Vi kom som vanligt till klubben kl. 9, men då jag och lillasyster ska gå, börjar storasyster gråta och vill att mamma ska vara med i klubben. Klubben börjar alltid morgonen med utevistelse i parken, så jag beslöt snabbt att jag och lillasyster stannar där en stund. Storasyster bevakade mig som en hök, lekte med sin lillasyster och ville inte lämna oss. Varje mening som handlade om att mamma snart skulle gå bemöttes med mera gråt och snyftningar. Nå, sen då klubben skulle gå in efter 45 minuter följde hon nog med, konstaterade bara att mamma blev kvar. Och resten av förmiddagen hade gått bra.
Men HUR ska jag bemöta detta i fortsättningen och VAD borde jag ha gjort? Det jag hade önskat var mera engagemang av personalen och försök att locka henne med de andra barnen, nu stod de vuxna bara och tittade på (och suckade i sitt inre?). I och för sig behöver inte storasyster vara där, jag är ju hemma med lillasyster och då kändes det fel att lämna henne gråtandes där, eftersom hon ju inte måste vara där. Klubben får snart sommarlov och kanske det är bra, men å andra sidan så önskar jag ju att hon skulle få vara med de andra barnen och öva sina sociala färdigheter lite. Skulle ogärna hamna inför samma dilemma nästa tisdag då det är klubbdag igen. Hur ska jag förbereda henne och hur ska jag göra om samma scenario upprepar sig? Några goda tips och råd? Tack på förhand!
Storasyster har gått i klubben sedan januari, så det är inget som är nytt för henne heller. Och hon har aldrig varit den som inte velat bli någonstans, därför är jag ännu mera förvånad...
P.S. Är själv föreståndare på ett dagis och BORDE veta hur man handskas med detta, men blev helt ställd och fundersam.
Och som sagt, jag är ju hemma, vilket storasyster också vet, så det hade ju varit annat om jag också hade varit tvungen att gå någonstans... D.S.
& 0507 
Bestäm dig för hur nödvändigt du tycker det är för henne - då kan du genomföra med rätt attityd - vilket du än bestämmer dig för.
Vill inte lämna henne där gråtandes, SÅ viktig tycker jag inte klubben är, eller tänker jag fel? Känns så konstigt, eftersom hon alltid varit framåt och trivs på de flesta ställen utan oss föräldrar - men inte nu.... Och enligt personalen hade där inte hänt något heller.
Försöker vara positiv, men antagligen skiner min osäkerhet igenom...