Jag måste säga att jag är upprörd in i märgen. Här utgår alltså skriftliga "order" - instruktioner - på hur så små bebisar som 5-6 månader ska börja "fostras" - "vid behov"
Jag är mållös.
På en föreläsning för två år sedan drog jag ett exempel på en bekymrad fråga jag fått från en mamma vars barn inte ville sitta still i barnstolen, vände bort huvudet i stället för att äta, försökte ta sig upp på bordet etc. Vad skulle hon göra för att få ett slut på detta? Vad skulle hon ta till för uppfostringsmetoder? Jag tillade för publiken: "Barnet var nio månader." Det utlöste ett gapskratt. Som om man kunde uppfostra en liten baby på nio månader
Nu är vi alltså nere i ännu yngre åldrar när "fostran" i form av NEJ, FY, allmänna hinder och brutala förmaningar ska tillgripas, vilket då sanktioneras, t o m skriftligen, från högre ort.
Jag saknar ord.
Ofta i dessa dagar ger ju barnpsykologerna råd i denna ytterligt brutala stil, när det gäller lite äldre barn. Nu ska det alltså böjas i tid... ännu mer... Så att vi riktigt garanterat kan uppnå det ingen vill ha, varken barn eller föräldrar
Ett exempel (kortade och anonyma citat) på föräldrafråga med psykologsvar ur en föräldratidning:
"Vi har en liten tjej på 2,5 år som blir alltmer hopplös. Hon har ett fruktansvärt humör, slåss, sparkar, klöser och nyps. - - Hon slåss på dagis och sover dåligt. - - Vi har talat fint, vrålat, gormat och skrikit. Vad gör vi för fel?"
"Jag vet verkligen vilket helvete ni har ibland som föräldrar till en mycket krävande, envis och arg liten dotter. - - Att ni alltid måste bli arga på henne, då hon slåss, sparkas eller nyps, det vet ni. Ni måste dessutom, varje gång, ta tag i henne och titta henne ordenligt i ögonen och mycket bestämt säga åt henne att hon inte får göra på det viset. - - Jag tänkte också att det kunde vara skönt för er att få tala med någon utomstående om hur svårt det är att vara förälder till ett litet barn som är som er dotter. Den hjälpen kan ni få hos BVC-psykologen eller på närmaste BUP-mottagning. - - "
Är det dit barnpsykologerna vill att vi ska komma
Utsikterna verkar ju goda
när man nu ska börja så tidigt som när barnen är blott ett halvår gamla.
Utfrån de här "rekommendationerna" - skriftliga, till och med
Hakar upp mig på det, för det betyder att instruktioner till BVC-personal utgått från högsta ort - är vi snart framme i det verkliga Vanmaktslandet.
Här ett autentiskt inlägg i sin helhet från ett föräldrasite 2004. Det kan också tjäna som illustration till det faktum att små barn gör som vi lär dem. Är den tanken expertisen alldeles främmande
"Våldsam och uppkäftig treåring" av sign. Nervvrak:
"Ja, en sån har jag. Han vägrar ta emot tillsägelser och tillrättavisningar, då skriker han mig bara rakt upp i ansiktet och slår mig på armar och ben. Jag har även fått några riktigt feta örfilar i ansiktet, men inte utav ilska utan det tyckte han bara var kul.
Han skriker att jag ska hålla käften och jag ska gå in på mitt rum och att jag ska passa mig. Han blir inte ens rädd om jag tar tag i honom och skriker åt honom, då skriker han bara ännu värre åt mig och slåss. Han kallar sitt syskon för ungdjävel och slår, biter, river, sparkar på honom och skriker åt syskonet. Han ska bestämma vart småsyskonet ska vara, gå, göra, beordrar syskonet att städa, river ifrån syskonet saker ur händerna etc. Häromdagen fick han tag på en nyckel och repade sönder hela ansiktet på småsyskonet. I dag rev han småsyskonet så hårt att syskonet fick tydliga rivsår som blödde. Han sparkar syskonet i ansiktet om syskonet går vid hans säng t ex, lägger sig på syskonet på golvet och skriker att syskonet ska lugna sig eller passa sig utan att det gjort nåt.
Han sågar i bordet med matkniven och hackar med gaffeln. Han har sönder alla sina leksaker (han leker inte alls med dem, bara äter dem eller kastar sönder dem). Han häller alltid ut sin dricka i tallriken vid matbordet, kan inte sitta stlla alls. Han springer ifrån och skriker, slår sönder min dator och river hål i gardinerna. För några dagar sen skulle han ställa fram sylt på bordet. Han tog burken och smällde ner den i bordet allt vad han kunde så burken sprack och all sylt rann ut. Nån dag senare skulle han hjälpa till att packa upp en kasse, då tar han upp ketchupen och kastar allt vad han orkar i golvet så att den sprack och all ketchup rann ut. Vid det tillfället fick han faktiskt torka upp efter sig.
Jag har provat allt; skrikit, varnat (och jag håller mina löften / hot men han bryr sig inte), tagit tag i honom och spänt ögonen i honom och rutit, varit pedagogisk och lugn men INGET fungerar. Han lever helt enkelt sitt eget liv där det inte finns några gränser och ingen respekt för någon. Han försöker ta över kontrollen överallt och ska beordra mig vad jag ska göra, när vi ska göra det.
Envis som en åsna är han också. Han blir så arg när jag tar saker ifrån honom (eftersom han aldrig skulle ge tillbaka nåt han inte fick ha även om jag frågade 50 ggr, så tar jag det ifrån honom direkt) och han accepterar INTE att han inte får ha nåt. Då hämtar han direkt en stol för att ta ner det, klättrar i bokhyllan, han gör vad som helst. Skriker och slåss, skriker att jag är dum och att jag ska passa mig och ge honom saken igen för att han vill ge den till mig, själv. Får han tillbaka saken så ger han den förstås inte tilll mig. Hämtar han stolar och jag lämnar tillbaka stolarna 20 ggr så har han inte gett upp än. Det finns inget stopp, inga gränser. Jag vet inte hur jag ska uppfostra honom längre. Ibland är jag så trött / ledsen / besviken på min roll som mamma att jag seriöst funderat på att sätta honom i fosterhem eller adoptera bort honom. Vi har nästan ingen glädje i varandras sällskao. Jag älskar honom så innerligt men jag vet inte vad jag ska ta mig till längre!
Tips, någon?"
(barnen är mellan 5 och 6 månader).
och till goaste tjejen Liw 1/1-07