Mycket gråt vid insomnandet

[Victorine]

Tack snälla Anna för att du lägger dig i, ja, tack /LO, Sessan, Nancy och Lua också. Fast jag känner mig som den obegåvade eleven som inte fattar det alla andra tycker är självklart och helst skulle vilja sluta fråga och låtsas att jag också fattar, är jag hemskt glad för att ni har tålamod och försöker hjälpa.

Ditt upplägg för att bryta skrikmönstret, Anna Pärlan, ska jag skriva ut och sätta på näsan. Det känns 100% rätt. Får jag återkomma om en vecka med en utvärdering?

Ännu har jag inte kunnat bestämma mig för om vi ska byta tillbaka till det gamla schemat, natta 30 min tidigare på kvällen, lägga till en kort lur mitt på dagen eller låta allt vara som det nu är .. asch, man borde få bli tredubbelt klok i samband med en förlossning.

Måste avrunda, fast jag har en del jag skulle vilja skriva, främst till dig, Sessan. Tack igen.

Kramar / Victorine

[annawahlgren]

Det är du som ska berömma dig av tålamod, i den här långt ifrån självklara lilla soppan

Väntar med spänning på rapport sedan

[Victorine]

Hej Sessan! Äntligen några minuter så jag kan svara dig! Boken hittar jag inte, jag tror nästan jag har den på utlåning.

Ang. detta att vara övertrött så tycker jag att det är så svårt att veta. Om jag ger honom extra tid, blir det bättre eller får han bara mer "gnälltid"? Han kanske inte alls är nån sovarpersonlighet utan kanske t.o.m tvärtom, ett barn med litet sömnbehov?? Jag har inte märkt att han varit extra kinkik före han ska sova - gnuggat ögonen har han gjort när hans sovtid närmat sig men inte just nåt mer. Men säkert vet jag inte! Nu är det ju också så att klockan har varit vår bästa allierade, och börjar man pröva sig fram med tiderna så tappar vi väl det verktyget också, förstås. Schemabytet har varit trassligt! Innan jag har något som övertygar honom om att nu kan han sova alt. somna om vill jag inte ändra tiderna igen. Du förstår, ja? Det är därför jag inte kan ta ngt beslut i frågan, än.

Och det du föreslår om att prova sig fram och vara kreativ med procedurer kring läggning kanske är väldigt, väldigt klokt, kanske det vi borde göra. Jag har tänkt på det. Men då är det inte SHN-metoden längre, egentligen och vi tänkte att vi skulle ge detta en ärlig chans innan vi söker andra vägar. Anna W har hållit på med detta lääänge och lärt sig av sina misstag och sina framgångar, och detta är vad hon menar fungerar bäst. Vi tänkte att istället för att göra alla misstag själva skulle vi försöka lära av allt arbete hon gjort inom området .. (varför uppfinna hjulet igen?). Jag menar inte att vara dryg, jag vill bara förklara. Sen kan det ju faktiskt vara så att detta är för svårt, vi klarar inte attityden, eller att läsa lillgossens gråt rätt eller nåt, så vi blir tvugna att lämna SHN-metoden och hitta något annat .. men ännu har vi inte gett upp.
En annan orsak till att jag inte litar till min kreativitet är att jag är en kånkare i grunden. Inte hispig och pjoskig, men starkt präglad och fostrad av en stor släkt kånkare att när barnet gnölar/gråter/skriker ska det plockas upp och bäras. Oj vad många kolikbarn vi haft i släkten och OJ!OJ! vad barnen har burits, dagar och nätter.. Det är som det naturligaste i världen. Jag har däremot tänkt många gånger att nåt är galet med det förfaringssättet, helt enkelt för att man inte orkar i längden och man får inget gjort. Livet ska ju kunna fungera även om man har fem eller tio barn, så var det ju förr .. typ. Så nu tänkte jag försöka bryta kånkarmönstret och vara bussigare mot min son, men det betyder att jag måste bortse från mina reflexer, vilket innebär två risker: Det ena är att jag inte lyckas riktigt utan överreagerar i alla fall fast jag själv tycker jag är stoisk, det andra är att jag lyckas alltför bra och inte svarar de gånger jag faktiskt borde ha gjort det. Jag vet inte själv, men jag vet att jag är lite tondöv när det gäller barngråt.

Sen varför jag hade lust att /LO skulle få, på något sätt, själv höra eller se hur sonen gnällde/grät/skrek och hur vi svarade, var helt enkelt för att hon (i all välmening, säkerligen) ifrågasatte det hela. Det är inte lätt att genom en skriven text förstå och få en rätt blid av hur det låter och hur vuxet folk agerar hemma hos nån annan .. jag upplevde det som att hon missförstod det hela och tänkte att vi sprang där hela tiden så fort han gnällde, och själv tyckte jag att vi hade en ohållbar skriksituation där vi bara fått välmenta råd om att hålla attityden och backa. Vilket vi gjort, extremt, och inte kommit nån vart med. Å andra sidan fanns det en mikroskopisk risk att hon hade rätt .. det var inte för att hon skulle tolka barngråt åt mig, egentligen.

Samtidigt, när jag vänder mig till detta forum för att söka hjälp så är det ju nästan det jag begär, att ni ska kunna tolka (bl.a) lillemans gråt. Det är inte lätt. Jag har försökt göra som du föreslog, sitta och blunda och lyssna, och jo, jag hör skillnader. Men nästan allt låter olyckligt i mina öron. Jag ska träna.

Nu måste jag rusa. Jul är kul men det är verkligen sjutusenen saker att fixa.

Tusen tack rara Sessan, och stor kram.
Victorine

[/LO]

Vilka härligt målande beskrivningar du gör av dig Det är väl lite det jag läste in någonstans, att du är lite orolig.
Det innebär ju inte att jag vet att du stör honom men risken är ju stor...

Hade jag haft möjlighet hade jag gärna kommit och lyssnat på honom.

Gnugg i ögonen tycker jag är tydliga tecken på att man/han kanske är vaken i senaste laget. Det är DU som ska se till att han får sin sömn när han behöver, det ska han inte behöva informera eller be om.

Du skriver att SHN inte är att prova sig fram och det har du helt rätt i. Men du måste VETA att det du gör är rätt. Tvekar du så tvekar han, tanken räcker.

Jag håller också med Anna. Bryt skrikmönstret genom att lugna så lång tid det tar. Inte trösta eller gulligulla, utan lugnt hålla på plats! Tyst och mjukt och stabilt.

Jag tror egentligen att du är på god väg, men vill att det ska vara perfekt. Det blir det aldrig I alla fall inte om man menar att varje sak ska klaffa perfekt alltid. Men om man nöjer sig med att helheten är bra, så kan man ta att enstaka detaljer (jag vet att du inte anser att sonens skrik är detaljer, det kan jag inte avgöra (som sagt)) inte funkar varje gång.

/LO

[Victorine]

Hej alla och god fortsättning!
Nu kommer jag med utvärderingen! Det hela har gått ganska bra. Det var svårt att ändra sitt agerande och kliva fram och svara mer handfast på lille Elis´ frågor, men när mellangärdet fattade att det inte bara var okej, utan att det naturligtvis var så det skulle göras, så gick det bra och ramsan gick in. Det var underbart när det hände. (Nu hade vi ju gjort ett riktigt grundligt ramse-sabotage innan .. så ramsan är nog fortfarande lite tvetydig för honom.)

Så alltså, den slutsats jag drar utifrån det här är att om inte ramsan gått in under kuren (av någon anledning vilken som helst) ska man inte backa! Inte mer än att man undviker att fastna, i alla fall. Vi backade för tidigt, för fort, och när det blev problem fick vi rådet att backa ännu mera .. det blev inte bra. Förstås. Attityden är jätteviktig, absolut, men innan ramsan gått in kan man inte bara hålla a stiff upper lip och backa, och mena att vi har ju faktiskt kurat, och säkert sover du, lille vän, så adjö och varsågod och sov. Det fungerar inte. Det blir en förfärlig situation. Jag vill vädja alla som läser detta att framledes ge sådana råd med stor försiktighet. Ramsan måste gå in först. För oss kom ramsan vid läggning i princip att betyda ajöss, hejdå och farväl. Skrik dig hes om du vill.

Det krävde ett antal insatser, men nu har alltså ramsan gått in här hos oss. Vi backade när vi kände att nu börjar det hända saker, och jag tror det var bra. Läggningarna är nu som regel helt odramatiska, t.ex hade vi julafton hos oss med ganska mycket folk, men det var inga problem. Det kan fortfarande ta tid ibland, men inte några 45 min och han är inte alls på långa vägar lika uppjagad. Oftast är hanganska lugn, knorrar och gnölar lite, och framför allt så om han verkligen blir uppjagad så kan vi lugna med ramsan. Förstår ni hur underbart skönt det känns? Det blir en helt annan trygghet. Nu hoppas jag bara att detta ska kunna sätta sig och bli stabilt, för det är inte riktigt det ännu.

Detta att hålla dörren öppen och verkligen göra mycket ljud var en stor hjälp. Jag upptäckte att inte ens dammsugarljuden trängde upp till barnens sovrum när dörren var stängd, innertaket verkar vara makalöst ljudisolerat, så antagligen har det varit knäpptyst uppe hos sonen fast vi grejat och donat rätt bra nere.

Till sist vill jag bara säga att lugn och attityd och sånt går att fejka i rätt stor utsträckning, men det kan vara oklokt att gå alltför långt med det. Har man en stark och ihållande känsla av att man gör något fel ska man lyssna på den och ifrågasätta. (Såvida man inte vet att man är ett fullständigt hopplöst fjås, kanske..) Jag ångrar att jag inte lyssnade inåt och tog mig själv på större allvar tidigare. Kort sagt – jag borde egentligen ha fattat!

Tusen tack, kära Anna, och alla ni andra som hjälpt och stöttat.

Reflektion, någon?

Många, många stora julkramar!
Victorine

[Nancy]

Hej Victorine

Blir kortare svar än jag önskat, är däckad av illamående och orkar bara korta stunder vid datorn.

Först vill jag berätta att det är underbart att läsa om din/er nyvunna attityd och insikter Du beskriver så träffande om när mellangärdet var med på noterna

Så alltså, den slutsats jag drar utifrån det här är att om inte ramsan gått in under kuren (av någon anledning vilken som helst) ska man inte backa! Inte mer än att man undviker att fastna, i alla fall. Vi backade för tidigt, för fort, och när det blev problem fick vi rådet att backa ännu mera .. det blev inte bra. Förstås. Attityden är jätteviktig, absolut, men innan ramsan gått in kan man inte bara hålla a stiff upper lip och backa, och mena att vi har ju faktiskt kurat, och säkert sover du, lille vän, så adjö och varsågod och sov. Det fungerar inte. Det blir en förfärlig situation. Jag vill vädja alla som läser detta att framledes ge sådana råd med stor försiktighet. Ramsan måste gå in först.

Att ramsan är oerhört viktig har nog ingen sagt emot

Jag håller med dig till fullo om att det inte går att säga "men vi har ju faktiskt kurat" och sen kanske inte titta på hur man kurat.

När man ger rådet att "backa" är det med förutsättning att man verkligen envisats med ramsan. Det går ju inte att komma hem till alla forumister och lyssna på deras ramsande...

Visst är det en häftig känsla när ramsan "tar"

Hälsningar från Nancy

[Svantemamman]

Hej Victorine!
Hittade precis din tråd, jätteintressant eftersom jag känner igen så mycket. Vi har liknande problem med vår 8,5 månader son, som kurades när han var 7 månader. Hos oss har justeringar av schemat hjälpt vid långa insomningar med mycket gråt men det blir ändå lite väl ofta gråt tycker jag. Just nu är det lite åttamånadersångest med i bilden också (är för övrigt skolexempel på timing av faserna i holländska boken...).
Så nu är jag väldigt nyfiken på hur ni gjorde till sist för att få in ramsan?

Det var svårt att ändra sitt agerande och kliva fram och svara mer handfast på lille Elis´ frågor, men när mellangärdet fattade att det inte bara var okej, utan att det naturligtvis var så det skulle göras, så gick det bra och ramsan gick in.

Det krävde ett antal insatser, men nu har alltså ramsan gått in här hos oss. Vi backade när vi kände att nu börjar det hända saker, och jag tror det var bra.

Kan du utveckla lite närmare?

Hälsningar

[Victorine]

Till Karin: Tänk, nästan trettonhundra visningar har den här tråden haft! Det är nog inte bara du och jag som har haft problematiska insomningar.

Så ramsan har inte gått in? Du vet det med 110% säkerhet? För om den har det ska du nog inte gå in för någon miniramsekur som vi gjorde, även om du tycker det är för mycket gråt. Er son är i en jättejobbig period nu och ställer ni till en massa onödigt halloj när han ska sova lär hans liv inte bli lättare. Här måste du vara helt säker på din sak, alltså. Din bedömning, ditt ansvar.

Å andra sidan, om ramsan aldrig gått in, om ni har ett skrikmönster och inte någon ramsa, kliv då fram och bryt genast, enl. Annas anvisningar. Läs på i lathunden. Omedelbara och betryggande svar. Låt honom inte varva upp och upp och UPP och fråga och fråga och FRÅGA. Låt inte skrikandet slå rot.

När du märker att "wow! Han tystnade på ramsan! Kors i taket!" då är det dags att backa något. Alla råd jag fått i den här tråden är nog bra råd som ska följas så snart ramsan gått in.

Lycka till, hoppas det går bra för er.


Till Nancy: Jag blev först förvånad, sedan besviken när jag läste det du skrivit. Kanske hade det blivit annorlunda om du skrivit så utförligt som du egentligen ville, men man får väl tro att du fick med väsentligheterna. Jag tänkte inte svara till en början, för detta är inte ’Forum för kurbarnens käbbelmorsor’, men jag måste.

Nej, ingen har påstått att inte ramsan är viktig, det är alldeles sant. Men trots att jag flera gånger nämnde att den inte tog så dröjde det innan någon menade att vi skulle kliva fram med den. (Om du glömt hur det var och inte orkar gå tillbaka och läsa så fick jag råd som handlade om att vara nöjd med de framsteg vi gjort, inte låta honom skrika oss till sig, inte störa utan backa. Han visste ju vad som gällde. Vi skulle ha attityden av självklarhet och med detta skulle det hela ordna sig. Jo, någon sa att vi skulle koncentrera oss på ramsan, men jag kunde inte förstå hur, när alla menade att vi skulle backa.)

Vidare: ”man inte kan åka hem till varje forumnist” – huvudet på spiken! Alltså får man lov att tro forumnisten! Utgå från att den verklighet som beskrivs av den hjälpsökande är korrekt, och öda inte en massa tid på att ”genomskåda” den. Den som söker hjälp får själv ta på sitt ansvar att beskriva sitt problem så exakt som möjligt. Hur ska man annars kunna hjälpa varandra så här genom ett forum på nätet? För sjutton.

Jag förstår mycket väl att det inte är självklart att råda någon att göra ingripanden och vara enveten så långt efter kuren. Men om inte ramsan gått in (för oss skreks det som sagt inte så mycket första veckorna, han var mest bara glad åt att få sova, det kom alltså sedan när han samlat lite kraft. I perioder. Och då hade vi inte ramsan.) så får man jobba med ramsan när det väl börjar gråtas och skrikas. Oavsett hur lång tid det gått sen kuren. Punkt och slut

Som jag skrev här ovan till Karin så var det nog egentligen bra råd jag fick, om bara ramsan hade gått in först. Jag var nog inte ens medveten själv om hur pass stor bov det var i dramat. Så jag har förståelse, tro inget annat, för att ingen tog fasta på just den saken. Men nästa gång någon har samma problem kan frågan ställas; ”har ramsan någonsin gått in för er?” Det är allt jag vill.

Försök ha ambitionen att lära av eventuella misstag och utvecklas. Jag tycker nog att man har det på sitt ansvar när man ikläder sig rollen som rådgivare. Du borde rimligen kunna hålla med.

Avslutningsvis måste jag få poängtera att min surhet nu inte är bråkdelen så stor som den glädje jag känner för att det fanns någonstans att vända sig när det krisade. Så är det verkligen, jag är i grunden mest tacksam för att du och många med dig tagit er tid och försökt att stötta oss. Nu fungerar det ganska bra här, trots åttamånadersångest och avancerade gymnastiska övningar i spjälsängen. Klart att vi har någon sämre dag ibland, men inget vi inte kan hantera. Så många stora tack, än en gång.

Med den vänligaste hälsning
Victorine

[Svantemamman]

Tack Victorine! Vi är nog ingalunda ensamma nej... Men med ett forum som detta klarar man ut det mesta.
Jag tror inte det är läge för miniramsekur, ramsan tar faktiskt om än lite olika bra om man säger så... De otroligt få nattliga uppvaken som ännu mer sällan ens kräver ramsa funkar kanon, han tystnar och somnar på studs. Det är dagslurarna som i vanlig ordning är lite svårare, där är timingen väldigt viktig har jag insett. Oturligt nog sammanföll julhelg-röran med 8-månadersångesten, och de avsteg från schemat som tyvärr gjordes märktes
Nu är det ordning o punktlighet som gäller igen, och det märks det också!

[/LO]

Hej Victorine:
Jag vill bara göra en refektion.
I det svar som Nancy ger till dig kan jag inte läsa en stavelse av kränkning eller tanke på att vilja gör narr av dig på något sätt eller inte vilja hjälpa. Att hon tar sig upp ur sängen trots ordentligt illamående tycker jag tyder starkt på motsatsen.
Ingen på detta forum, utan Anna W utger sig för att vara experter. Vi gör vårt bästa för att försöka tolka och hjälpa och stötta de som behöver hjälp.

Du har gjort jättebra beskrivningar på dig själv och hur du har gått tillväga och vad som fungerar och inte, men det går ändå inte att få en fullständig bild klar för sig när man inte är där.

Jag läser att du är mest tacksam och det är ju förståss skönt att läsa Många av oss här på forumet lägger många timmar om dagen här för att hjälpa och stötta. Det vill vi göra med dig också om du vill.

/LO

[Nancy]

Försök ha ambitionen att lära av eventuella misstag och utvecklas. Jag tycker nog att man har det på sitt ansvar när man ikläder sig rollen som rådgivare. Du borde rimligen kunna hålla med.

Att vara hjärtebarnskontrollant innebär inte att man iklätt sig rollen som Stor Rådgivare, som Måste Lära sig Saker här - man hjälper i all välmening precis som vilken annan mamma/pappa som helst i tråden.

Att vara kontrollant innebär enbart att se till att ingen tråd förblir obesvarad, inte att man anser sig kunna mera än andra forumister.

Det var först AW själv som påtalade att du kunde göra en omkurning med själva ramsan. Att bli irriterad över att ingen annan skrivit det innan är detsamma som att bli irriterad över att ingen forumist har samma gedigna erfarenhet och kunskap som AW har.

Mycket tråkigt att du valde att tolka mitt inlägg så negativt. Ett inlägg som syftade till att:

-berätta hur glad jag var över era framsteg
-bekräfta ditt resonemang kring ramsande/kurning och de insikter du fått via egna erfarenheter, tråden och AW:s råd
-kort förklara varför man ofta ger rådet att backa
-med glimten i ögat bekräfta det du redan skrivit om –att man tyvärr inte har möjlighet att uppleva trådstartarens verklighet innan man ger sig på att försöka hjälpa och stötta.

Nancy

[Nancy]

Tack /LO. Såg inte ditt inlägg förrän jag postat mitt.

Nancy

[Victorine]

Till /LO: Mja, jag kände mig lite dumlagd, det gjorde jag. Kanske var tokigt men så var det. Och jag saknade också en smula 'tänk att det ibland kan vara så att man inte ska backa också, intressant!".

Till Nancy: Inte ett dugg irriterad utan, som sagt, full av förståelse. Och tacksam. Och likaväl som du önskar bli läst med en mer positiv grundinställning (ber om ursäkt ifall jag misstolkat något) önskar jag det också.

Man behöver inte vara expert för att försöka hjälpa någon, men viljan att lära av egna och andras misstag bör finnas där bland alla hjälpare på alla nivåer.

Jag behöver inte tas ned på jorden, tycker jag.

Ha det gott.
Victorine

[annawahlgren]

jag kände mig lite dumlagd, det gjorde jag. - - Och jag saknade också en smula 'tänk att det ibland kan vara så att man inte ska backa också, intressant!"

Du skriver briljant, intellektuellt, insiktsfullt, vackert och begripligt på alla vis. Jag är full av beundran och njuter dina texter.

Men känn dig då inte "dumlagd", när nu ingen av alla dem som svarat dig och försökt ge hjälp och råd utifrån praktisk erfarenhet, utan några som helst expertisanspråk (och dylika har verkligen inte jag heller), ens drömt om att "dumlägga" dig! Det vore slöseri med ömsesidigt god vilja.

Jag är glad - liksom Nancy, denna klippa till mamma, hängivna forumist och högst frivilliga hjärtebarnskontrollant som oförtjänt, tycker jag, fick sig en ful skrapa - att det hela ordnat upp sig, tydligen, så att lille Elis nu får sin goda sömn. Det är ju vad alltsammans handlar om, till syvende och sidst. Det var därför du vände dig hit och det var det alla ville hjälpa dig med.

Naturligtvis kan man inte "backa" förrän man nått kommunikation in the first place. För mig är det en självklarhet och ingenting jag finner "intressant" som en nyhet, om du förstår. När lille Elis blir större kommer du förstås att se, hur tydligt som helst, att du inte kan "backa" förrän du först nått honom. Alternativet är att tjata ohörd Han kanske sätter sig på tvären och vägrar lyssna på dig i en viss och viktig situation. Och det är nödvändigt att han lyssnar på dig. Du kommer inte att ge dig förrän du fångat hans uppmärksamhet. Du kan inte låta honom springa ut i gatan, exempelvis, eller släppa din hand på parkeringsplatsen, eller vad det nu är. Du kommer att sätta dig på huk, hålla honom om de små axlarna, kräva hans ögonkontakt och hans öra och se till att budskapet sjunker in. Det är kommunikation. Du kommer att söka hans bekräftelse på att han har lyssnat och förstått. Sedan kan du - inte första gången och inte trettionde men kanske trettioförsta - släppa honom fri, dvs "backa", i förlitan på att han vet vad som gäller och fortsatt står i kontakt med dig, förvissad om att du vill honom väl och agerar i hans intresse.

Det är samma sak med ramsan. Det handlar om kommunikation. Det är inte så att den "går in" av sig själv, första gången och / eller med barnets hjälp eller, Gud förbjude, på barnets initiativ och med barnets ansvar. Det är helt och hållet ens egen sak, som vuxen och förälder, att se till att den tar. Att barnet lyssnar. Att budskapet verkligen når fram. Och det känns som ett mirakel när det verkligen sker! Vilket man brukar kunna få uppleva redan under andra natten på kuren. En dialog. En kommunikation, där barnets äntliga, lättade tystnad är ett svar så gott som något. Det bästa.

Men till det krävs förstås både nogsam övning (enligt Lathunden t ex) och lika nogsam avlyssning, tolkning, avvaktan, inlevelse, ansträngning till "översättning" av lilla barnets frågor respektive reaktioner.

Och det var därför jag rådde dig till en "ramseomkurning" eftersom det inte går att så att säga hoppa över detta extremt viktiga kommunikationsverktyg, lika lite som det går för en tävlingslöpare att springa vidare i banan utan att ha legat i startblocken först.

[Victorine]

Nämen .. vad är det som händer? Nancy har väl inte fått någon skrapa, har hon det? Ämnet har vi lämnat bakom oss för länge sedan, men det här behöver redas ut.

Först av allt: Nancy, om jag har gjort dig ledsen ber jag om förlåtelse. Jag har inte haft den avsikten med något av det jag skrivit att såra dig, men tydligen blev det så ändå. Förlåt. Jag tycker ju att du är bra. Jag är glad för att du försökt hjälpa oss, mycket glad.

Till Anna: (Tack för berömmet, lite värmer det i eländet.) För mig var det (uppenbarligen) inte någon självklarhet att börja solfjädra och ramsa mera intensivt när det gått veckor av okomplicerade insomningar och skön och säker sömn, långt ifrån. Jag trodde inte att det var självklart för någon, faktiskt, eftersom att jag inte fick det rådet. Just därför att jag vid ett flertal tillfällen tog upp att ramsan inte hade gått in, och just därför att ingen ändå sade ”men för tusan hakar, människa, fram och ramsa då!” så drog jag slutsatsen att detta inte är enkelt för någon. Hade jag inte fått det rådet isåfall? (Är det alltså det här som är den fula skrapan? Men käre värld, det är ju ingen kritik! Inte mot någon - det är vanlig, enkel argumentation bara.) Förlåt mig för min åsnelika envishet, men detta kan omöjligt vara självklarheter, även om det borde vara det.

Så alltså, efter ramsekuren tror jag i min enfald att vi har kommit på nåt! Och vill dela med mig av detta, med inte så lite entusiasm, så att ingen ska behöva brottas med detta problem veckovis som vi gjorde. Men nu inser jag ju att ingen är intresserad, det är inte ”intressant” och ingen nyhet. Jaha. Nähä. Okej. Men då kan jag inte förstå att ingen reagerade när jag sa att inte ramsan gått in. Varför fick vi slita så länge, hela tiden med rådet att backa, tills jag själv (om man ska vara noga) slutligen kom fram till att vi måste vara mer offensiva? Om det nu var självklart vad vi skulle göra? Det stämmer inte.

Jag kan inte låta bli att påminna dig, Anna, att innan vi började miniramsekuren kallade du detta för vår "långt ifrån självklara lilla soppa!" men det må då vara hänt, du försökte kanske bara vara snäll.

Jag menade inte att ge Nancy eller någon annan någon ful skrapa. Jag vet inte hur många gånger jag uttryckt min djupaste tacksamhet för allt engagemang jag mött här, i varje inlägg tror jag. Inte heller menar jag att man behöver vara expert för att försöka hjälpa någon, jag menar inte att man behöver veta allt, ha alla svar och vara ofelbar och övermänsklig på något sätt – var kommer det ifrån?? Före jul försökte jag själv hjälpa en mamma på kurbarnens hjälpforum som var inne på sin nionde kurnatt, och jag tyckte det var ganska nervöst faktiskt att vara rådgivare. Det är svårt att hjälpa för man har inte alla svar, man gör bara så gott man kan - klart jag begriper det. Men jag tänker att varje gång man hjälper någon annan så erbjuds man möjligheten att bli lite klokare själv, om man så vill. (Eller var det detta som var skrapan? Att jag tyckte att man bör ha det som mål, att lära sig saker? Men är inte det självklart?)

För övrigt, Anna, apropå detta med expert - det är du vare sig du vill eller inte. Jag undrar om någon i världen har lika djupgående kunskaper som du har om hur man hjälper barn med sömnen. Tack och lov att du delar med dig.

Sen läste jag någonstans att upp till 70% (hur man nu räknar ut procentsatser på sådant här?) av ett budskap kan falla bort i en skriven text, allt som uttrycks med mimik, gester och tonfall. Det är inte säkert att vi skulle ha behövt ha den här dialogen vi nu har, om vi hade mötts över en kaffekopp. Jag tror inte det. (T.ex. kanske ni nu tror att jag sitter här och är vid gott mod, lite lagom stöddig och ganska så nöjd med mig själv, men i själva verket är jag i det närmaste tillintetgjord. Jag har inte kunnat tänka på något annat idag. Min stackars oförberedda mamma ringde för en stund sedan och fick ta emot mina tårar, händerna skakar fortfarande.)

Nåväl. Jag lovsjunger Anna, SHN-metodiken och detta forum i alla sammanhang där tillfälle gives och tänker fortsätta göra så, vidare vill jag tacka så mycket för er tid, för er hjälp och för Elis’ goda sömn, be om ursäkt för alla skrapor jag delat ut och med detta vifta med Vit Flagg och säga adjö.

Ha det så bra.
Victorine