Tänkvärt av Herman Lindqvist!

[annawahlgren]

I sitt sommarprogram 1989 talade Herman Lindqvist på ett tema som fortfarande är brännande aktuellt. I nya numret av HARO (som valde honom till HAROs guldmedaljör året därpå) citeras "sommarpratet" med hans egen benägna tillåtelse.

* * * * *

"Då man bor där borta i sin självvalda exil ser man fosterlandet allt mer på avstånd. Man hör på svensk radio och man läser sina svenska tidningar, förstås. Men ibland förstår man ingenting, och ibland tycker man fosterlandet blir allt mer exotiskt, dvs annorlunda, än andra länder.

Jag läste t ex för en tid sedan i en tidning att över hälften av alla som har barn i Sveriges land är övertygade om att det är staten, och inte de själva, som har ansvaret för de egna barnens uppfostran. Att det är statens skyldighet att uppfostra barnen menade alltså över hälften av föräldrarna i Sverige. Och var femte förälder visste inte om det var han själv eller staten som hade huvudansvaret för hans egna barn. Han hade aldrig tänkt på det.

I andra länder skulle detta sända kalla kårar över ryggen. Det är nog bara Albanien och Nord-Korea, som kommit något längre än Sverige på det här området: att överlåta allting åt staten, det allmänna, där det allmänna alltid går före det privata, och där man finner sig i alla nya direktiv utan större knot och klagan; tvärtom.

Ansvar tas allt mer ifrån de enskilda, som inte bestämmer själva längre, eller som tror att de inte får bestämma. Så då det trots allt dyker upp människor, som själva vill ta hand om sina egna barn hemma och inte vill lämna bort dem på förvaring, som själva vill vara de som först ser barnet gå och först får höra det första skrattet, de första orden, som vill ge sina barn det de behöver mest av allt, det som är det dyraste vi har i vår tid, nämligen sin egen tid - då framstår dessa individualister som egendomliga, udda, utanförstående, ja, rentav som bråkmakare, provokatörer, som kanske just genom sin brinnande önskan att ta hand om sina egna barn - trots att detta försämrar familjens ekonomi och förändar hela deras tillvaro och kanske påverkar deras framtida karriär - just genom detta visar de för många människor sin olämplighet att ta hand om barn. De verkar överspnda, helt enkelt.

Alltså lever dessa hemmaföräldrar alltmer som en sekt för sig, som man försöker förtiga eller frysa ut eller förlöjliga på alla sätt, och till och med anklagar för att ge efter för sina känslor och monopolisera barnens uppfostran.

Det är då man läser sådant som huden inte bara knottrar sig utan håret dessutom reser sig.

Det finns alltså de som tycker att man ska uppfostra barn utan känslor, och att de som ingenting känner för barn helst ska ta hand om dem.

Och det faktum att så många svenskar utgår ifrån att staten är ansvarig för allting är en form av hjärntvätt, som svenska tidningar skulle skriva mycket om, om det gällde Nord-Korea eller Albanien, men som man inte ser i det egna landet. För vi ser ju inte staten så. För oss svenskar är ju staten den institutionaliserade Goda Viljan, ett slags gigantiskt omsorgsbestyrelse, skött någonstans borta i modulerna av våra oåtkomliga valda ombud, som vi utgår ifrån vill oss alla väl.

Men vi kan ingenting göra åt det som beslutas. Medborgarna ska bara tåligt och tacksamt sitta och vänta på sin tur att bli bestyrda med. Och det tycker de flesta numera är helt naturligt.

Och det är där Sverige är mer exotiskt än de flesta andra länder."

[Renee]

=D> =D> =D> =D> =D> =D> =D>

[Fjällfolket]

=D> =D> =D> \:D/

[vanna]

Snyggt!
Och bra

[annawahlgren]

Över hälften av alla som har barn i Sveriges land är övertygade om att det är staten, och inte de själva, som har ansvaret för de egna barnens uppfostran. Att det är statens skyldighet att uppfostra barnen menade alltså över hälften av föräldrarna i Sverige.

Ja, man blir lite mörkrädd Inte så lite heller

[miar70]

I
Alltså lever dessa hemmaföräldrar alltmer som en sekt för sig

Nja, vi har ju i all fall forumet med vår alldeles egen sektledare

[vanna]

Ja, jag är glad att jag hittat den här sektsidan.
Ofta känner jag mig så oerhört ensam i detta med att vilja ta hand om barnen själv. I detta med att jag påstår att det jag är och gör kan vara det bästa för dem. Trots att jag inte har pedagogisk utbildning. Eller en hel lokal fylld av leksaker och stimulansäventyr.

Men hur har det blivit såhär?
För visst kan man raljera och det skulle jag göra om jag hade orden. Men det måste ju ändå handla om en så stor osäkerhet, en så liten tillhörighet att det bara blir så sorgligt. Föräldrar som inte törs vilja. Som inte vågar veta. Eller som en släkting till mig undrade i telefonen igår: "dagis är stängt imorgon och vad ska jag då hitta på med dottern? Hon vill väl inte vara hemma med mig och lillebror, bäst att kolla upp öppna förskolan och simhallen." Och det var uppriktig oro för flickan i hennes röst...

Tack för att jag får vara med på ett hörn i er sekt

/ vanna

[Mamasamueli]

Stopp där! det är inte bara medlemmarna i den här sekten som vågar fostra sina barn själva! Tro inte att ni kan ta åt er hela äran! [-X

Ja det där var verkligen en tankeställare! Det verkar ofta som att föräldrar är rädda, osäkra på att de kan klara jobbet liksom. Att de ska göra fel. Det tycker jag är det svåraste argumentet som dagis-förespråkare kör med: att de som jobbar i "förskolan" är proffs och självklart gör jobbet så mycket bättre än jag själv. vad ska man säga? Man skulle vilja be dem rycka sig i kragen, "självklart duger du för ditt eget barn!"

[Fjällfolket]

Man skulle vilja be dem rycka sig i kragen, "självklart duger du för ditt eget barn!"

=D>

/Fjällmor

[Värmlandstösen]

Barn idag är så överstimulerade. Jag har en kompis som har barnen på dagis 4 dagar i veckan och den dagen i veckan som de är lediga så måste de hitta på någonting för hon blir tokig på att de inte klarar av att leka själva eller med varandra utan går efter henne hela tiden när hon är hemma så att hon inte får någonting gjort. Inte konstigt att de inte kan leka med varandra, ( syskonen) de träffas ju bara några timmar på kvällen och litegrann på de oftast aktivitetsfyllda helgerna. Hennes stora pojk som är fem år nu har redan hunnit gå på Mulleskola, simskola, vatten/simlekskola och Bowling. Nu ska det börjas på fotbollskola. Sen klämmer man även in biobesök, biblioteksbesök, cirkus, m.m. på de lediga stunder som finns. Och så gnälls det om att barnen inte kan leka själva. Jag vet många som sätter barnen framför videon eller datorn för att de blir så jobbiga när de är hemma. Rastlösa, kan inte ta sig för någonting o.s.v. Krisitina Lugn sa en gång, " låt barnen ha tråkigt, då blir de kreativa." Men det finns banne mig ingen tid till att ha tråkigt, varje sekund måste fyllas med något.
Det är helt sjukt hur det har blivit. Hur mycket fantasi och kreativitet kan man utveckla om man aldrig får vara ifred? Läste Herman Lindqvists inlägg, superbra var det. Många kramar till alla Kärringar mot strömmen som väljer att ha barnen hemma.

[Fjällfolket]

Många kramar till alla Kärringar mot strömmen som väljer att ha barnen hemma.

kram tebax!

/Fjällmor