I dödens väntrum
I dödens väntrum
Så grymt, så fruktansvärt orättvist!
Ett litet barn ska dö! En nära vän till mej har en flicka som är sjuk i canser. Hon har kämpat i över 2 år med sjukdommen. Nu har hon fått ett återfall, och det finns inte längre någon behandling kvar att ge.
Det finns inga ord i världen som kan lindra denna smärta. En storasyster som kommer att bli berövad sin lillasyster, två föräldrar som står maktlösa o ser sin dotter lida, i vetskapen om att det kan ske när som helst.
Varför ska canser får drabba små barn
Det är väl nåt man rökt sej till under ett halvt liv åtminsone, typ Men inte då, jag har på dessa år lärt mej att denna lömska sjukdom gör som den vill o drabbar vem den vill. Den omformas, blir resistent, söker nya vägar o är JÄTTESTARK!
Min mellanflicka kommer att mista sin kompis. De föddes med 9 dagars mellanrum, de har hunnit ha roligt ihop, o vi har så fina minnen kvar. Vi lider med familjen, o bävar för det som komma skall.
Jag har talat om för mina stora tjejer hur det ligger till, o vi ska hälsa på henne så fort tillfälle ges. Dels vill vi ta farväl, hur hårt det än känns, och dels vill jag få mina flickor att förstå att hon är så sjuk o att det är därför hon måste dö.
Det sägs ju att det finns en mening med allt, men ibland har jag jäv...t svårt att hitta den. Det är bara så FEL, så ORÄTTVIST o så GRYMT!
Ni som har erfarenhet av små barns sorg får gärna dela med er till mej, det är bra att ha med sej genom denna resan.
Vi har ju oxå mist ett barn, men det var vårt första o vi sörjde på "vuxet" vis, nu vill vi finnas till både för våra egna barn o deras frågor, o för den drabbade familjen o storasystern som är jämngammal med min äldsta flicka, snart 5.
Ett litet barn ska dö! En nära vän till mej har en flicka som är sjuk i canser. Hon har kämpat i över 2 år med sjukdommen. Nu har hon fått ett återfall, och det finns inte längre någon behandling kvar att ge.
Det finns inga ord i världen som kan lindra denna smärta. En storasyster som kommer att bli berövad sin lillasyster, två föräldrar som står maktlösa o ser sin dotter lida, i vetskapen om att det kan ske när som helst.
Varför ska canser får drabba små barn
Det är väl nåt man rökt sej till under ett halvt liv åtminsone, typ Men inte då, jag har på dessa år lärt mej att denna lömska sjukdom gör som den vill o drabbar vem den vill. Den omformas, blir resistent, söker nya vägar o är JÄTTESTARK!
Min mellanflicka kommer att mista sin kompis. De föddes med 9 dagars mellanrum, de har hunnit ha roligt ihop, o vi har så fina minnen kvar. Vi lider med familjen, o bävar för det som komma skall.
Jag har talat om för mina stora tjejer hur det ligger till, o vi ska hälsa på henne så fort tillfälle ges. Dels vill vi ta farväl, hur hårt det än känns, och dels vill jag få mina flickor att förstå att hon är så sjuk o att det är därför hon måste dö.
Det sägs ju att det finns en mening med allt, men ibland har jag jäv...t svårt att hitta den. Det är bara så FEL, så ORÄTTVIST o så GRYMT!
Ni som har erfarenhet av små barns sorg får gärna dela med er till mej, det är bra att ha med sej genom denna resan.
Vi har ju oxå mist ett barn, men det var vårt första o vi sörjde på "vuxet" vis, nu vill vi finnas till både för våra egna barn o deras frågor, o för den drabbade familjen o storasystern som är jämngammal med min äldsta flicka, snart 5.
Re: I dödens väntrum
Precis så tycker jag ocksåTherese skrev: Det sägs ju att det finns en mening med allt, men ibland har jag jäv...t svårt att hitta den. Det är bara så FEL, så ORÄTTVIST o så GRYMT!
Så jättehemskt är det här, att det finns inte ord...
Har inget råd att ge, då jag (tack och lov) aldrig varit med om något så hemskt, men att som ni finnas kvar och stötta är nog mest värt. Tyvärr får man ju ofta höra att människor i sorg och kris blir övergivna
Tänker på er, och på denna stackars familj
/Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)
Elizabeth Kübler-Ross "Om barn och döden" (1987) en mycket bra bok om barns sorgearbete och också om hur det är som förälder att mista ett barn.
Atle Dyregrovs böcker om barns sorg - han är en auktoritet i Norge som har varit chef för den norska Kriscentrum för barn (motsvarande BUP?).
Själv har jag erfarenhet av att bearbeta sorg i barndomen - jag var tio när pappa dog - så vill du PM;a mig och fråga så lovar jag att svara - även om det kanske inte blir samma dag -nyligen snittad...
Nu är ju dina barn mycket mindre - men det finns en sak som jag kan säga på direkten: de sörjer på samma vis och med samma intensitet som vi vuxna - de har bara inte livserfarenheten och orden med sig.
Det finns en bra bok till som heter "En stor och en liten är borta" som handlar om en två-åring som miste sin ena förälder och ett syskon i en bilolycka. Läs den.
Och så många kramar till er! Man skall stödja canserforskningen, i alla lägen
Atle Dyregrovs böcker om barns sorg - han är en auktoritet i Norge som har varit chef för den norska Kriscentrum för barn (motsvarande BUP?).
Själv har jag erfarenhet av att bearbeta sorg i barndomen - jag var tio när pappa dog - så vill du PM;a mig och fråga så lovar jag att svara - även om det kanske inte blir samma dag -nyligen snittad...
Nu är ju dina barn mycket mindre - men det finns en sak som jag kan säga på direkten: de sörjer på samma vis och med samma intensitet som vi vuxna - de har bara inte livserfarenheten och orden med sig.
Det finns en bra bok till som heter "En stor och en liten är borta" som handlar om en två-åring som miste sin ena förälder och ett syskon i en bilolycka. Läs den.
Och så många kramar till er! Man skall stödja canserforskningen, i alla lägen
Tack så mycket för omtanke o goda råd
Vi har hälsat på familjen i fråga o har tel.kontakt flera dagar i veckan. Processen är seg o utdragen med mycket lidande både fysiskt o psykiskt, ett rent h-vete med andra ord.
Min mellanflicka förstår inte alls (såklart) vad döden innebär. Hon frågar ibland -Mamma har xx flugit iväg än?
Vi pratar ju mkt om änglar i denna familjen med tanke på att storebror är en ängel, och änglar flyger ju.
Min stora flicka blev lite avståndstagande o tycker det hela är skrämmande o läskigt. Kämpar emot en del o har svårt att prata om det.
Hon får göra på sitt vis, men ibland tar jag upp ämnet bara för att hon ska få tillfälle att ventilera lite. Verkar hon inte intresserad så släpper vi det.
Jag känner igen mej så väl i hennes betéende. Min farfar dog när jag var 9 år, o det var en stor sorglig händelse. Jag var ju ögonstenen o kände förväntningar på mej att jag skulle visa mej ledsen öppet annars var liksom inte min sorg äkta på nåt vis.
Jag vet inte om min känlsa om förväntningarna stämde, men jag upplevde det så i alla fall. Jag kan lätt ta på mej en ganska hård attityd o bara köra vidare, vilket var vad jag gjorde då.
Idag har jag fått lära mej sörja den hårda vägen. Jag är inte rädd för sorgen längre, men behöver inte nödvändigtvis visa mej sårbar inför andra (bara de närmaste).
Men jag blev lite förbryllad när jag upptäckte att min stora dotter hade samma tendenser att möta sorg som jag hade som barn. Det tar ju så mkt energi av en att behöva kämpa emot hela tiden, o jag skulle vilja att hon slapp känna att hon behöver vara så "ståndaktig" hela tiden.
Men det är första gången jag kommer i kontakt med barns sorg på riktigt, o jag vet inte det kanske är många i denna ålder som reagerar så här
Hur som helst så ska jag ta o titta närmare på boktipsen så fort jag kommer åt.
Tack
Vi har hälsat på familjen i fråga o har tel.kontakt flera dagar i veckan. Processen är seg o utdragen med mycket lidande både fysiskt o psykiskt, ett rent h-vete med andra ord.
Min mellanflicka förstår inte alls (såklart) vad döden innebär. Hon frågar ibland -Mamma har xx flugit iväg än?
Vi pratar ju mkt om änglar i denna familjen med tanke på att storebror är en ängel, och änglar flyger ju.
Min stora flicka blev lite avståndstagande o tycker det hela är skrämmande o läskigt. Kämpar emot en del o har svårt att prata om det.
Hon får göra på sitt vis, men ibland tar jag upp ämnet bara för att hon ska få tillfälle att ventilera lite. Verkar hon inte intresserad så släpper vi det.
Jag känner igen mej så väl i hennes betéende. Min farfar dog när jag var 9 år, o det var en stor sorglig händelse. Jag var ju ögonstenen o kände förväntningar på mej att jag skulle visa mej ledsen öppet annars var liksom inte min sorg äkta på nåt vis.
Jag vet inte om min känlsa om förväntningarna stämde, men jag upplevde det så i alla fall. Jag kan lätt ta på mej en ganska hård attityd o bara köra vidare, vilket var vad jag gjorde då.
Idag har jag fått lära mej sörja den hårda vägen. Jag är inte rädd för sorgen längre, men behöver inte nödvändigtvis visa mej sårbar inför andra (bara de närmaste).
Men jag blev lite förbryllad när jag upptäckte att min stora dotter hade samma tendenser att möta sorg som jag hade som barn. Det tar ju så mkt energi av en att behöva kämpa emot hela tiden, o jag skulle vilja att hon slapp känna att hon behöver vara så "ståndaktig" hela tiden.
Men det är första gången jag kommer i kontakt med barns sorg på riktigt, o jag vet inte det kanske är många i denna ålder som reagerar så här
Hur som helst så ska jag ta o titta närmare på boktipsen så fort jag kommer åt.
Tack
Hej Terese.
Det är så sorligt så det inte finns ord.
Jag tänker på din stora tjej. Kanske ska du tänka tvärt om. Det är jobbigt att visa sig ståndaktig säger du, men det kan vara lika jobbigt att känna krav på sig att sörja. Även hon är så ung så det är svårt att veta hur de egentligen tänker och känner inför en sådan här sak.
De får till sig hur det "ska vara", och även det måste ju vara ganska skrämmande.
Jag vet inte om jag är ute och cyklar, men jag kände att jag ville säga det i alla fall.
/LO
Det är så sorligt så det inte finns ord.
Jag tänker på din stora tjej. Kanske ska du tänka tvärt om. Det är jobbigt att visa sig ståndaktig säger du, men det kan vara lika jobbigt att känna krav på sig att sörja. Även hon är så ung så det är svårt att veta hur de egentligen tänker och känner inför en sådan här sak.
De får till sig hur det "ska vara", och även det måste ju vara ganska skrämmande.
Jag vet inte om jag är ute och cyklar, men jag kände att jag ville säga det i alla fall.
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Idag har himlen fått ännu en liten ängel, vi har lämnat väntrummet o tagit ett steg ut i det stora tomma vacuumet.....
Här ska vi bara vara o ta till oss det som hänt, sakta förstå för att så småningom gå vidare.
Fördelen med att ha gått igenom en stor sorg själv är att jag nu känner igen mina egna reaktioner o kan på sätt o vis både förutsäga o förbereda.
När jag fick meddelandet befann jag mej i en folksamling. Kroppens försvarsmekanismer slogs på o jag kände att jag måste hitta nånstans att sitta ner innan jag tar in det här.
Jag satte mej på en bänk mitt i vimlet, min värld stod stilla o runt den sprang massa människor omkring som om inget hade hänt.
Kände lite smått att panik kunde uppstå o funderade på möjliga flyktvägar. Det fanns två alternativ, ta mej ut mellan alla bara för att slippa undan, sätta mej i bilen o stå still eller bara köra.
Eller samla mej så gott det gick o gå dit jag var på väg för att uträtta ett ärende.
Kändes som att stå vid ett vägskäl med två vägar. Ingen av dem är fel att välja, men mitt val får olika konsekvenser. (Helst av allt skulle man vilja pausa o ta sej ut helt obemärkt, eller att en dörr med EXIT på uppenbarade sej mitt framför näsan)
Jag valde att samla mej o gå vidare, och det gick! Kändes som en bedrift.
När man har en stor sorg o förlust i bagaget öppnas den ju naturligtvis upp när nåt sånt här händer. Lyckligtvis har vi tagit oss igenom vår sorg på ett väldigt bra sätt, vi har bearbetat mycket o fått väldigt god hjälp av både släkt, vänner o proffesionella.
När vi körde hem från sjukhuset några dagar efter att vi mist vår lille pojke efter förlossningen så hamnade vi i BILKÖ!
Det var så fruktansvärt, vi var instängda, alla flyktvägar var blockerade! Det är lätt att panik uppstår då, men vi härdade ut o kom hem till slut.
Samma känsla kom över mej idag när jag satt på bänken, o så här i efterhand ser jag att jag valde samma väg som då för snart 7 år sen.
Det får mej att känna mej trygg, jag vet att jag kommer att klara detta, o jag vet nåt sånär hur.
Nu hoppas jag bara att jag ska kunna vara det stöd jag helst vill vara för min vän o hennes familj.
Imorron ska mina flickor få veta, 2åringen (snart 3åring) kommer att konstatera o kanske komma med nån fråga om vart hon flugit eller om hon kommer tillbaka sen.
4-åringen kommer att bli ledsen o berörd, men jag har sett på henne att hon är förberedd, frågorna kanske inte blir så många nu, kommer säkert fler sen o jag är beredd. Skulle tro att hennes storebror kommer att dyka upp i flera av våra samtal under morgondagen.
Har inga som helst krav på att hon ska visa sin sorg på det sätt som vi vuxna gör, hon får visa mej vägen.
Tack LO för dina tankar, det är nog jobbigt båda delar. Jag upplevde kravet på att sörja jobbigt o visade mej därför ståndaktig, så det går nog hand i hand många gånger.
/Therese
Här ska vi bara vara o ta till oss det som hänt, sakta förstå för att så småningom gå vidare.
Fördelen med att ha gått igenom en stor sorg själv är att jag nu känner igen mina egna reaktioner o kan på sätt o vis både förutsäga o förbereda.
När jag fick meddelandet befann jag mej i en folksamling. Kroppens försvarsmekanismer slogs på o jag kände att jag måste hitta nånstans att sitta ner innan jag tar in det här.
Jag satte mej på en bänk mitt i vimlet, min värld stod stilla o runt den sprang massa människor omkring som om inget hade hänt.
Kände lite smått att panik kunde uppstå o funderade på möjliga flyktvägar. Det fanns två alternativ, ta mej ut mellan alla bara för att slippa undan, sätta mej i bilen o stå still eller bara köra.
Eller samla mej så gott det gick o gå dit jag var på väg för att uträtta ett ärende.
Kändes som att stå vid ett vägskäl med två vägar. Ingen av dem är fel att välja, men mitt val får olika konsekvenser. (Helst av allt skulle man vilja pausa o ta sej ut helt obemärkt, eller att en dörr med EXIT på uppenbarade sej mitt framför näsan)
Jag valde att samla mej o gå vidare, och det gick! Kändes som en bedrift.
När man har en stor sorg o förlust i bagaget öppnas den ju naturligtvis upp när nåt sånt här händer. Lyckligtvis har vi tagit oss igenom vår sorg på ett väldigt bra sätt, vi har bearbetat mycket o fått väldigt god hjälp av både släkt, vänner o proffesionella.
När vi körde hem från sjukhuset några dagar efter att vi mist vår lille pojke efter förlossningen så hamnade vi i BILKÖ!
Det var så fruktansvärt, vi var instängda, alla flyktvägar var blockerade! Det är lätt att panik uppstår då, men vi härdade ut o kom hem till slut.
Samma känsla kom över mej idag när jag satt på bänken, o så här i efterhand ser jag att jag valde samma väg som då för snart 7 år sen.
Det får mej att känna mej trygg, jag vet att jag kommer att klara detta, o jag vet nåt sånär hur.
Nu hoppas jag bara att jag ska kunna vara det stöd jag helst vill vara för min vän o hennes familj.
Imorron ska mina flickor få veta, 2åringen (snart 3åring) kommer att konstatera o kanske komma med nån fråga om vart hon flugit eller om hon kommer tillbaka sen.
4-åringen kommer att bli ledsen o berörd, men jag har sett på henne att hon är förberedd, frågorna kanske inte blir så många nu, kommer säkert fler sen o jag är beredd. Skulle tro att hennes storebror kommer att dyka upp i flera av våra samtal under morgondagen.
Har inga som helst krav på att hon ska visa sin sorg på det sätt som vi vuxna gör, hon får visa mej vägen.
Tack LO för dina tankar, det är nog jobbigt båda delar. Jag upplevde kravet på att sörja jobbigt o visade mej därför ståndaktig, så det går nog hand i hand många gånger.
/Therese
Jag gråter! Och tänker på dig och din vän.
/LO
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Tack för all värme o omtanke!
Det är skönt att ha er o detta forum, att bara få skriva av sej ibland.
För min del känner jag mej stabil idag, ganska stark faktiskt. Solen sken idag o vårfåglarna kvittrade, himlen var så vacker just för att denna lilla ängel kommit dit. Hon sände oss några solstrålar från sin nya värld.
Men jag vet oxå att början på sorgen kan te sej hur som helst, känslorna är i gungning. Det är sedan den tunga tiden kommer, då man ska inse att det är på riktigt.
Både vi o den berörda familjen har ett stort socialt nät med massor av stöd runt omkring oss, o det känns tryggt. Vad hade man varit utan det?
Tack än en gång!
Det är skönt att ha er o detta forum, att bara få skriva av sej ibland.
För min del känner jag mej stabil idag, ganska stark faktiskt. Solen sken idag o vårfåglarna kvittrade, himlen var så vacker just för att denna lilla ängel kommit dit. Hon sände oss några solstrålar från sin nya värld.
Men jag vet oxå att början på sorgen kan te sej hur som helst, känslorna är i gungning. Det är sedan den tunga tiden kommer, då man ska inse att det är på riktigt.
Både vi o den berörda familjen har ett stort socialt nät med massor av stöd runt omkring oss, o det känns tryggt. Vad hade man varit utan det?
Tack än en gång!
å...det är så fruktansvärt att man inte kan hitta ord...
Man kan verkligen inte ens föreställa sig hur det skulle kännas att mista ett barn som man känner så väl. Som man har kännt sedan nyfödd, som bara fick bli något ynka år i jordelivet...
Man kan verkligen inte förstå varför livet ska drabba vissa så hårt!
kram anna
Man kan verkligen inte ens föreställa sig hur det skulle kännas att mista ett barn som man känner så väl. Som man har kännt sedan nyfödd, som bara fick bli något ynka år i jordelivet...
Man kan verkligen inte förstå varför livet ska drabba vissa så hårt!
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03. Driver eget grossistföretag hemifrån huset.