forts. på "Borde man oroa sig".

Frågor besvaras av tre svenska föräldrar, som har eller har haft sina barn på IAHPs neurologiska utvecklingsprogram. Av förklarliga skäl kan de inte besvara frågor kring enskilda barn de inte ens mött.
Skriv svar
Mata
Inlägg: 806
Blev medlem: tis 13 sep 2005, 10:31
Ort: J?rna

forts. på "Borde man oroa sig".

Inlägg av Mata »

Det var ett tag sen. Jag har inte oroat mig så värst eftersom logopeden vi besökte bedömde att hon var sen men inte så sen att man borde oroa sig än... Hon ville avvakta i höstas och nu på fredag har vi en ny tid.
Men i morse fick jag av min barnmorska på MVC veta att efter 4 års ålder krymper samhällts resurser och möjligheterna för att få någon hjälp (förutom logopeden som verkar ha hur mycket kunder som helst, vi fick en tid i Januari, kunde inte komma och fick alltså ny nu i mitten av april!).

Vad samhället kan göra för ett barn som mitt har jag ingen aning om för den delen.
Hon är nu snart fyra. Lite liten kanske för sin ålder (väger 12 kg, men är inte mager). Längden har jag ingen koll på just nu. Hon pratar lite mer nu, men fortfarande mkt otydligt, kan inte säga s, r, f, sh-ljud. Inte heller funkar det med två konsonanter efter varandra, då försvinner en.
Hon kan fortfarande inte hoppa jämnfota, eller en lite stelare variant kanske. Hon har lärt sig att cykla tre-hjuling nyligen och klarar en stund (bor dock på landet med bara gropiga grusvägar, en utmaning alltså :roll: ).

Intelektuellt sett är hon nog något mellan 2,5-3 år, när jag jämför med andra barn.

När jag läser om alla entusiastiska föräldrar här som reser jorden runt och går på kurser och beställer böcker och tränar krypning dagarna i ända och alla möjliga dieter....så får jag dåligt samvete. Jag tycker dagarna är fulla ändå med en lillasyster och ytterligare en som kommer snart.

PÅ fredag ska vi som sagt till logopeden, så får vi se vad hon har att säga. Sen kanske jag ringer BVC nästa vecka för att förekomma dem (snart 4-årskontroll). BVC har aldrig verkat oroliga, utan jag har snarare känt mig som en bedräglig skurk när jag milt "kritiserat" senheten...om ni förstår vad jag menar.

Hmm....Inga riktiga frågor eller svar här, men jag är glad för vilka kommentarer som helst.
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09

There´s a place in heaven for women who help other women...
Mata
Inlägg: 806
Blev medlem: tis 13 sep 2005, 10:31
Ort: J?rna

Inlägg av Mata »

Jag trodde jag skickat detta för ett tag sen, men det hade jag visst inte... Här kommer nästa del (helt oombedd...).
Vi var hos logopeden igår i en dryg timme. Hon "testade" med samma grejor som hon haft när vi var där för 9 månader sen. Hon märkte att det inte hade gått särskilt framåt. Hon sa att vad vi nu skulle göra beror mycket på hur vi som föräldrar tänkt oss framtiden. Om vi vill att hon ska börja vanlig skola vid 7 års ålder så skulle hon rekommendera träning, men om vi kommer att välja en mer individbaserad undervisning i åldersintegrerad klass (som antagligen kommer bli aktuellt där vi bor på vischan) då kanske hon kommer att klara sig hur bra som helst. Men i en stor klass med få resurser kommer det knappast fungera. Hon skulle bli efter de andra.

Jag sa att jag tyckte att det kunde vara bra att få komma till dem i vilket fall, för det skadar ju knappast. Så nu ska vi få komma 6 gånger, en halvtimme i veckan.
Hon sa även att jag kunde kontakta BVC om den motoriska senfärdigheten.
Dock har jag precis hört att samhällets resurser krymper efter att barnet fyllt 4 år.
Så vi får se...
Ska beställa Domans "What to do about your braininjured child" i alla fall.
Mamma till 4 barn, -03, -05, -07, -09

There´s a place in heaven for women who help other women...
Jannika
Inlägg: 4934
Blev medlem: mån 09 okt 2006, 13:34

Inlägg av Jannika »

Hej Mata!

Jag har inga bra råd att ge men vill i alla fall skriva en rad och berätta att jag läst det du skrivit. Jag vet att Hege började träna sin flicka vid fyra års ålder. Jag tänker att all träning är bättre än ingen alls, man gör så gott man kan.

Kram Jannika
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Kära Mata

Jag skulle önska jag hade ett riktig gott råd att ge dig, men det har jag tyvärr inte.

Jag vet bara att jag hade ett liknande problem, och jag kunde inte sova på natten så orolig var jag för mitt barn och hur det skulle gå med henne i framtiden.

Räddningen för oss var att jag klarade av att se för mig hur hon skulle ha det som sju-åring, som tio-åring, som sjutton-åring, som vuxen, och jag blev stel av skräck.

En tre-åring med hennes problem var ett litet problem att handskas med, en skoltjej, däremot... En tonåring...

Den insikten fick oss att agera snabbare än blixten, och dagen efter dotterens fyra-årsdag började vi med hennes neurologiska program.

Det var inte lättvint, det tog hur mycket tid och krafter som helst, och det tog hur mycket PENGAR som helst. Men insikten om vad alternativet skulle vara stod lika klart för oss som månen står på himlen. Ibland dold bak moln, men man vet ju att den är där bakom...

För oss har historien hittills slutat gott. Dotteren går i vanlig skola och klarar sig hyfsad bra. Hon har några sociala problem, och fröken må alltid kolla att hon har fått med sig beskeden som blir gett, annars har hon ingen tilrättalägging av undervisningen. Men vi vet att om vi inte agaret som vi gjorde då hon var tre år, så hade det inte sett ut som det gör i dag.

Så summa summarum, de timmar och det arbetet vi lade ner då, det är det arbetet vi blir bespart för i dag. Pluss att jag sover gott på natten.

Cluet här är att vi vågade ta ett beslut. Vi bestämde oss för att vi ville sätta vårt barn som prioritet nummer 1. Sen gjorde vi något ut från något vi trodde på till hundra prosent.

Jag tänker på dig, och önskar dig lycka till

Kram, Hege
Skriv svar

Återgå till "Frågor om IAHP och program för hjärnskadade barn "