Hur hanterar jag förtrotsen bättre

[Novas mamma]

Min tjej har kommit i förtrots och jag lyckas inte reda upp situationerna som jag önskar utan det blir mycket ilska ord, tårar och allmänt dåligt humör.
Behöver hjälp att bryta den dåliga trenden.
Tex vid dammsugning börjar Nova direkt att klänga på mina ben, drar i byxorna, gråter och säger "myser". Då vill hon kramas , så jag låter maskinen stå på, sätter mig ner och hon klänger sig fast runt halsen på mig och blir ståendes så i allt från 5-15 minuter (dock glad och nöjd) Därefter kan det gå bra att fortsätta med dammsugningen.
Rätt eller fel?
Vid matlagning är hon delaktig men när vi tex har vispat klart blir hon som galen och skriker, gråter och klättrar som en apa för att ta sig upp på bänken och "vispa mer". Hon skulle kunna vispa i evighet vilket jag inte har tålamod med
Bör jag låta henna hålla på tills hon tröttnar? Nu sätter jag henne i tex matstolen och ger henne en ätbar muta som hon brukar ta mellan gråtattackerna men jag känner mig elak och orättvis.
Hon bryter samman efter sovpasset på dagen även om hon vaknar på utsatt tid och allt har varit "som vanligt". Vissa dagar kan hon gråta och betè sig helt förtvivlat i nästan 30 min - då hjälper heller inte mutor eller avledning.
Försöker vara glad och lugn själv för att få henne på andra tankar.
Hon är plötsligt livrädd för ljud, tex mopeder, gräsklippare och flyplan. Är vi ute och hon hör något kommer hon som skjuten ur en kanon fram til mig och gråter "mysa". Då sätter jag mig ner och hon klamrar sig fast runt halsen (precis som vid tex dammsugningen)
Jag säger att det bara är en moped som inte är farlig och visar var den är samt väntar ut henne tills hon lämnar mig.
Hon "misshandlar" våra djur trots månader av dagliga genomgångar av "klappa fint " osv.
Hittills är det vår katt som varit drabbad och vissa tillfällen sitter hon och klappar fint , sedan kastar hon sig över katten , håller fast den och biter(!!) i pälsen - katten blir såklart inte glad.
Jag visar hur man "gör" osv men detta har pågått i månader - hur får vi henne att förstå?
Vi har tom funderat på att ta bort både hund och katt eftersom hon stressar dem mycket genom sitt "attackerande och jagande".
Jag har både visat och stjälpt henne i säng men det har inte hjälpt det minsta.
Tacksam för tips på hur jag bemöter hennes utveckling på bästa sätt. Just nu retar vi bara upp varandra (känns det som..)

[Vargmor]

Känner som sagt ingen mig, har själv en son bara några månader yngre än din dotter och förstår vad hon och du går igenom om dagarna ](*,) . Postade en lite halvdesperat tråd igår där jag frågade om hjälp vid just förtrots.... och det känns redan mycket bättre (någon förstår!! )

Känner mig väl kanske inte som rätt kvinna att ge dig råd i denna situation, har ju precis samma krångel med att försöka avsluta ett pass i köket utan att det blir totalt sammabrott från den lille

Angående det där du skrev med katten så vet jag inte riktigt om jag är rätt ute, men jag skulle nästan tolka det som att lilltjejen väljer att ta ut sin frustration (över att alla JÄMT bestämmer över henne, för det är väl kanske så de här små liven känner... ) på någon som är mindre och som inte kan försvara sig på samma sätt som vuxna gör (för vad jag förstår på dig så låter det inte som att katten river tillbaka...eller?)

Ja, nu vet jag inget mera, ville bara visa min medkänsla , hoppas du får bättre svar av någon annan och lycka till!

[Lua]

Hej Novas mamma!

Varför hjälps ni inte åt med dammsugningen?? Nu har jag inte sett hur hon gör men jag skulle kunna sätta en guldpeng på att hon vill hjälpa till - känna sig behövd. Sätt henne i arbete istället för att kramas, blir mitt heta tips

Ni bör avsluta jobbet tillsammans. Hälla upp pannkakssmeten eller vad det nu är. Skölja ur bunken och vispen, säga godnatt till dem och ställa undan dem. Vad är det som hindrar att hon vispar vidare? Med lite vatten i en bunke, t.ex.? Jag förstår att hon blir jättearg när hon blir "förvisad"! Hon vill ju kämpa tillsammans med dig - för flockens överlevnad.

Lågt blodsocker? Några russin, direkt i sängen kanske? Allis har också tjurat när hon vaknat efter luren. Nu säger jag utanför dörren: Men var är Allis?? Är hon på toa? NÄÄ! Men var är hon? (går in i hennes rum) Är hon i garderoben? NÄÄÄ! Under sängen??? NÄÄÄÄ! Men DÄR är ju Allis! Hon sitter helt knäpptyst i sängen och väntar på att jag ska få syn på henne. Om inte det skulle funka skulle jag nog säga: Ojdå! Ville du skrika? Då kommer jag tillbaka om en stund!

Säg: vilken fin moped! istället så förstår hon att det är helt okej! Titta på mopeden/flygplanet tillsammans. Låt henne inte gömma sig mot din hals, typ, utan vänd henne utåt så hon ser. Då talar du om i handling att grejerna inte är farliga.

Jag tycker det låter som att hon känner sig missförstådd och frustrerad. Anna eller någon annan med djurerfarenhet! Kommentarer?

Har du läst de låsta trådarna här ovanför? De om förtrots och om att gå i pakt med barnet? Grundläggande...

Kram Lua.

[Novas mamma]

Hej och tack Vargmor - som sagt - det är alltid skönt att prata med andra i samma situation. Alla mina bekanta målar upp en drömbild av sitt vardagsliv - deras barn är ständigt glada och får inga "sammanbrott" så även om jag förstår att det inte är helt sant så känner jag mig lite som "dåliga mamman".

Tack även Lua
Vi hjälps åt med dammsugning och har så gjort sedan hon var bebis och satt i bärselen (då höll hon i slangen!!) Men just nu vill hon inte hjälpa till. Kastar slangen åt sidan och "tjurar" Jag envisas dock för dammsuga MÅSTE man göra varje dag hos oss som har djur.
Hon hjälper även till i köket men hon kan hålla på i nästan en timme och det blir aningen tröttsamt ibland. Jag gör även så som du beskrivet - låter henne balta med vatten efter en stund.
Vi kör med Mariekex när hon vaknar och är "arg" - det går ibland.
Jo , jag visar henne också flygplanen. mopederna etc men hon borrar in huvudet i min hals iallafall och försöker jag vända henne bort med "våld" bryter hon samman. Jag talar lugnt och glatt om hur fint det är med flygplan ( vi bor bredvid en militärflygplats så hon är ju van både vid flygplan och oljud sedan födseln...)

Idag har allt iallafall gått mycket bättre - tack vare att jag tagit några djupa andetag och försökt hålla mig lugn och tänka som "ett barn" - det har hjälpt massor och hon har dessutom diskat i nästan 1,5 timmar och blött ner hela köket inklusive köksskåp - så nu är det dessutom nystädat

[annawahlgren]

Tack, Lua

Förutom det Lua hänvisar till, läs också svaren till Vargmor

Jag talar lugnt och glatt om hur fint det är med flygplan ( vi bor bredvid en militärflygplats så hon är ju van både vid flygplan och oljud sedan födseln...)

För ett litet barn i åttamånadersångesten kan självaste mamma bli skrämmande (och henne borde ju barnet rimligtvis vara van vid, kan man tycka). Det kan räcka med att mamma kommer ut ur duschen med en handduk virad om håret, så bryter barnet samman.

Förtrotsen innebär bl a ett ifrågasättande av just allt det kända. På gott och ont - hon ifrågasätter inte bara katter och flygplan utan också mammas avvisande attityd.

För att inte förstå, att "köra över" (det är fint med flygplan, mopeder är ingenting att vara rädd för, etc) är att avvisa. Man underkänner barnets känslor och i barnets ögon därmed barnet självt.

Du skulle vinna mycket på att "pakta" - se tråden om att gå i pakt med barnet - i stället för att motarbeta henne, vilket är vad du gör i praktiken I och för sig förståeligt nog, eftersom du tycker HON motarbetar DIG. Men fortfarande fel.

Du säger att det går bättre om du försöker tänka som ett barn. Och där ligger nyckeln till den inlevelse som kan ligga till grund för den sortens ledning ett litet barn med glädje och lättnad kan ta till sig: "Mamma bevakar mina intressen. Mamma vill mig väl. Mamma förstår mig. Mamma är min allra bästa vän i världen."

Det är så vi vill att hon ska känna. Tänka säger jag inte, för så exklusiva, rationella och medvetna tankegångar är hon inte mäktig ännu och ska inte behöva försöka vara. Det kan hon bara inte.

Ömsesidigt förtroende är ett stort och varsamt bygge som tar sin början när barnet är nyfött. Att efterleva det, även om och när barnet sätter sig på tvären av ena eller andra skälet, betyder att aldrig någonsin avvisa barnet - däremot kan man (och bör, och måste ibland) tydligt avvisa barnets BETEENDE stundom, särskilt förstås i trotsåldern.

Med förtrotset får vi en liten försmak av vad som komma skall. Den är en tid av vacker övning, av förberedelse. Den varar i regel bara två månader.

Utnyttja den väl

PS Problemet med katten / hunden illustrerar din avvisande hållning. Eftersom du inte gärna kan göra dig av med barnet, funderar du på att göra dig av med djuren i stället Förstår du inte vilket lass av skuld du därmed lägger på barnet, redan genom att ens tänka så, och förstår du inte hur hon - med all rätt - försöker värja sig mot detta

"Ingenting hjälper", menar du. Nej, inte så länge du vidmakthåller avvisandets politik. (Som f ö är rätt gängse i detta barnfientliga samhälle, så du är inte ensam )

Din främsta uppgift som förälder är att på bästa sätt förbereda henne för ett liv utan föräldrar.

[Novas mamma]

Hej och tack för kloka råd.
Jag har läst "Gå i pakt .." flertalet gånger och tänkt igenom olika situationer men det är trots det svårt att alltid tänka på "rätt"sätt.
Det är väldigt svårt att ständigt göra rätt även om man väldigt gärna vill.
Jo , hennes 8-månaders ångest var också ganska tydlig så jag borde förstått att det kunde bli samma reaktioner nu vid 18 månader. Jag är också medveten om att det säkert beror på mitt ibland osäkra handlande.
Om jag förstått det hela rätt ska jag därmed hålla om henne när hon vill tex vid otäcka ljud och dammsugning etc och vänta ut henne ( oavsett tid)
Dock var det en situation idag som jag inte vet hur jag skulle hanterat.
Nova skulle sova middag i vagnen när jag promenerar med hundarna. Inga problem då hon ofta gör det men idag ville hon inte sova utan hålla kopplet. Hon sa hela tiden " inte middag, sova Natt - hålla kopplet " och storgrät. Hennes önskas var solklar men jag ville ju att hon skulle sova så hon fick inte hålla kopplet utan ligga ner utsatt tid. Hon somnade förstås inte utan var vaken hela tiden och dödstrött vid "nattdags".
Så då motarbetade jag ju henne men var ska gränsen gå? Bör hon inte sova när det är sovdags etc? För som hennes bästa vän borde jag ju se till att hon sover och äter Förra veckan var det liknade problem men då ville hon dricka konstant hela sovpasset istället för att sova.
När det gäller katt/hund problemet så förstår jag på ett sätt vad du menar men samtidigt har jag även ansvar för djurens välbefinnande och kan inte tillåta att de behandlas illa. Oftast går det också bra och de kan alla samsas i tex ett rum.
Jag har inte tänkt på att jag lägger stor börda på henne utan jag har sett till djurens bästa. Saken är det att när hon kastar sig efter hunden (vilket hon kan göra helt utan förvarning) vänder han sig om och försöker bita så dessa situationer kan jag inte ignorera. Risken är att hon blir biten och hunden måste tas bort och då går det inte att vara efterklok.
Hunden är annars jättesnäll men vill inte bli påhoppad bakifrån när han sover och tro mig - det går undan när hon bestämt sig för att "Mysa" som hon säger.Jag har ansvar både som förälder och djurägare så jag lägger helt enkelt manken till och fortsätter med "klappa fint" (förvisa till säng fungerar som sagt inte alls)
Jag vet ju att hon älskar djuren - de är det första hon tittar efter varje morgon samt det sista hon ser varje kväll.
Mycket tänkvärda ord har jag fått från Er alla och tackar för det.

[annawahlgren]

--- ska jag därmed hålla om henne när hon vill tex vid otäcka ljud och dammsugning etc och vänta ut henne ( oavsett tid)

Nova skulle sova middag i vagnen när jag promenerar med hundarna. Inga problem då hon ofta gör det men idag ville hon inte sova utan hålla kopplet.

Förra veckan var det liknade problem men då ville hon dricka konstant hela sovpasset istället för att sova.

--- samtidigt har jag även ansvar för djurens välbefinnande och kan inte tillåta att de behandlas illa.

1. Hon ska möta faran beskyddad, det är regeln. Vänd henne utåt och låt henne jobba med, med handen om handen. Tacka för hjälpen efteråt.

2. Ska hon sova ska hon sova. Ge henne de rätta förutsättningarna. Dit hör inte att hålla hundar i koppel. Inte heller att "dricka konstant hela sovpasset". Vem är det som ger henne drickan / kopplet Du skyller på att hon "vill". Det vill hon inte, tro mig. Hon ställer frågor. Hon ber om hjälp i HENNES intresse.

3. Så se till att de behandlas väl, respketive (när du inte orkar eller hinner)
ta bort dem - eller barnet - inom hemmets väggar, dvs sära på dem. Alla parter behöver stundom beskyddas här. Det kan inte vara så omöjligt.

Ja, det är "väldigt svårt att ständigt göra rätt även om man väldigt gärna vill", säger du. Men handen på hjärtat - resonerar du likadant när det gäller djuren

Du försvarar och förklarar och allt går att begripa, men frågan är om DET leder till någon förändring där du tar ledningen på ett sakligt, kärleksfullt vis som ger henne de för henne tillfredsstllande svaren, i handling. Så att hon äntligen kan reagera med lättnad.

Återigen, läs och lär av Vargmor och hennes diskborste

Jag tänker på min före detta förläggare och mentor, Gerard Bonnier. Han sa en gång: "Det kommer författare här och förklarar varför de inte har kunnat skriva, och allt går att förstå mycket bra. Det är bara det att DET BLIR INGEN BOK, och det är vad som intresserar MIG."

Jag skulle vilja föreslå dig att verkligen läsa Barnaboken, rakt igenom från Att sköta en nyfödd, för att tillskansa dig ett nytt, inspirerat, konstruktivt förhållningssätt

Nova.