Jag har lääänge tänkt att jag ska införa det här med social delaktighet och egna arbeten till barnen men det har helt enkelt inte blivit av jag har helt enkelt inte orkat och för det skäms jag jättemycket
Det har lixom bara varit lättare att fixa med allt själv istället för att ta hjälp av mina barn. Emellanåt är det bara kaos och bråk mellan barnen vilket sliter på oss allihopa, mycket skvaller om vem som slog vem osv. Kevin har infört sitt rum till eget revir där ingen får vara mm.
Så kände jag att nu får det vara nog så här kan vi inte ha det och satte mig och började läsa i barnaboken som jag faktiskt inhandlade för över ett år sen
Efter lite läsande upptäckte jag
att det faktiskt inte är mina barn som är hopplösa utan jag och sambon som bara gnetar på utan att fråga ens om nån vill hjälpa till, hur dumt som hellst. Så nu har här snickrats ihop en hel lista med saker vi ska göra tillsammans och varje barn har även egna uppgifter. För Kevin som är 5 1/2 kom det här med eget arbete som en befrielse (äntligen behövs jag) och han kom på flera saker själv som han ville göra. Lite svårare var det för de två minsta men några saker kom jag allt på som man kan utföra varje dag. Blev faktiskt riktigt förvånad hur duktig den minsta kan vara med att hjälpa till här hemma.
Detta har vi nu levt efter i tre dagar och bråken har minskat avsevärt likaså tv-tittandet.
En del saker är fortfarande väldigt svåra...det här med skvaller och slagsmål. Tex om Sanna slår den lilla och Kevin kommer till mig och säger detta vad gör jag då?? Då har jag ju en som skvallrar, en som slagit och en som gråter högljutt....vem tar man itu med först ](*,)
Jag hoppas att det inte är försent att börja om så här när barnen ändå hunnit bli ganska stora. Att verkligen få dem att tro på att de behövs för att familjen ska fungera. Jag vill tro att det inte är omöjligt.
Det enda "stora" problemet hittils är att få sambon att läsa lite i barnaboken också så han fattar vad det är jag försöker göra här hemma
Vilket härligt inlägg och vilken häftig insikt att det faktiskt inte är något som helst fel på barnen utan på dig och sambon som bara gnetar på i samma hjulspår. Sånt är livet, ibland. Men det är aldrig försent, jag lovar. 
. Men förändringar till det positiva kan du ju redan nu skönja. 
.
. Jag försöker ge tillbaka flaskan som hon nu slängt på golvet men det funkar inte alls så jag går bort och ställer mig vid spisen och hon kommer skrikandes efter försöker jag ta upp slänger hon sig igen, efter en stund får jag ta upp henne och hon får hjälpa till att röra i spaghettin men hon vill nu bli buren resten av tiden tills vi ska äta trots att jag hurtigt försöker med kom så dukar vi osv. Kunde jag gjort nåt annorlunda här 
& Lilltufsan född feb -06 
