Hej!
Är en mamma till två söta pojkar (mina "egna") och en underbar babyflicka med min nye man. Allt borde vara härligt, om det inte vore för allt tjafs mellan mannen och pojkarna o pga detta även mellan mig och mannen. När vi träffades var han jättebra med barnen o de gillade honom. Det var en av anledningarna att jag ville leva med honom, hade det inte funkat med barnen hade jag inte gått vidare med honom.
Men senaste året har det blivit sämre. Han retar sig på det mesta killarna gör och mitt sätt att fostra dem. Han har sina "principer" som bara är sååå viktiga. T ex igår morse när jag ställt fram frukostmuggar till barnen ville ena pojken ha en annan mugg och skulle byta i skåpet, men se det skulle han inte få göra för "styvfar"! Han ställde sig framför skåpet o gapa o skrek att det får duga med den mugg mamma ställt fram. Pojken hade inte använt muggen, men styvis tyckte inte man kunde ställa in den i skåpet igen, för då kanske HAN skulle råka ta den muggen sen o det ville han ju INTE råka ut för! Pojken började gråta och jag med (sömnlös natt pga lillflickan...), sen gick jag o gav pojken en annan mugg.
Ja, bara ett exempel av sååå många totalt onödiga konflikter. Jag bryr mig väl inte om ifall han tar en annan mugg, det är väl inget att göra en "scen" av?! Han har även ibland ryckt barnen i håret när de krånglat, t ex när de slåss eller tar tid på sig när vi ska gå ut.
Även när vi är bortbjudna kan han säga till dem, inför alla andra gäster o värdfolk, att om de inte äter upp den sista potatisbiten så blir det minsann ingen efterrätt eller tårta till fikat! Jag tycker att det är värdfolkets beslut i så fall. Var på fest igår o det var inte ens alla vuxna som åt rent på faten o de fick allt efterrätt ändå... Jag har oxå fått mig nån känga då o då inför gäster osv, vilket en del har reagerat på i efterhand.
Som det är nu är det skönast när han är iväg och jobbar... så ska det väl inte kännas i en familj?! Barnen har oxå blivit så mammiga, t o m när jag duschar kommer de ofta in o trängs med mig... Så fort jag öppnar ytterdörren, t ex för att hämta post eller slänga sopor, och de hör det, så kommer de springande och undrar om jag ska nånstans, för då vill de absolut följa med, de vill inte vara hemma ensamma med "dumma xxxxx" som de säger.
Snälla nån, vad gör man?! Känns ju inget kul att skilja sig för detta, nu när vi fått en liten bebbe o allt...
Jag är oxå lite rädd att sen när hon växer upp, att han kommer att behandla dem väldigt olika, och vara tillåtande mot henne, men jättesträng mot pojkarna. Jag tycker de ska ha precis samma rättig- och skyldigheter, och det ska vara "lagom" strängt. Inte en massa tomma, onödiga principer "bara för att", utan en kärleksfull uppfostran med barnens bästa i centrum, det jag iaf försöker förmedla till mina barn.
Jag och äldste sonen, som visat mest att han mår dåligt av detta, ska försöka få tid hon kuratorn nu iaf. Pratade med sonen idag om detta och han ville vi skulle gå tillsammans. Häromkvällen grät han och var jätteledsen och kunde inte sova för han tyckte allt var så jobbigt. Så ska väl inte en 8-årig pojke behöva ha det i sitt eget hem?!
Skulle vilja ha lite kommentarer o så... och hur ni andra tycker om "bestämmanderätten" i en styvfamilj. Hur mkt ska jag som bioförälder bestämma ensam om?! Hur mkt ska styvisen få säga till om?!
Oj, detta blev långt... jag mår oxå dåligt av att se mina barn vara ledsna. Det är även jobbigt att känna att jag aldrig kan göra ngt själv... det är bara när de är i skolan på förmiddagarna eller när de är hos sin pappa, vilket tyvärr blir alldeles för sällan... Jag känner mig som en dålig mamma som "släpat hem" en karl som gör dem ledsna... men i början var det ju så bra... då hade vi jättekul tillsammans alla fyra...
Tack så hemskt mkt att du orkade läsa detta! Nu hoppas jag på många hjälpande svar!
Och om du läser detta Anna Wahlgren - tack för allt du skrivit om barn!!! Jag har använt en hel del när jag tycker det gått tungt som mamma... TACK!
Mvh, en ledsen och trött 3-barnsmamma
Bråk i styvfamlijen...
Hej LaPetita! 
Tack för att du delar med dig. Blev mycket berörd av din berättelse. Det måste göra så ont i ett mammahjärta när ens barn far illa på det sätt som du beskriver. Jag har kanske inte så mycket klokt att säga, men ville visa mitt stöd ändå. Och jag tycker du är klok som skriver hit, för här finns mycket fina råd och erfarenheter att få ta del av .
Tycker du gjort så rätt som ordnat tid för dig och sonen hos kurator. Och att du visar för dina barn att det INTE är ok när någon behandlar dem illa. Och VÅLD, vare sig det är i fysisk eller psykisk form, är fullständigt oacceptabelt för NÅGON människa. Särskilt dina barn. Så jag tycker du gör helt rätt som visar dem att du ser vad som sker och står på deras sida. Vare sig hemma eller på besök hos andra.
För att du och din man ska kunna nå någon slags samförstånd kring hur ni behandlar ALLA barnen så måste ni förstås försöka prata om det. Kanske är det lättare om man går till en familjeterapeut, där det finns en objektiv part som kan hjälpa er så att inte situationen låser sig. Kommunicera behöver ni säkert i vilket fall som helst om ni ska kunna skapa ett hem där alla känner sig trygga och önskade.
Jag önskar dig all lycka och sänder några styrkekramar!
Ewa
Tack för att du delar med dig. Blev mycket berörd av din berättelse. Det måste göra så ont i ett mammahjärta när ens barn far illa på det sätt som du beskriver. Jag har kanske inte så mycket klokt att säga, men ville visa mitt stöd ändå. Och jag tycker du är klok som skriver hit, för här finns mycket fina råd och erfarenheter att få ta del av
.Tycker du gjort så rätt som ordnat tid för dig och sonen hos kurator. Och att du visar för dina barn att det INTE är ok när någon behandlar dem illa. Och VÅLD, vare sig det är i fysisk eller psykisk form, är fullständigt oacceptabelt för NÅGON människa. Särskilt dina barn. Så jag tycker du gör helt rätt som visar dem att du ser vad som sker och står på deras sida. Vare sig hemma eller på besök hos andra.
För att du och din man ska kunna nå någon slags samförstånd kring hur ni behandlar ALLA barnen så måste ni förstås försöka prata om det. Kanske är det lättare om man går till en familjeterapeut, där det finns en objektiv part som kan hjälpa er så att inte situationen låser sig. Kommunicera behöver ni säkert i vilket fall som helst om ni ska kunna skapa ett hem där alla känner sig trygga och önskade.
Jag önskar dig all lycka och sänder några styrkekramar!
Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Hej och välkommen hit
Nej, så här ska det naturligtvis inte vara
Lever själv i en styvfamilj, hade tre barn när jag träffade min nuvarande sambo, och vi har nu tre barn ihop, och har varit tillsammans i nio år. Självklart har det inte varit gnisselfritt, det viktigaste av allt är att det måste få ta TID när man ombildar familj, jag tror de första två åren var "lära-känna-varandra"-period, för barn och styvfar.
Sen har mina barn nästan ingen kontakt alls med sin biologiske far, så numera ser de sin styvis som (nästan) pappa.
Självklart ska du INTE acceptera vare sig fysisk eller psykisk kränkning av dina barn, som mamma är det din plikt och skyldighet att se till att sånt inte händer Det låter hårt, men så är det.
OM ert förhållande överhuvud taget ska gå att rädda, så måste ni jobba åt samma håll, komma överens om hur er fostran av barnen ska se ut.
Precis som Ewa skriver, kanske ni behöver hjälp av någon utomstående - ställ krav
Börja med att visa honom det du skrivit här, och de svar du får (säkert kommer fler kommentarer!) få honom att förstå hur allvarligt läget är.
Se aldrig barnen (lilla bebisen) som en ursäkt att stanna, du har lika stor skyldighet gentemot dina pojkar som mot henne!
Att ha familj, och speciellt styvfamilj, kräver massor av jobb och engagemang, och VILL din man att det ska funka, är han säkert villig att lägga ner jobb också, eller hur?
Jag tänker på dig, och hoppas att det på något vis ordnar sig
Kram Mia
Nej, så här ska det naturligtvis inte vara
Lever själv i en styvfamilj, hade tre barn när jag träffade min nuvarande sambo, och vi har nu tre barn ihop, och har varit tillsammans i nio år. Självklart har det inte varit gnisselfritt, det viktigaste av allt är att det måste få ta TID när man ombildar familj, jag tror de första två åren var "lära-känna-varandra"-period, för barn och styvfar.
Sen har mina barn nästan ingen kontakt alls med sin biologiske far, så numera ser de sin styvis som (nästan) pappa.
Självklart ska du INTE acceptera vare sig fysisk eller psykisk kränkning av dina barn, som mamma är det din plikt och skyldighet att se till att sånt inte händer
Det låter hårt, men så är det. OM ert förhållande överhuvud taget ska gå att rädda, så måste ni jobba åt samma håll, komma överens om hur er fostran av barnen ska se ut.
Precis som Ewa skriver, kanske ni behöver hjälp av någon utomstående - ställ krav
Börja med att visa honom det du skrivit här, och de svar du får (säkert kommer fler kommentarer!) få honom att förstå hur allvarligt läget är.
Se aldrig barnen (lilla bebisen) som en ursäkt att stanna, du har lika stor skyldighet gentemot dina pojkar som mot henne!
Att ha familj, och speciellt styvfamilj, kräver massor av jobb och engagemang, och VILL din man att det ska funka, är han säkert villig att lägga ner jobb också, eller hur?
Jag tänker på dig, och hoppas att det på något vis ordnar sig
Kram Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Gäst
Hej och välkommen
Du har fått kloka svar från Ewa och Miar70. Kommunikation är a och o i alla relationer. Och som Miar70 skriver, så är det din uppgift att skydda barnen från kränkningar o l. Vilket du ju försöker göra, bara genom att ta upp situationen till ytan och inse att något behövs göras är ett stort steg
Du skriver att förändringen i hans sätt har kommit det senaste året. Han har genomgått en stor förändring det senaste året, nämligen blivit far. Min första tanke är att han inte riktigt klarat ut sina tankar om det här, kanske kommer hans egen uppfostran upp till ytan på något sätt nu när han är far till ett "eget" barn. Blabla, hobbypsykologen har satt igång här
.
Jag instämmer i ovanstående råd:
Berätta hur du tänker och vad du oroar dig för, för honom. Sakligt, och utan affekt så långt det går. Gör det i en situation som är neutral, dvs inte direkt efter en konflikt eller efter att du gått och byggt upp irritation under flera dagar eller så.
Tror du att ni behöver mer hjälp, så kontakta någon familjeterapeut. Den kuratorn du och sonen kommer gå till (bra initativ!) kan säkert hjälpa er vidare.
Och vi finns här!!
Du har fått kloka svar från Ewa och Miar70. Kommunikation är a och o i alla relationer. Och som Miar70 skriver, så är det din uppgift att skydda barnen från kränkningar o l. Vilket du ju försöker göra, bara genom att ta upp situationen till ytan och inse att något behövs göras är ett stort steg
Du skriver att förändringen i hans sätt har kommit det senaste året. Han har genomgått en stor förändring det senaste året, nämligen blivit far. Min första tanke är att han inte riktigt klarat ut sina tankar om det här, kanske kommer hans egen uppfostran upp till ytan på något sätt nu när han är far till ett "eget" barn. Blabla, hobbypsykologen har satt igång här
.Jag instämmer i ovanstående råd:
Berätta hur du tänker och vad du oroar dig för, för honom. Sakligt, och utan affekt så långt det går. Gör det i en situation som är neutral, dvs inte direkt efter en konflikt eller efter att du gått och byggt upp irritation under flera dagar eller så.
Tror du att ni behöver mer hjälp, så kontakta någon familjeterapeut. Den kuratorn du och sonen kommer gå till (bra initativ!) kan säkert hjälpa er vidare.
Och vi finns här!!
Hej!
Det är INTE ok att din man gormar, skriker, läxar upp dig och dina barn framför andra eller drar dem i håret (olagligt, det är barnaga!). Helt oacceptabelt. Skaffa professionell hjälp omgående, kuratorn kan säkert remittera vidare vid behov, och provseparera vid behov. Alla beslut behöver inte vara definitva men din man behöver fatta att det är allvar. Och det är ditt jobb att skydda dina pojkar från alla vuxna som kan skada dem, kosta vad det kosta vill.
Den karlen hade åkt ut med dunder och brak om han hade gjort mig eller min familj en del av vad han gjort dig/er! Gaska upp dig och bestäm dig för vad som är acceptabelt för dig och pojkarna - sedan viker du inte en tum från det. Mannen måste rätta sig i ledet och bli en god make och familjefar. Nu. För som det är nu lever du med en man som misshandlar dina barn. Nej fy fan vad upprörd jag blir å era vägnar när jag läser ditt inlägg.
lillith
Det är INTE ok att din man gormar, skriker, läxar upp dig och dina barn framför andra eller drar dem i håret (olagligt, det är barnaga!). Helt oacceptabelt. Skaffa professionell hjälp omgående, kuratorn kan säkert remittera vidare vid behov, och provseparera vid behov. Alla beslut behöver inte vara definitva men din man behöver fatta att det är allvar. Och det är ditt jobb att skydda dina pojkar från alla vuxna som kan skada dem, kosta vad det kosta vill.
Den karlen hade åkt ut med dunder och brak om han hade gjort mig eller min familj en del av vad han gjort dig/er! Gaska upp dig och bestäm dig för vad som är acceptabelt för dig och pojkarna - sedan viker du inte en tum från det. Mannen måste rätta sig i ledet och bli en god make och familjefar. Nu. För som det är nu lever du med en man som misshandlar dina barn. Nej fy fan vad upprörd jag blir å era vägnar när jag läser ditt inlägg.
lillith
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
hej LaPetita.
Du har redan fått så bra svar från föregående, men kände ändå att jag ville skriva en liten snutt.
Jag kan aldrig någonsin förstå hur du har det sålänge jag inte hamnar i din situation själv.Jag önskar att jag aldrig kommer att komma där heller!Tyvärr tror jag att det du berättar sker lite var stans i stugorna.
runt omkring oss.Men acceptabelt är det däremot inte Det är jättebra att du börjar reagera tycker jag.
Man ska alltid lita på sin magkänsla och aldrig någonsin stanna för barnens skull.
Jag brukar titta på "dr phil" ibland och man kan ju tycka vad man vill om honom,men en bra grej som han brukar säga och som jag tycker stämmer så bra är
"Det är alltid bättre att komma från en trasig familj än att vara i en"
Rent spontant tycker jag det är fel av honom att ta på sig papparollen till dina två barn såhär in i erat förhållande och försöka uppfostra dom.Jag skulle inte vilja att en "främmande"karl kom och försöka bestämma över mig och säga vad jag inte får och får om jag vore din 8-årige son,som faktiskt är gaska stor.Det är dömt att misslyckas bara det tror jag.En sån sak måste nog växa fram genom förtroende och en god vänskap först.
Jag hoppas att du pratar med din sambo och verkligen försöker förklara hur DU känner det och hur DU vill ha det i fortsättningen.Sen är nog en familjerådgivare inget dumt alternativ.
Jag tänker på dig och hoppas ni reder ut detta.Prata med din sambo såfort som möjligt.
Att dra någon i håret är ALDRIG ok.Innan jag träffade min nuvarande sambo så var jag tillsammans med en "misshandlare".Det kom smygande efter drygt ett år att han började förändras och slutade med att han tog stryptag och kastade in mej i fönstret som jag gjorde slut på det hela.Jag kunde ju ha förlåtit honom som många andra gör men då en närma vän varit tillsammans med en riktig "stygging" flera år och även misshandlat deras 3-årige dotter(hon kissade på sig och då tyckte han att han hade rätt att ge sig på henne)
så såg jag klart och kastade ut honom på en gång.
Jag hoppas du tar tag i detta idag.
En stor kram till dig från ulrika
Du har redan fått så bra svar från föregående, men kände ändå att jag ville skriva en liten snutt.
Jag kan aldrig någonsin förstå hur du har det sålänge jag inte hamnar i din situation själv.Jag önskar att jag aldrig kommer att komma där heller!Tyvärr tror jag att det du berättar sker lite var stans i stugorna.
runt omkring oss.Men acceptabelt är det däremot inte Det är jättebra att du börjar reagera tycker jag.Man ska alltid lita på sin magkänsla och aldrig någonsin stanna för barnens skull.
Jag brukar titta på "dr phil" ibland och man kan ju tycka vad man vill om honom,men en bra grej som han brukar säga och som jag tycker stämmer så bra är
"Det är alltid bättre att komma från en trasig familj än att vara i en"Rent spontant tycker jag det är fel av honom att ta på sig papparollen till dina två barn såhär in i erat förhållande och försöka uppfostra dom.Jag skulle inte vilja att en "främmande"karl kom och försöka bestämma över mig och säga vad jag inte får och får om jag vore din 8-årige son,som faktiskt är gaska stor.Det är dömt att misslyckas bara det tror jag.En sån sak måste nog växa fram genom förtroende och en god vänskap först.
Jag hoppas att du pratar med din sambo och verkligen försöker förklara hur DU känner det och hur DU vill ha det i fortsättningen.Sen är nog en familjerådgivare inget dumt alternativ.
Jag tänker på dig och hoppas ni reder ut detta.Prata med din sambo såfort som möjligt.
Att dra någon i håret är ALDRIG ok.Innan jag träffade min nuvarande sambo så var jag tillsammans med en "misshandlare".Det kom smygande efter drygt ett år att han började förändras och slutade med att han tog stryptag och kastade in mej i fönstret som jag gjorde slut på det hela.Jag kunde ju ha förlåtit honom som många andra gör men då en närma vän varit tillsammans med en riktig "stygging" flera år och även misshandlat deras 3-årige dotter(hon kissade på sig och då tyckte han att han hade rätt att ge sig på henne)
så såg jag klart och kastade ut honom på en gång.
Jag hoppas du tar tag i detta idag.
En stor kram till dig från ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 Hej igen
Jag har aldrig haft problem med misshandlande män MEN jag vill ändå varna för att du tänker "men han var ju så fin i början...". Jag kastade bort 8 år av mitt liv på en man som var på ett sätt i början av vår relation men ändrade sig efter ett år. Inte alls så att han slog mig, men av hänsyn till honom vill jag inte gå in på exakt vad det var. Han var inte elak mot mig i alla fall, det var mer åt nonchalanshållet. Hursomhelst, jag väntade i SJU år på att han skulle bli som han en gång var, och han lovade, etc, men inget ändrades. Till slut lämnade jag honom och träffade min nye helt underbare man på en gång. Fyra år och två barn senare tackar jag min lyckliga stjärna att jag kom ur äktenskapet med fertiliteten i behåll (var inte helt purung...). Så vänta inte på att han ska ändras tillbaka! Utgå inte från det i alla fall, utgå från NUET.
Sedan, eftersom Dr Phil nämndes - en till klassiker - "You teach people how to treat you."
Så lycka till nu! Ut ur träsket med er!
Styrkekramar,
lillith och grabbarna
Jag har aldrig haft problem med misshandlande män MEN jag vill ändå varna för att du tänker "men han var ju så fin i början...". Jag kastade bort 8 år av mitt liv på en man som var på ett sätt i början av vår relation men ändrade sig efter ett år. Inte alls så att han slog mig, men av hänsyn till honom vill jag inte gå in på exakt vad det var. Han var inte elak mot mig i alla fall, det var mer åt nonchalanshållet. Hursomhelst, jag väntade i SJU år på att han skulle bli som han en gång var, och han lovade, etc, men inget ändrades. Till slut lämnade jag honom och träffade min nye helt underbare man på en gång. Fyra år och två barn senare tackar jag min lyckliga stjärna att jag kom ur äktenskapet med fertiliteten i behåll (var inte helt purung...). Så vänta inte på att han ska ändras tillbaka! Utgå inte från det i alla fall, utgå från NUET.
Sedan, eftersom Dr Phil nämndes - en till klassiker - "You teach people how to treat you."
Så lycka till nu! Ut ur träsket med er!
Styrkekramar,
lillith och grabbarna
Mamma till två goa glada grabbar födda -04 och -06 som stortrivs med schema, social delaktighet och utforskning á la AW.
Du, LaPetita!
Jag kallsvettas när jag läser det du skrivit!
Jag har varit där själv, och du får tro mig: det blir inte bättre av sig självt, det blir bara värre och värre!
Det är bra att du talar/skriver om det, och begär råd. Och det är ju en början att gå med sonen till kurator, men det är fel ände! Akta så det inte blir han som "stämplas" som problemet, i hans egna eller i din mans ögon. Det är din man som borde få hjälp här med sina reaktioner på faderskap och styvfamilj!
Du får förlåta att jag inte kan skriva så nyanserat för det här ämnet är dynamit för mig! Jag orkar inte berätta om den psykiska terror vi levde i, men i vårt fall blev det skilsmässa till slut. Men jag var ett fä som inte tog det steget förrän min äldsta var på vippen att kollapsa psykiskt!
Ta mod till dig och red ut era problem hos någon familjeterapeut medan det ännu är möjligt!
Lycka till!
Diana
Jag kallsvettas när jag läser det du skrivit!
Jag har varit där själv, och du får tro mig: det blir inte bättre av sig självt, det blir bara värre och värre!
Det är bra att du talar/skriver om det, och begär råd. Och det är ju en början att gå med sonen till kurator, men det är fel ände! Akta så det inte blir han som "stämplas" som problemet, i hans egna eller i din mans ögon. Det är din man som borde få hjälp här med sina reaktioner på faderskap och styvfamilj!
Du får förlåta att jag inte kan skriva så nyanserat för det här ämnet är dynamit för mig! Jag orkar inte berätta om den psykiska terror vi levde i, men i vårt fall blev det skilsmässa till slut. Men jag var ett fä som inte tog det steget förrän min äldsta var på vippen att kollapsa psykiskt!
Ta mod till dig och red ut era problem hos någon familjeterapeut medan det ännu är möjligt!
Lycka till!
Diana
Hej (igen)
Jag måste bara tillägga att när jag läste min insändare såhär i efterhand såg det kanske lite konstigt ut att jag skriver att det inte hänt mig.
Det jag menade var att när jag var tillsammans med "min stygging" var att varken jag eller han hade några barn.
Många kramar från ulrika
Jag måste bara tillägga att när jag läste min insändare såhär i efterhand såg det kanske lite konstigt ut att jag skriver att det inte hänt mig.
Det jag menade var att när jag var tillsammans med "min stygging" var att varken jag eller han hade några barn.
Många kramar från ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 och till goaste tjejen Liw 1/1-07
och till goaste tjejen Liw 1/1-07 Tack alla gulliga!!!
Tack för alla svar, så skönt att få stöd från så många! Ibland tänker man att "det är nog inte så farligt" och "jag överreagerar nog" osv, men nu känner jag att jag reagerat rätt, tack o många kramar! Idag ska jag prata med sonens skolsköterska och hoppas få en tid snart till kurator el liknande. Har även pratat med mannen, men det går lite trögt tyvärr... han irriterar sig över att han inte får bestämma så mkt här hemma. Hans bror har oxå styvbarn och får tydligen bestämma så mkt mer i deras hem. Fast jag har sett hans uppfostringsmetoder på släktträffar och det är INTE nåt jag önskar mina barn...
Jag är iaf lyckligt lottad att mina barn har underbara mormor o morfar på närheten, som är ett oerhört stöd för både mig o barnen. Där är det alltid lugnt o harmoniskt och barnen stortrivs där! Deras biopappa är oxå snäll, fast lite för dålig på att hålla kontakten tyvärr...
Tackar igen för allt stöd och jag återkommer när vi förhoppningsvis kommit igång med att berabeta allt.
Många kramar!
LaPetita
Jag är iaf lyckligt lottad att mina barn har underbara mormor o morfar på närheten, som är ett oerhört stöd för både mig o barnen. Där är det alltid lugnt o harmoniskt och barnen stortrivs där! Deras biopappa är oxå snäll, fast lite för dålig på att hålla kontakten tyvärr...
Tackar igen för allt stöd och jag återkommer när vi förhoppningsvis kommit igång med att berabeta allt.
Många kramar!
LaPetita
-
Gäst
Hej LaPetita!
Jag har läst vad du skrivit och känner så med dig och barnen! Det är väldigt väldigt gott att höra att du tar kontakt med folk som kan hjälpa er, att du kommer igång med det!
Jag är själv uppvuxen med en styvpappa som stod helt utanför bestämmandet i vår familj, när det gällde oss barn i alla fall. Min mamma skötte den "biten", och jag är väldigt glad att det fick vara så eftersom det nog inte hade blivit så bra annars. Det var en överenskommelse dem emellan, villkoret för deras samlevnad.
Jag skickar en stor kram till dig! Detta måste ordna sig, för din och barnens skull. Ni går före en relation till styvpappan!
Åsa B
Jag har läst vad du skrivit och känner så med dig och barnen! Det är väldigt väldigt gott att höra att du tar kontakt med folk som kan hjälpa er, att du kommer igång med det!
Jag är själv uppvuxen med en styvpappa som stod helt utanför bestämmandet i vår familj, när det gällde oss barn i alla fall. Min mamma skötte den "biten", och jag är väldigt glad att det fick vara så eftersom det nog inte hade blivit så bra annars. Det var en överenskommelse dem emellan, villkoret för deras samlevnad.
Jag skickar en stor kram till dig! Detta måste ordna sig, för din och barnens skull. Ni går före en relation till styvpappan!
Åsa BSnabb tanke
Hej!
Hoppas ni haft det bra i jul.
En snabb tanke. Biopappan är bra men inte bra på att hålla kontakten.
Där tror jag också att ett problem föreligger.
Om möjligt försök få biopappan att ta den stora roll i pojkarnas liv som han ska ha.
Men som sagt var hoppas ni haft det bra nu i jul
Hoppas ni haft det bra i jul.
En snabb tanke. Biopappan är bra men inte bra på att hålla kontakten.
Där tror jag också att ett problem föreligger.
Om möjligt försök få biopappan att ta den stora roll i pojkarnas liv som han ska ha.
Men som sagt var hoppas ni haft det bra nu i jul
hoppas detta år blir bättre...
Tack alla snälla goa människor som tänkt p vår situation!!! Många kramar och allt gott åt er!!!
Julhelgen har varit ganska lugn, karln gick o blev sjuk på juldagen, så det blev två inställda "släktresor", ett gäng kom hit istället.
Annars har det väl varit ungefär som vanligt... igår nyårsafton var det lite jobbigt... mina föräldrar kom över och han började då tjafsa om att son nr 2's cykel inte var inställd bakom huset,utan låg på framsidan. därför hade han demonstrativt ställt den precis framför ingången. mormor hjälpte sonen att flytta undan cykeln, det var inte helt lätt då han iaf varit duktig nog att låsa den
... då brusade karln upp om att mormor hjälpt pojken, det skulle han ha gjort själv. jag märkte att mormor blev irriterad, hon sa att det var ju tungt för honom att flytta den själv. karln menade att "han ska lära sig, han ska göra det själv så det inte sker igen" osv. Det blev så tryckt stämning, jag var nära att börja gråta. som tur var gick han till datorn, han sitter där i stort sett jämt, och å kunde jag, mina föräldrar o barnen leka lite lekar, då blev det bättre...
har iaf fått tid den 15 januari till familjerådgivare i stan här! känns jättebra! hoppas att det ger mycket att gå dit.
Kramar till alla och ett gott nytt år!
/La Petita
Julhelgen har varit ganska lugn, karln gick o blev sjuk på juldagen, så det blev två inställda "släktresor", ett gäng kom hit istället.
Annars har det väl varit ungefär som vanligt... igår nyårsafton var det lite jobbigt... mina föräldrar kom över och han började då tjafsa om att son nr 2's cykel inte var inställd bakom huset,utan låg på framsidan. därför hade han demonstrativt ställt den precis framför ingången. mormor hjälpte sonen att flytta undan cykeln, det var inte helt lätt då han iaf varit duktig nog att låsa den
... då brusade karln upp om att mormor hjälpt pojken, det skulle han ha gjort själv. jag märkte att mormor blev irriterad, hon sa att det var ju tungt för honom att flytta den själv. karln menade att "han ska lära sig, han ska göra det själv så det inte sker igen" osv. Det blev så tryckt stämning, jag var nära att börja gråta. som tur var gick han till datorn, han sitter där i stort sett jämt, och å kunde jag, mina föräldrar o barnen leka lite lekar, då blev det bättre...har iaf fått tid den 15 januari till familjerådgivare i stan här! känns jättebra! hoppas att det ger mycket att gå dit.
Kramar till alla och ett gott nytt år!
/La Petita
Hej LaPetita!
Och Gott Nytt År!
Jag blir glad att se att du söker hjälp för er jobbiga situation! Jag hoppas att du får med dig din man också till familjerådgivaren, för ett familjeproblem kan inte lösas av endast en familjemedlem!
Och så skönt att dina föräldrar stöder dig och barnen! Sådana föräldrar är guld värda!
Hoppas att det nya året har med sig lycka till er alla!
Diana
Och Gott Nytt År!
Jag blir glad att se att du söker hjälp för er jobbiga situation! Jag hoppas att du får med dig din man också till familjerådgivaren, för ett familjeproblem kan inte lösas av endast en familjemedlem!
Och så skönt att dina föräldrar stöder dig och barnen! Sådana föräldrar är guld värda!
Hoppas att det nya året har med sig lycka till er alla!
Diana