Ett brev om dagis

[Spyro]

Står nu inför att börja kvällsjobba. På dagen är jag hemma med våran son. På kvällen är maken hemma med våran son. Är inte det en möjlighet, även för de som inte har ett "socialt nätverk"? :-k

[mama]

Fast det där med att det inte existerar för väldigt många beror också till stor del på att man prioriterar illa. Jag tror visst att det finns de som absolut inte har något val mama, speciellt de som får ekonomiskt bistånd och måste ha ordnad barnomsorg för att inte förlora sin ersättning, men väldigt många av dem som säger sig "Inte ha någon möjlighet" prioriterar bara inte tillräckligt bra. Så får man inte säga i dagens "Håll munnen eller håll med" typ, men när man kan prioritera stadsjeep, segelbåt, sommarstuga och lägenhet i innerstan tex, men inte att ha sina barn hemma längre än ett år, då är det ta mig fan (ursäkta) varken socialbidrag eller dåligt socialt skyddsnät som är problemet.

Nej, alla har inte möjligheten, men långt många fler än vad som säger sig ha det, har det.

Jag pratar inte om de som prioriterar illa. Konsumtionssamhället, stress och enbart sk. kvalitetstid för barnen (onaturligt umgänge i mitt tycke) är något jag försöker hålla mig ifrån (fast konsumtionen är väl nödvändig för samhället om du frågar ekonomiska experter?)
Jag pratar om alla de som inte har något val. Det finns massor av folk som inte bor nära släkten. Som har släkt de inte litar på. Som av olika skäl inte kan vara hemma på heltid!

[annawahlgren]

Jag är ledsen, men ni lever i en verklighet som inte existerar för väldigt, väldigt många i dagens samhälle. Tyvärr. Vad tycker AW att vi andra ska göra?

Ja, vad skulle lilla Anna göra? Där satt hon med sex små barn, en man som drog (och honom hade hon också fått försörja, för han blev "sjuk" av att arbeta, enligt uppgift) och hon hade inte skuggan av en släkting eller någon familj, inte en människa som någonsin ringde och frågade "Hur mår barnen?"

Vad skulle hon göra

Vad har du för tips till henne

Berätta, du som vet.

Om du är snäll kan jag sedan tala om hur jag löste "problemet". (Kan du kanske redan nu gissa hur?)

[Helenan]

Jag pratar inte om de som prioriterar illa. Konsumtionssamhället, stress och enbart sk. kvalitetstid för barnen (onaturligt umgänge i mitt tycke) är något jag försöker hålla mig ifrån (fast konsumtionen är väl nödvändig för samhället om du frågar ekonomiska experter?)
Jag pratar om alla de som inte har något val. Det finns massor av folk som inte bor nära släkten. Som har släkt de inte litar på. Som av olika skäl inte kan vara hemma på heltid!

Jag tor absolut att det finns de som inte har något val, men det är långt färre än vad man kan tro när man läser på diverse forum om föräldrar som "måste" gå tillbaka till jobbet/inte har någon annan lösning än att lämna sitt barn på dagis. Jag känner betydligt fler människor som prioriterar illa än vad som verkligen inte har något val om man så säger.

[marie-d]

Vi har ju styrts in i detta heltidstänkandet från högsta politiska nivå.
Med maxtaxan och andra reformer. Det var reformen som fick även de föräldralediga att ha sina stora på förskolan. Plötsligt behövde varenda unge det för sin sociala kompetens skull m.m.
Det har blivit en norm och bryta från en norm har i alla tider varit svårt.
Tänk vad lättpåverkade vi människor är.
Vi har det bra, så vi har ett val. Alla vi umgås med har också ett val. Men ingen gör valet att vara hemma längre eller att gå ner i tid nämnvärt. Någon har gått ner till 80%.
Var och en väljer själv men folk verkar tro att de måste att det inte har något val. 70-talisterna är så uppfostrade i det kollektiva att många inte ens anser att de har ett val. Vi har blivit indoktrinerade från start. Vi som inte varit hemma.
Började själv hos dagmamma som 9-månaders. Har inga direkt dåliga minnen eller erfarenhet. Men likgiltigheten i känslor idag när det gäller personal, dagmammor med mera säger en hel del om att det inte är några hållbara relationer man skapar sig. Har alltid trivts men det är bara en som jag fortfarande umgås med. Vi gick i samma kla´ss så vi hade umgåts ändå.

[annawahlgren]

Ja, det är ju en trevlig fiosofi att alla barn borde få vara hemma med föräldrarna eller hos andra bekanta i hemmiljö.

Ja, visst är det

Mama, vart tog du vägen Lilla Anna, ensamstående sexbarnsmorsa, väntar på dina tips och råd

Jag kanske ska förtydliga: skrivandet gav inte så mycket pengar att jag överhuvudtaget blev deklarationsskyldig förrän jag hade just sex barn.

Dagis var inget alternativ av två skäl: dels fanns inte daghem för alla på den tiden, utan bara för ett Persson-Steen-likt armbågsurval, dels ville jag leva med mina barn.

Och så hade jag ingen utbildning alls.

Och socialen var ju inget alternativ det heller. "Gå inte till soc, vad du gör", varnade mig folk, "då tar de ungarna ifrån dig".

Ja herre milde, vad skulle jag göra

[mama]

AW: jag har umgåtts med mina barn och skött hemmet. där har jag varit, så jag har begränsad tid att hänga på internet. Jag gillar nämligen att spendera tid med mina barn
Tja, vad "Lilla Anna" skulle göra, det kan jag inte säga så mycket om, så ser det ju inte ut i dag längre. Soc tar inte ifrån en barnen bara för att man har taskig ekonomi, så mycket kan jag säga. Men man måste arbeta, om man kan. Idag kanske hon kunde dragit igång ett eget företag via inernet? Kanske ett minimalt antal timmar i vecka hos en dagmamma för barnen, för lite mer lugn och ro att sköta vissa uppgifter?

Jag har löst mitt liv på ett sådant sätt att jag mår bra. Jag klarar inte av att vara hemma på heltid, min man mår dåligt psykiskt och jag måste bort ibland. Att vara ekonomiskt underlägsen, beroende, i vårt förhållande funkar inte heller. Just nu bor vi åtskilda. Jag har löst det på ett sätt som fungerar för mig, vilket innebär att periodvis går barnen långa dagar (8-4), periodvis kan de vara ganska mycket hemma. Barnen och jag mår mycket bättre såhär, framförallt gämfört med en period när jag och de äldsta var hemma heltid!!!!

Det finns de som gör andra val, därför att "idealet" inte fungerar i deras familj. Att ha föräldrar som är hemma heltid och mår skit psykiskt är inte bättre än att vara på dagis och ha föräldrar som är nöjda med livet! Kom ihåg det!!!

[mama]

Står nu inför att börja kvällsjobba. På dagen är jag hemma med våran son. På kvällen är maken hemma med våran son. Är inte det en möjlighet, även för de som inte har ett "socialt nätverk"? :-k

Inte om man är ensamstående, eller har en mak* som pga psykiska problem inte klarar av först arbete och sedan ensamkvällar med barnen. Tyvärr!

[Gäst]

Mama!

Det finns fler alternativ till dagis än att vara hemma med barnet! Kanske kan du hitta tips i den här tråden:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=8965

Om du inte hittar något tips, är det flera här som säkert hjälper dig att komma pånågot bra sätt. Om du vill!

Jag hoppas du får ihop det för din familj så som det passar er allra bäst !
/Jenny

[mama]

Mama!

Det finns fler alternativ till dagis än att vara hemma med barnet! Kanske kan du hitta tips i den här tråden:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=8965

Om du inte hittar något tips, är det flera här som säkert hjälper dig att komma pånågot bra sätt. Om du vill!

Jag hoppas du får ihop det för din familj så som det passar er allra bäst !
/Jenny

Hej!
Jag tycker jag har löst det ganska bra som det är Visst känns det i mamma hjärtat ibland men jag tröstar mig med att vi har mycket större frihet än de som måste arbeta heltid gämmt. Jag har en fördel, som jag tycker alla borde ta i akt, hemmamammor som hemmapappor. Min make betalar en privat pensionsförsäkring för mig (så helt tokig är han inte )
Jag har inget större socialt skyddsnät nära mig, alla arbetar ju dessutom heltid! Mannens släkt dras alla mer eller mindre med div psykiska bekymmer (om varandra kanske?? ) och är tidvis inte "användbara". Se arbetar de ju också...
Fast jag tog ju själv ett väldigt stort steg till förändring, vilket jag är oerhört nöjd med Vilket också avspeglar sig i mitt sätt att vara förälder
Vad jag vill påpeka är helt enkelt bara det, att man gärna sätter upp "perfekta" bilder efter sina egna ideal och sin egen verkligehet och presenterar det som om det skulle vara det bästa för alla
Så ser det inte ut, inte med barnuppfostran heller...

[annawahlgren]

Prioritering är lösenordet. Om det är vi tydligen helt överens. Det gläder mig, för då finns en utgångspunkt för diskussioner - och lösningar - som är diametralt motsatt det offertänkande, den offermentalitet, som så lätt följer i spåren på personlig ansvarsbefrielse, den av Staten och familjepolitiken så länge nu tillskyndade.

[ms Sophie]

Prioritering är lösenordet. Om det är vi tydligen helt överens. Det gläder mig, för då finns en utgångspunkt för diskussioner - och lösningar - som är diametralt motsatt det offertänkande, den offermentalitet, som så lätt följer i spåren på personlig ansvarsbefrielse, den av Staten och familjepolitiken så länge nu tillskyndade.

Som jag ser det är just prioriteringen det grundläggande.
Vi hade kunnat göra som så många andra och prioriterat att köpa fina nya kläder till barnet, ha ett modernt och tjusigt hem (ååååh vad jag skulle vilja tapetsera om och byta soffa här hemma...) och nya moderna kläder till de vuxna.
Nu har vi "tur" som är två vuxna med skapliga löner och ett relativt billigt boende som prioriterar att skära ner på föräldradagarna, ärva kläder, inte "förköpa" oss på en massa saker även om vi inte vänder på varje krona och därmed kan dottern vara hemma i minst två år med någon av oss föräldrar och vi har ändå dagar kvar att använda sen även om de tyvärr inte räcker till ett helt års heltidshemmavarande... men det löser vi sen för dagis blir det tidigast vid 3 års ålder!