändå. Men behöver barnet hunden Behöver hunden barnet Det kan diskuteras. Är det synd om alla barn som inte har en egen vovve att kela med Är det synd om alla hundar som inte älskar små barn Filosofiska frågor. Kan vi kräva av ett litet barn att det ska ta hänsyn till hunden och sluta dra den i svansen, även om hunden inte tycks ha något emot det utan tycks ha ett alldeles särskilt överseende med just det här lilla barnet Och om hunden morrar och blir förbannad och hugger efter barnet, ska vi avliva hunden då, eller kan vi lära hunden att ta hänsyn till det lilla barnet som ju inte alls vill något illa - eller vill barnet kanske faktiskt hunden illa Olösliga problem. Eller hur Vi vill behålla både hund och barn, så hur gör vi Vem ska läras vad, och tänk om det inte går Kan då möjligen lösningen vara att inskränka umgänget mellan hund och barn och inte hela tiden hänvisa dem till varandra Inte vet jag. Hunduppfödare vet antagligen.

I dagisdebatten hade jag ett argument som jag drog hela 80-talet Jag klappar en hund. Jag gillar hundar. Alltså behöver jag hundar. Alltså behöver jag få tillbringa mina dagar i en hundgård

Nu slutar jag för dagen och tackar för eventuellt öra

PS Så lätt givk det visst inte, nej. Vad jag vill säga med mitt tjat om sjön är TA UT BARNEN. Antingen ska de vara med i social delaktighet - i händelsernas centrum, men inte utgöra händelsernas centrum - eller också ska de få träffas tillsammans UTE, utan Saker.

Ta dem till skogen. Till havet. Till sjön. Till park utan Saker. Ta ut dem, sätt ner dem, släpp dem fria. Stå tillbaka, göm er bakom en tidning, håll tyst, vänta - och se vad som händer.

Det händer

PS 2: En liten unge som bonkar en annan liten unge i skallen med en Sak, säger inte i handling (som jag ser det): JAG HATAR DIG, JAG VILL GÖRA DIG ILLA.

Den ungen säger: BORT Den ungen försöker freda sig mot något som helt enkelt blivit för mycket.

Sådant händer även oss vuxna, titt som oftast. Vad gör vi då

Och då säger jag, som vuxen beskyddare, i handling: SKONA BARNET.

[Puffis]

=D> =D> =D> =D> =D> =D>

[annawahlgren]

Tack, kära Puffis, för applåderna

Det är stora och svåra saker, det här (Saker, hmhm ). Ofta kommer det för mig det jag också tjatat om sedan jag slaktade mig själv som seriös och uppskattad författare, t o m på kultursidorna och blev mer eller mindre hatad samhällsdebattör - i samma stund jag försökte föra barnens talan - att samhället, faktiskt, vilket enkelt går att bevisa, aldrig varit någon särskilt bra mamma.

Samhällets instanser för barnavård och barnuppfostran ska per definition misstros.

Så är det bara Sade hon matt.

Fortsättning lär följa... Yippee för detta härliga forum

: menar AW att små barn inte förstår att det gör ont när de slår t.ex en kloss i huvudet? För jag tycker verkligen att man kunde se att hon gjorde det, eftersom hon var irriterad och kanske lite svartsjuk på min son....

Ja, det menar AW. De förstår inte att det gör ont därför att de inte är det minsta intresserade av den andra personen och vederbörandes eventuella känslor. Den sortens inlevelseförmåga - och medmänskliga INTRESSE - kan man inte förvänta sig av små barn förrän de har gått igenom trotsålderns eldorado. Då men först då börjar de fatta att det finns andra "flockar" med rätt att existera, andra barn som också har en egen "flock", ett hem, föräldrar, familj. precis som jag, barnet - en häpnadsväckande upptäckt. Då först kommer förmågan och möjligheten till (ett förundrat) samarbete utanför den egna "flocken".

Ja, hon var säkert både irriterad och "svartsjuk" i bemärkelsen sur på att hon inte kände sig lika glad som han.

Men hon slår för att freda sig. Hon slår BORT, för hon orkar inte, fattar inte och vill inte vara med. Hon slår inte för att göra illa utan för att freda sig själv. Saken är ett tillhygge precis som händer och tänder. Trängd använder människan vapen.

Vi vuxna slår inte saker i skallen på varandra (förhoppningvis) men säger, i ord och / eller handling, detsamma som de små barnen försöker "säga" hela tiden: JAG VILL INTE.

"Jag vill inte. Det är för mycket. Jag orkar inte.

Och jag struntar faktiskt högaktningsfullt i vad du eller resten av världen tänker och tycker om det ena eller det andra. Det är bara jag som är jag, och har jag fått FÖR MYCKET.

Jag vill vara i fred."

Små barn behöver inte sällan fredas