orolig 11-åring

[jaer]

Hej!
Nu behöver jag lite råd och stöd. Jag har en 11-årig tjej som fungerar bra över lag. Det går bra i skolan, hon har lagom med kompisar och älskar hästar över allt annat. Hon har diabetes och är glutenintolerant sedan 2 år tillbaka, man jag tycker hon hanterar det bra också och det jag vill fråga om hade hon bekymmer med redan innan. Det är så att så fort hon sätter sig och lugnar ner sig, som framför tv:n t.ex. så blir andningen störd. Hon hämtar andan ideligen och det låter så hiskeligt jobbigt. Det nästan smittar av sig också när man sitter bredvid. Vi har pratat med hennes läkare om det här, men det är inget fysiskt fel utan en fix ide helt enkelt. Ibland när hon ska sova händer samma sak, som nu ikväll t.ex. Vi kom i en liten diskussion som hon säkert låg och grunnade på och då kom det här med andningen igen också.
Är det någon som har liknande problem? Har ni några tips på hur jag kan hjälpa henne bli av med detta? Så fort man börjar prata om det, så sätter det igång också, så man törs ju aldrig låtsas om att man hör hennes andning, men det låter så jobbigt. Man vill ju gärna att hon ska kunna sitta i lugn och ro utan att besväras av något sådant.

/Jane

[Gäst]

Hon har diabetes och är glutenintolerant sedan 2 år tillbaka, man jag tycker hon hanterar det bra också och det jag vill fråga om hade hon bekymmer med redan innan.

Hej Jane!
Tyvärr har jag inget råd att ge när det gäller problemet du beskriver. Men jag uppmärksammades av diabetes och glutenintoleransen. Är det typ 2 diabetes? I så fall behöver hon inte ha det för det går att bota hur lätt som helst! Skickar några länkar där du kan läsa lite mera men du får även kontakta mig via pm om du undrar något annat:
http://blogg.passagen.se/dahlqvistannik ... 3%B6r_lchf
www.fettskrämd.se
Ang. glutenintoleransen: hade hon det INNAN hon fick diabetes eller fick hon det i samband med diabetesdiagnosen. Jag misstänker att hon hade det innan, för diabetes beror på alldeles för mycket socker (dvs. kolhydrater) i kosten och produkter för glutenintoleranta människor innehåller oftast ännu mer kolhydrater än "vanliga" produkter. Äter man altså för mycket socker, kann det hos vissa människor lätt leda till diabetes typ 2.
En annan länk som jag kan rekommendera när det gäller glutenintoleransen är: www.motkroniskabesvar.se
Kontakta mig gärna om du undrar något.
Hälsningar
nickan

[Gäst]

www.fettskramd.se skulle det heta förstås

[jaer]

Hej!
Nej, hon har inte diabetes typ 2, utan typ 1. Vi har inga problem med dåliga matvanor i vår familj, utan är helt normala vad gäller det och helt normalviktiga allihop. Det fanns inte ens i vår släkt, utan man tror att hon fått det genom en infektion av nåt slag.
Barn får ytterst sällan typ 2. Det är en, som du antyder, vällevnadssjukdom, men den drabbar för det allra mesta endast vuxna. Typ 2 är en successiv försvagning av kroppens insulinproduktion eller snarare utmattning kanske medan typ 1 i regel ger ett mera akut insjuknande och inte har nåt att göra med att man äter för mkt socker och dylikt. Den går heller inte att bota. Typ 2 kan man stoppa, det är sant, men oftast inte hur länge som helst.
Observera att det inte bara är socker som är boven i dramat när det gäller vår välfärd. Socker är bara en kolhydrat bland många andra. Vitt mjöl t.ex. är också en stor bov och allt fett och över lag att man äter mycket mycket mer än vad man gör av med.
Glutenintoleransen upptäcktes ett halvår efter att hon fått diabetes. Båda sjukdomarna är s.k. autoimmuna sjukdomar, dvs kroppen motarbetar sig själv, och det är ganska vanligt att de som har diabetes så småningom även får glutenintolerans. Struma är också en sådan sjukdom.
Tack för tipsen ändå. Hoppas jag kunde lära dig något också.

[annawahlgren]

Välkommen är du, om jag inte sagt det förut

Hon hämtar andan ideligen och det låter så hiskeligt jobbigt. Det nästan smittar av sig också när man sitter bredvid.

Elvaårsåldern, som förr i världen kallades slyngelåldern, är inte rolig alla gånger. Som kontrast till den i regel harmoniska tioårsåldern kan den te sig helt förfärlig. Det är en ålder av spänningar och ofta flagrant icke-anpassning, icke-smidighet i åtskilliga sociala sammanhang. Får jag fråga om du har Barnaboken? Det finns en hel del om elvaåringen där bland de olika åldrarna i fjärde delen. Inte minst betonar jag vikten av social delaktighet - av att verkligen behövas, praktiskt, faktiskt och konkret.

Få elvaåringar missar chansen att markera saker och ting - grumligt vad - med sådant som möjligen retar och stör de ömma föräldrarnas jämvikt.

Som du beskriver problemet tycks det mest besvära dig själv. Det "låter", det "smittar" - det retar dig, kort sagt.

Kanhända var det just det som var meningen. Därmed inte sagt att hon sitter och planerar det avsiktligt.

Så jag föreslår att du helt enkelt reser dig och går till något annat, om och när du känner att du inte står ut, hellre än att försöka "hjälpa" henne. Och att du slutar prata om saken. Slutar ta notis. Låter henne vara i fred, inte "hör".

Och att du sätter dig före att se till att hon får sig åtminstone ett gott skratt om dagen tack vare dig

Jag vågar inte lova att inte något annat retfullt dyker upp om och när du inte "svarar" mer på det för dagen gångbara, men det får vi ta hand om då, i så fall

[jaer]

Hej!
Håller med om att 10-årsåldern var en skön tid, nu är det en annan tid ...
Självklart har jag Barnaboken. Det är "barnabibeln" nummer ett, fast jag hade allra mest nytta av den när barnen var små. Jag läser i den ibland nu också, men som sagt den var bäst då.

Jag tror du missförstod mig lite vad gäller det här med hennes andhämtning. Det retar mig inte, utan jag lider med henne och vill så gärna hjälpa henne ur detta. Jag har aldrig påpekat det för henne eller uppmanat henne att sluta eller så. Min taktik har alltid varit att ignorera det, men hon säger ibland själv att hon tycker det är jobbigt och då har jag tipsat henne om att hon ska försöka tänka på ngt annat eller andas med magen. Har själv en teknik som jag använder om jag behöver kola ner och den har jag försökt lära henne, men det är när hon har fört det på tal.

Jag är helt införstådd med att ignorera-taktiken borde funka bäst, men nu har det pågått så länge, så jag tänkte höra om ngn händelsevis hade ngn annan ide. Eller bara höra om ngn har samma bekymmer.

/Jane

[annawahlgren]

Då förstår jag. Ber om ursäkt för min förhastade slutsats

Kanske kunde man låta henne gå en yogakurs