Hur får jag honom mindre gnällig och klängig?

[Solglimt]

Hej! Min man och jag har varit typiska AP-föräldrar -och sonen 9 månader är otroligt klängig och gnällig. Nu har jag dock nyligen läst barnaboken - tack Anna för att jag äntligen fått höra en vettig röst angående barnavård! Försöker införa social delaktighet och ensamlek men det är så otroligt jobbigt - idag satte jag av 10 minuter för att kolla mina mail. Jag satte sonen på mattan i samma rum med lite roliga leksaker - men han skrek som besatt. Då och då satte jag mig bredvid honom och försökte kort entusiasmera angående någon leksak - och gick direkt tillbaka till datorn ( mina kor som ju måste mjölkas ). Han skrek hela tiden tills de tio minuterna hade gått. Då gick jag till honom och sa att NU är jag klar och ägnade mig sedan åt honom. Nu behöver jag råd av er erfarna föräldrar - gjorde jag på rätt sätt? Var det fel att framhärda i den tid jag avsatt för mina mail när han skrek som en vettvilling hela tiden? Har ni andra tips och ideér? Jag är i desperat behov av hjälp. Ja, och sedan tog jag med honom då jag skulle tvätta - men det ville han INTE, han vill helt enkelt bli buren precis hela tiden. Hur gör jag för att han ska börja gilla social delaktighet? Jag vet ju att man ska bryta då de inte är missnöjda men om de är missnöjda från första sekunden? Tacksam för svar...

[annawahlgren]

Välkommen är du

Och tack för varma ord

Du får nog gå varligt fram här. Han är verkligen grundligt övertygad om att vargen nosar honom i hasorna så fort han flyttar utanför "livmodern" minsta lilla Han känner sig hjälplös, rädd och ovan.

Man kan backa bandet lite, om du förstår vad jag menar. Dels betrakta honom som lite mindre än han är - vilket bl a betyder att han ska ligga på mage ofta, ofta, även om han kan sitta hur bra som helst - dels ge sig själv det tålamodet man har på ett helt annat sätt med en mycket mindre liten älskling. Sedan arbetar man sig framåt lite sakteliga.

Om du läser på i Barnaboken från sådär tre månader, tror jag du förstår vad jag menar och kan hitta lite inspiration

"Då och då satte jag mig bredvid honom och försökte kort entusiasmera angående någon leksak " - gör inte det. Ge honom förutsättningarna, dvs leksakerna; resten är upp till honom. Vi måste vänta ut hans nyfikenhet. Och den ligger långt gömd nu bakom rädslan, så börja inte med tio minuter utan tre, typ Men under de tre minuterna ska du också direkt sätta dig vid datorn, kolla klockan, låta honom vråla och sedan hämta honom som om han vore urlycklig, och som om du blev urlycklig över blotta åsynen av hur fint han (inte) leker med sina leksaker.

"Då gick jag till honom och sa att NU är jag klar och ägnade mig sedan åt honom." Du ska inte ägna dig åt honom. Däremot ska han och du tillsammans ägna er åt något annat. Förstår du Det kan vara en så enkel sak som att du tar honom i famnen och visar på vädret utanför fönstret och dillar glatt om det (utan att titta på barnet), eller vad som nu kan passera därute, eller vad helst annat du kan komma på att visa som ni gemensamt kan begrunda i fascination. Du ska alltså ha ett mål varje gång du "ägnar" dig åt honom. Något som så att säga ligger utanför er båda. Det kallas världen

"...sedan tog jag med honom då jag skulle tvätta - men det ville han INTE, han vill helt enkelt bli buren precis hela tiden" - det vill han förvisso inte; han tror bara att allting annat är farligt och fel Här kan du tillgripa handen-om-handen och gemensamt, med honom på armen, skyffla in eller ut tvätt. Men det är, liksom ovan, arbetet som ligger i fokus, er gemensamma syssla, något som ligger utanför er bägge. Genomdriv det i samma tre minuter två, tre gånger om dagen så länge Här slussar du alltså över själva bärandet och kånkandet till något meningsfullt och inte planlöst. Så småningom får du till den sociala delaktigheten. Sitter han bra, kan du t ex varje dag skyffla honom till köksbänken och sätta honom i arbete, med handen om handen. Beröm och glädje och dövörat för protester Successivt och fint, tre minuter som sagt, första tre-fyra dagarna.

Vid totalt sammanbrott, där ditt hjärta brister, sätt dig hos honom. Trösta inte och ta ingen större notis. Bara sitt där. Var där till hans disposition. Låt honom göra vad han vill med dig, klättra och klänga och bryta samman, men vänta ut honom. Förr eller senare tröttnar han eftersom han inte kommer upp. Det kan ta evigheter, jag vet. Men de evigheterna måste väntas ut. Meningen är att han själv ska börja sätta sig i rörelse från dig. Och dit är det en bra bit än. Tålamod, alltså! Du kan försöka läsa en bok under tiden och se ut som om du alltid brukade sitta på golvet och läsa böcker. Och du kan hålla om men utan att tycka synd om, som om det var han som ville ge dig en kärleksfull kram, typ. Du ser glad ut och pussar "tillbaka" á la "Jag älskar dig också, älskling!" Du "hör" helt enkelt inte sammanbrotten. Men du är där.

Lite att börja med, kanske

Kom gärna med rapporter allt eftersom

[Gäst]

Hej Solglimt (vilket fint namn!)
Välkommen hit! Ja, det är nog dessvärre så att du måste framhärda, med en attityd av helt självklar självklarhet och entusiasm . Lille sonen har levt hela sitt liv på ett helt annat sätt än detta nya- klart han frågar och undrar vad som står på. Ska det verkligen vara så HÄR ?
Men, närhet kommer han ju få även fortsättningsvis! Har du en struktur för hur dagen ska se ut? Det hjälper dig att ha hållpunkter för när ungefär det är tänkt att ni gosar, läser, diskar, lagar mat, går ut, badar, ligger på mage, äter och sover (inte minst ). Det hjälper dig att behålla drivet framåt, att faktiskt visa honom att dagen ÄR fylld med spännande och viktiga grejor som han är med om.

Jag tycker det verkar jättebra att träna lite gradvis som du gör. Börja med tio minuter. Du jobbar, han ligger bredvid (eller kryper han?). När han börjar protestera pratar du på med säker röst, om vad du gör eller vädret....Och framhärdar medan du låtsas som om det regnar!! Efter dina minuter tar du in honom i gemenskapen, som om ingenting hade hänt. Bara: "KOM så går vi och fixar med...". Om du är lugn och glad trots hans sammanbrott hjälper du honom att förstå att allt är helt OK!

Eftersom han blivit mycket buren är det bra om ni tränar magläge också. Även detta kan ni träna på kort i början, och sedan förlänga successivt. Du kanske kan sätta på bra musik och lägga fram roliga leksaker, som kan hjälpa honom!

Under vissa stunder är det ju helt ok att komma ner till barnens nivå, vara med det intensivt och nära, intressera sig för det som barnet intresserar sig för. Såna stunder måste ju också få finnas, men inte hela tiden! Så lycka till, ge inte upp! Du kan skörda dina frukter snart !
kram /Å

[Gäst]

Åhå, Anna svarade samtidigt! Och hon tyckte visst 3 minuters övning .
Lycka till än en gång!
Å

[Solglimt]

Tack för era svar! Det är så väldigt många aha-upplevelser du ger mig, Anna! Bara det att han förvisso INTE VILL bli buren!!! Ja, gudarna vet vad jag och min man har sysslat med dessa månader, jag blir så himla frustrerad och arg

Idag har vi kört små 3-minuters pass som en första introduktion till ensamlek och social gemenskap. Hm, gick sådär. Vår situation kompliceras av att det finns ytterligare ett barn med i bilden, nämligen sonens tvillingsyster ( Om ni undrar över hur vi lyckats kånka på sonen oavbrutet i 9 månader när det finns ännu ett barn i familjen så beror det på att mannen och jag varit hemma med barnen båda två, min man gick tillbaka till arbetet först för ett par veckor sedan, och han är fortfarande mycket hemma. ) Dottern har aldrig haft särskilt stark överlevnadsångest, hon hittar alltid något att roa sig med. Men nu när jag periodvis är hemma själv med barnen, kan jag ju inte ägna hela min energi åt ett av dem.

Idag tog jag ut barnen i vagnen och visade dem världen - ett träd, en buske med vissna löv kvar, en katt som kom smygande...Jag har sällan haft en mer uppmärksam publik! Och SÄRSKILT sonen var fängslad, han satt och gjorde små ljud när jag förklarade vad de såg, typ "Åh, vad intressant" Så fick de små kvistar och löv i händerna att undersöka. Och efter den första förvåningen över vad jag gjorde började båda barnen unisont skandera "ma-ma! ma-ma!" med förtjust tonfall som "Heja mamma!"

Så jag känner att första steget är taget! Men - när jag nu inte kör de små 3-minuters passen eller har sightseeing i vagnen - vad rekommenderar ni att vi då hittar på? Ska jag fortsätta som tidigare och sitta på golvet och leka med dem respektive bära? Vi har bestämda mat - och sovtider men i övrigt inget bestämt schema.

Älskar mina barn mest på hela jorden och är redo att förändra vår tillvaro till det bättre

[Solglimt]

PS: ÅsaB, vad glad jag blir att du gillade namnet Solglimt! Det var vad jag hette då jag och mina syskon lekte indian när vi var små!DS

[jennie27]

Hej Solglimt!

Jag hejjar på dig för jag tycker att du är otroligt duktig som jobba på att vända skutan! Vad du ska göra resten av dagen är helt enkelt allt annat som måste göras i hemmet för att det ska funka och flyta. Städa, matlagning, plock, tvätt, fix och gärna något som DU finner otroligt viktigt för "flockens överlevnad", sy, måla, läsa, renovera (gör jag själv nu) eller vad det kan vara. Målet är ju att dina barn är med och "hjälper" och känner sig behövda en liten stund, för att sedan lugnt kunna sysselsätta sig själva en stund. Nu har sonen en bit kvar dit men ni får ta det i små steg. Mycket kan du (om du inte har kass rygg som jag själv) göra med ett barn på armen, visa, berätta, handen om handen "så här rör man i såsen" etc. Kan du räcka mig strumpan, när ni hänger tvätt. Kanske är det bara bra att sonen nu inte kan få all fokus, att de är två om dig? Det hjälper i alla fall dig att se målet!

Lycka till och odla ditt tålamod, det tar ett tag att "backa bandet"!

kram
Jennie

[Gäst]

"Åh, vad intressant" Så fick de små kvistar och löv i händerna att undersöka. Och efter den första förvåningen över vad jag gjorde började båda barnen unisont skandera "ma-ma! ma-ma!" med förtjust tonfall som "Heja mamma!"

Åå vad underbart!
Tvillingsyster är ju en otrolig resurs här! Jag tänker att hon kommer vara en hjälp med sitt förnöjsamma jag. Målet är ju att de båda ska få lika mycket uppmärksamhet, och vara lika delaktiga i alla era sysslor. Det känns så väldigt bra att ni gör detta arbete nu, så att syskonen får en mer jämbördig uppmärksamhet och roll i familjen.
Lycka till! Du kan väl hålla oss uppdaterade ,
/Å

[ms Sophie]

Så jag känner att första steget är taget! Men - när jag nu inte kör de små 3-minuters passen eller har sightseeing i vagnen - vad rekommenderar ni att vi då hittar på? Ska jag fortsätta som tidigare och sitta på golvet och leka med dem respektive bära? Vi har bestämda mat - och sovtider men i övrigt inget bestämt schema.

Jag minns inte att jag gjorde något speciellt med dottern. Ibland hände det att jag bara satt på golvet och läste tidningen när hon klättrade runt om hon inte ville att jag skulle sitta på en stol till exempel. Hon fick hänga med på det jag gjorde och hjälpa till med dagliga sysslor. Inte göra så stor grej av det hela. Du behöver inte leka med och bära på barnen. Låt dem utforska världen och iaktta! Det gjorde jag ofta och om dottern prompt "ville" bli buren så kunde vi stå och titta på blomor och lukta på dem osv. Klappa blommor, titta på lampor, prova lampknappar etc.
Iaktta och var den förlängda armen om det behövs!
Du kan ge förutsättningarna men inte leka/utforska åt dem, det kan de bara själva

[Antonias mamma]

Hej Solglimt

Du har redan fått så bra svar, så jag vill bara gratulera dig för att du hittat hit och önska dig lycka till på den rätta vägen - där jag är övertygad om att du nu befinner dig \:D/
Och så blir man ju lite nyfiken ... VAD fick dig att hitta och läsa Barnaboken efter att ha varit en hängiven AP-förälder

[TorpSara]

Det undrar jag med!

[Solglimt]

Tack för att ni stöttar mig och för alla tips och ideér!

I och med att jag HAR en dålig rygg så är det enklast för mig att "gå ned" till dem med mina sysslor - exempelvis idag skrev jag en inköps - och "att göra" lista på golvet bredvid dem, och de fick också penna och papper. Att exempelvis ta upp dem till diskbänken blir ganska svårt då jag ska arbeta - TVÅ vilda krabater som kravlar omkring som jag ska hålla ögonen på, mycket enklare att exempelvis skala potatis på golvet bredvid dem...Är det något fel med detta ( att utföra sysslor där jag inte vanligtvis gör det?)

Jag kan säga att det inte är populärt i min omgivning att jag nu börjat strukturera dagen. Min egen pappa går till exempel och muttrar att det är dåligt att låta klockan styra istället för att följa barnen, och han tar upp barnen så fort de knystar ( där rök sonens ensamlek idag ) Tack och lov så håller mannen med mig, och vi diskuterar strategier tillsammans

Ja, jag fick höra talas om Anna Wahlgren då andra pratade om henne, samt läste i vissa trådar på familjeliv, och då höll jag chockerat med dem ( VA?! Ska man inte ta upp dem ur sängen fast de skriker ?!) Men eftersom jag är obotligt nyfiken så ville jag själv läsa vad Anna sa, och jag hittade till den här hemsidan, och sedan lånade jag Barnaboken på biblioteket, och jag läste och begrundade och kom fram till att HON HAR JU RÄTT, FÖR BÖVELEN!!! Och nu står Barnaboken överst på önskelistan ( fyller år snart ) Tänker att jag får nog användning av den under barnens hela uppväxt.

Kram på er!

[miar70]

Och nu står Barnaboken överst på önskelistan ( fyller år snart ) Tänker att jag får nog användning av den under barnens hela uppväxt.

Jaaaa, jag lovar, det får du Och jag hoppas verkligen du får den
Kram Mia

[Gäst]

Hejhallå! Vad skönt du skriver

I och med att jag HAR en dålig rygg så är det enklast för mig att "gå ned" till dem med mina sysslor - exempelvis idag skrev jag en inköps - och "att göra" lista på golvet bredvid dem, och de fick också penna och papper. Att exempelvis ta upp dem till diskbänken blir ganska svårt då jag ska arbeta - TVÅ vilda krabater som kravlar omkring som jag ska hålla ögonen på, mycket enklare att exempelvis skala potatis på golvet bredvid dem...Är det något fel med detta ( att utföra sysslor där jag inte vanligtvis gör det?)

Krångla inte till det - golvet är en utmärkt arbetsplats. Man kan inte trilla ner! Så, skala potatisen på golvet om det är lättare. Tids nog står dom på varsin stol och hjälper till med den äran. Ett annat tips, om du själv vill sitta på en stol, är att ni sitter runt köksbordet med era sysslor. SÅ brukar vi göra härhemma, Anton har lite morötter, en skål och skärbräda eller så. Och jobbar hårt .

Jag kan säga att det inte är populärt i min omgivning att jag nu börjat strukturera dagen. Min egen pappa går till exempel och muttrar att det är dåligt att låta klockan styra istället för att följa barnen, och han tar upp barnen så fort de knystar ( där rök sonens ensamlek idag ) Tack och lov så håller mannen med mig, och vi diskuterar strategier tillsammans

Åh, du måste läsa SusanD:s inlägg i den här tråden:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=10571 .

Lycka till!
Kram jenny

[annawahlgren]

Tack, alla - instämmer av fullaste

Ska jag fortsätta som tidigare och sitta på golvet och leka med dem respektive bära?

Och vilken härlig läsning det här blev, då

Och en liten tvilling kröp fram på kuppen

Tack för dina varma ord

Brutala råd:

1. Din uppgift - förutom att vara älskande moder - är att fungera som ledare och guide. Inte som lektant Det enda barn kan göra bättre än vi och som de ska få göra i fred och efter eget gottfinnande, anser jag, är att leka själva. Jag tycker det är snudd på oanständigt att lägga sig i barns lek. Otillständigt är det, i varje fall Och de är ju två, dessutom. Desto enklare

Ge dem förutsättningarna - intressanta saker att utforska och begå, speglar att titta i, kökslådor och begagnade kassaapparater... typ Magläge mittemot varandra - vilken underhållning, bara det Och gå sedan till ditt. Ögon i nacken får man ju ha och spionage är underbart, men tro för all del inte att du ska styra eller "stimulera" dem till att leka. Det är inte din sak. Det är deras sak, och det gör de utmärkt utifrån förutsättningarna du ger dem. En av förutsättningarna är faktiskt att de får vara i fred

2. Bär enbart för transport Från punkt ett till punkt två, aldrig för bärandets egen skull. Och bär nu alltid den lille AP-gossen bortvänd från dig i famnen, utåtvänd Här behöver mönster brytas.

Vidare rapporter emotses med förtjusning