2-års trots vid läggdags- skriker sig hysterisk

[Love]

Nu var det över ett år sedan jag var inne på forumet. Orsaken säger sig själv- det har inte behövts! Men nu bjuder tillvaron på nya utmaningar och då är det tryggt att veta var man ska vända sig!

Dottern har trätt in i den berömda trotsåldern helt enligt Barnabokens alla regler. Trotset på dagen känner vi oss trygga i att bemöta men vid läggdags har vi kört fast i en snabbt accelererande utförsbacke.

Vi kör samma rutiner som alltid och själva läggningen fungerar fint men några minuter efter det vi lämnar rummet börjar hon säga att hon är kissnödig, bajsnödig, ska dricka etc. En liten tricksare!

Vi ser till att dricka och gå på toa minuten innan hon lägger sig så vi vet att det inte ligger ngt verkligt behov bakom orden. Vi bemöter hennes frågor med ramsan. Vi har prövat både att ramsa direkt som svar eller att avvakta rejält länge och sedan klämma dit en tydlig ramsa x 4.

Någonstans går det snett eftersom hon skriker sig själv till hysteri. Det tar mellan 10-30 minuter. Ramsan biter inte!

Då får vi gå in och böja oss ner och krama om henne hårt och lugna ner henne i sängen. Slutligen avtar gråten och ersätts av darrande hickningar. Vi sjunger en sång och går ut igen med ramsan. Har vi otur börjar allt om igen och har vi tur blir det ytterligare protester men ingen hysteri. Vissa kvällar har läggningen tagit 2-3 timmar!

Vi har varit konsekventa i två veckors tid men ser ingen förbättring. Det är tungt att se henne hysterisk och jag känner att vi någonstans gör fel eftersom hon inte ska tillåtas bli hysterisk.

Många nätter vid jobbiga läggningar vaknar hon en eller flera ggr under natten och pratar om lejon och att hon är rädd.

Vad ska vi göra? ](*,)

[/LO]

Vad skönt att det funkat så bra hittills!

Jag förslår att ni resonerar lite med henne innan hon går och lägger sig. Inga långa utlägg utan bara kort och lättbegripligt.

När hon har kissat så säg: Nu har du kissat så det gör vi imorgon. Nu har du druckit vatten, så det gör vi imorgon.

Du kan också svara det innan du ramsar: Det tar vi imorgon, älskling - med en lugn och övertygande röst.

Jag tror också att det är viktigt att bryta mönster här. Hon har fastnat i att skrika er till sig. Om hon ropar så gå in med en gång och säg ifrån (lugnt och säkert!), eller gå inte in alls (förstår att det sista inte går nu när hon hamnar i sådant tillstånd).
Det ska givetvis inte vara det vanliga att ni går in, men någonstans måste det brytas.

Känn efter hur hon reagerar på det första, med resonemanget och ta till det andra i andra hand.

/LO

[Love]

Tack för uppmuntrande tillrop! Tyvärr är det just detta vi gjort. Vi har resonerat med henne och hon har glatt återgett samtalet: "Ikväll inget kissande, inget bajsande, inget drickande etc". Trots detta blir det hysteri.

Nu ikväll så skrek hon upp sig och som den sanne tricksare hon är så skrek hon sig hes efter sin älskade kudde (som verkligen är oumbärlig vid läggdags). Till slut gick jag in. Jag letade febrilt i sängen men det var helt borta. Dottern satt som en ängel i sängen och såg oskyldig ut. Slutligen var jag tvungen att tända lampan men kunde fortfarande inte hitta kudden. Dottern såg lite okynnigt på mitt letande och sade efter ett tag: Jag har gömt den!

Mycket riktigt efter att ha eftersökt hela rummet till dotterns förtjusning hittade jag kudden noggrant gömd.
Mycket tacksam för fler tips! Känner mig för lite maktlös- jag vill ju inte att hon ska bli hysterisk men vet inte hur jag ska stoppa det

[/LO]

OK, alltså ropar hon dig till sig. Det är det där "till slut" som inte funkar.
Hon vill veta vad som gäller. Antingen går du in när hon ropar - direkt - eller så gör du inte det ALLS.

Se hennes skrik som frågor.

Om du väljer att inte gå in så svara varje gång ett påstående kommer:
Det tar vi i morgon + ramsa x1, 2 eller 4.
Överrösta henne precis, så att du är säker på att hon hör.
Lugnt och tydligt - kanske till och med lite glatt och käckt, men högre och högre.
Du ska ha sista ordet! Hon vill inte behöva bestämma. Detta är jättejobbigt för henne (vilket jag förstår att du vet).

ANnars går du in med en gång, så fort hon säger att hon vill kissa eller ha sin kudde.

Du måste bestämma dig innan hon börjar, hur du ska göra nästa gång det händer.

/LO

[Love]

Tack L-O! Det stämmer nog att jag inte varit konsekvent. Jag tror att jag behöver gå in direkt eftersom ramsan inte biter, hon blir verkligen hysterisk. Dock så är det ju så att hon inte ska dricka eller kissa (eller ngt annat heller för den delen). Så vad gör jag? Går in och säger nu ska du sova och sedan går ut?

Jag inser att hon "frågar" och att mina svar inte är tillräckliga. Uppskattar verkligen att du tar dig tid att svara.

[/LO]

Ramsan tar inte för att hon inte litar på den.

Men kör du så ett par kvällar. Gå in direkt, tala om att det är sovdags och gå ut. Efter två kvällar ska ramsan ta över helt - som en minikur alltså.

Men DU måste vara övertygad om att det ska funka, annars kommer det inte att göra det.

/LO

[Sarika]

Hej Love
hakar på denna tråd och följer den med spänning.

Vår dotter har också precis kommit in i trotsen. De sista dagarna har hon precis som er dotter skrikit sig hysterisk vid läggdags. 2 gånger på dagen och första gången igår kväll! Jag har ramsat och ramsat och ramsat men den har inte tagit. Hon har skrikit och då har lillebror (som sover i samma rum) satt igång också och sen har de skrikit i kapp. Jag har tillsut gått in och stoppat om henne och lugnat henne som ni gjort, vet med mig att jag inte borde gå in men har inte sett någon annan utväg. Och sen har hon tystnat och de båda har somnat. Men vill inte att detta ska bli en vana.

Hon trixar inte utan bara skriker. Igår kväll skrek hon "godnatt" dock, vilket jag sa tillbaka utanför och sen ramsan men det hjälpte ändå inte. Hennes kusin blev sjuk häromdagen och vi träffade henne samma dag så jag har någonstans haft det i bakhuvudet och i och med det kanske inte haft 100% attityd?!

Så LO vad säger du, vad ska vi göra för att mota Olle i grind? Om det nu sker igen oavsett dag/kväll ska vi gå in och prata med henne direkt för att sedan om 2 dagar bara köra ramsan? Vill verkligen vara förberedd på vad vi ska göra.

[annawahlgren]

Tack, LO

Kära Love - nu har du använt ordet hysteri / hysterisk i vartenda inlägg. Och du kära Sarika hoppar på

Jag vänder mig skarpt mot detta. Ett hysteriskt barn antingen svimmar eller kräks eller båda delarna. Det begreppet är ingenting att leka med - eller gödsla med, som görs flitigt här.

En sant hysterisk liten unge är inte i stånd att "tricksa" och inte i stånd till något annat heller.

Hysteri är ett tillstånd ingen människa, varken stor eller liten, ska tillåtas hamna i, och jag betvivlar att era små har gjort det.

Så jag ber er, tänk er för innan ni sätter en sådan ohygglig stämpel på ett barn som skriker. Jag ber er också tänka efter och lyssna bättre. Små barn som just börjat trotsa har visserligen ord att sätta på en hel del av sina mer eller mindre bisarra önskemål här i världen, men eftertrycket görs med skrik. Att stämpla den sortens skrikande som hysteri är att göra det svårt för barnet och lätt för sig själv. Skrikandet är frågor (och barn frågar i påståendets form). Skrikandet ska ha svar, för barnet nöjaktiga svar.

Så vad är det lilla barnet försöker säga "De skriker", brukar det heta om små barn, och den schablonmässiga tolkningen är att det är synd om barnet, skrikandet är en missnöjesyttring och tecken på olycka, alltså måste barnet tröstas (upp och bär, upp och bär). Men "skrik" är tusen olika sätt att uttrycka sig på och små barn kan inte uttrycka sig på annat sätt (som hörs, bara som syns) än att skrika. Att svenska språket bara har ett ord för skrik är skandal. Skrik är språk. Skrik är tal. Vad säger barnet

Jag känner att jag måste gräla lite här. Det duger inte att sätta stämplar på ett litet barn som om allting skulle vara omöjligt. Det intressanta är och förblir inte vad BARNET gör och inte gör utan vad DU, ledaren, överlevnadsgaranten, fostraren, vårdaren gör och inte gör.

"Ramsan biter inte!" Vems uppgift är det att se till att den tar, dvs ger sitt tveklöst betryggande svar Barnets NEJ

Så skärpning nu, please.

Små barn är betjänta av enkelhet, av trygg och betryggande ledning, av återkommande och icke ifrågasatta rutiner, av en vänlig men bestämd hand som ser lite längre än till sina egna intressen, dvs ser till barnets. Det ligger till exempel INTE i små barns intresse att läggningen harvas och vinglas och härjas med i 2-3 timmar

Jag förklarar saker och ting utförligt i inledningen och avslutningen till trotskapitlet i Barnaboken. Det är viktigt att man förstår vad det som slarvigt kallas trots egentligen är

[Sarika]

Hej Anna
håller med dig i skriket. Det borde finnas flera ord/nyanser på skrik. . Med 2 Barnaboksbarn så vet vi sedan då Vilma var 2 månader att man bl.a. kommunicerar på det sättet och att det inte är synd om barnen så som du beskriver.

När nu detta skrik inträffade vid läggning vid 3 tillfällen och med ett skrik som vi (varken jag eller Jonas) hört förut från Vilma så undrade vi ju såklart vad det var. Eftersom att jag redan tappade attityden vid skriket (då jag inte förstod henne) så tog ju inte ramsan, bara mig själv att skylla! Däremot så tog den på lillebror då han tystnade i omgångar. Och jag vet att ansvaret ligger hos oss och inte hos barnet (skulle aldrig medvetet lägga över ansvaret på dem) och därför bad jag om hjälp.

Vi är inga gödslare av ordet hysterisk (är nog första gången jag använder det...) men detta var det bästa ordet jag kunde hitta på vad som utspelade sig. Hon varken svimmade eller kräktes och om det är definitionen för hysterisk så tar jag tillbaka det. Jag har funderat och funderat (man lär sig ju på vägen) på vad som orsakade detta. Jag tror så här i efterhand inte att det var trots (för det var inget tricksande eller något ålande som det är på dagtid) utan något helt annat. Vad det nu var kan jag inte helt svara på. När vi väl fick henne lugn (hon verkade förtvivlad, rädd och uppjagad) så ville hon bli omstoppad så ordentligt så att huvudet försvann under täcket. Vet inte om hon var rädd för mörkret?!

Dagens "trots skrik" är något helt annat mot det som inträffade dessa 3 gånger. Det är frågor där hon får ordentliga svar och tillslut blir nöjd/finner sig i situationen. Men nu kunde jag inte svara henne vilket har fått mig att fundera mycket på vad det berodde på.

Självklart ska barnet inte nattas i 2-3 timmar, för oss handlade det om ca 10 min. Och jag gick in för att jag kände att något var fel. Men samtidigt hade jag "trots" i huvudet och att man inte ska gå in. Så med mitt inlägg ville jag få hjälp att förekomma henne och hjälpa henne om det nu skulle inträffa igen.

[annawahlgren]

Tack för din kärleksfulla - och ansvarsfulla - förklaring. (Och de 2-3 timmarna var ju inte "dina", om man säger.)

Det är inte möjligt att alltid veta vad som förorsakar den sortens alldeles nya, skrämmande okända, vilda skrik. Naturligtvis blir man orolig, för att inte säga bestört. Och man rusar in - det gjorde jag också första gången. Tills jag sansade mig och insåg att även om jag inte förstod vad som hade hänt, varför barnet skrek till så hjärtskärande - så var det inte meningen att jag skulle oroa henne ännu mer. Meningen måste ju vara att jag skulle lugna.

Och där har erfarenheten, barnen och åren lärt mig att tröst, det som kommer av att vi tycker synd om barnet, ytterst sällan faktiskt lugnar. Tröst i gängse mening, alltså: där man själv är eller rättare sagt visar sin oro. Tröst, som blir till ett sätt att "dela" barnets elände, är missriktad välvilja. Sann tröst måste vara lugnande. Sann tröst måste kunna övertyga lilla barnet om att allting är i sin ordning - inte så trevligt, kanske, just nu, men varken farligt eller fel. Det är i sin ordning. Det är sådant som händer. Världen går inte under för det. Ingenting förndras. Mamma / pappa / överlevnadsgaranten står lika säkert som förut - eller t o m ännu säkrare just för att skutan svajar så förfärande på världshavet.

Och det är detta jag kallar KRIS. Det är för sådant verktygen i SHN finns (efter kuren), och det absolut mest välfungerande verktyget är Attityden av - i krissituationer räcker det inte med "Självklarhet" utan det är ÖVERTYGELSE som ska till En övertygelse stark som berget: "Du blev rädd, älskling, och det kan man bli, man kan drömma hemska saker och det är inte roligt. Men ingenting farligt händer dig och ingenting är fel. Nu ska du sova så gott och allt blir så bra, så bra. Du kan lita på att vi ser till den saken. Godnatt nu med sig, sov så gott." De orden ungefär skulle jag använda medan jag la barnet tillrätta på skönaste vis och buffade eller klappade eller vaggade lilla kroppen där den låg på något vis jag visste / kände gick hem. Och jag skulle utstråla all betryggande säkerhet jag var mäktig, vetandes hur otroligt viktigt just det är

[Sarika]

Tack Anna för att du delar med dig av din erfarenhet, och på så sätt stärker min mamma roll.

[annawahlgren]