Försiktig 5-åring? Eller prestationsångest??

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
bonnmoran
Inlägg: 35
Blev medlem: fre 04 mar 2005, 13:36
Ort: Skaraborg
Kontakt:

Försiktig 5-åring? Eller prestationsångest??

Inlägg av bonnmoran »

Johannes går nu andra året på "allmänna förskolan" (dagis). Under hela första året har han varit mycket försiktig, tex inte sagt JA vid uppropet. Enligt personalen har "det hänt mycket med Johannes under sommaren". Han säger JA nu och tar mer kontakt med andra barn. Han har också fått en bästis. Det är inte vuxna som han är blyg för utan för de andra barnen. Så...
Idag hade de gymnastik för första gången. Han uttryckte oro inför detta och jag gick med honom och kollade på gympasalen förra veckan (av någon anledning trodde han att han skulle drunkna). Han uttryckte också oro för att duscha med de andra barnen, att de skulle se honom naken och att vattnet endera skulle vara för varmt eller för kallt. Jag informerade persolanen om detta och pratade med dem efteråt. Allt hade gått bra förutom att han inte ville göra något av det som skulle göras. Inte massera, inte springa runt, inte hänga i ringarna, inte göra kullerbytta själv. Han klättrade i ribbstolen och låssades spruta vatten (de lekte brandmän). Men han sprutade bara vatten när han trodde att fröken inte tittade. Alla andra barn gjorde allt.
När jag sedan pratade med honom om gympan och frågade vad de gjort berättar han som om han gjort allt - vilket jag inte ifrågasatte.
Vad tror ni om detta.... Behöver han bara mera tid på sig för att komma igång eller (vilket jag befarar) har han prestationsångest (redan vid 5 års ålder). Han kan allt det som de gjorde när han är hemma. Jag vet att jag inte gillade gympan för att jag nog hade prestationsångest fast då var jag ju äldre. Jag vet att vi aldreg någonsin har sagt att han måste vara duktig eller bäst eller så. Däremot berömmer vi ju mycket när han gör saker... Vad tror ni om detta? Hur kan man stötta honom om han nu har prestationsångest? Prestationsångest är ju ett hinder! Det leder ju till att roliga saker bara blir kravfyllda och jobbiga.... Hjälp! /Eva
Bonne och hemmamamma till Johannes september 01 och Josefina maj 04
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: Försiktig 5-åring? Eller prestationsångest??

Inlägg av annawahlgren »

bonnmoran skrev:Men han sprutade bara vatten när han trodde att fröken inte tittade.
Men inte blyg för de vuxna, säger du, bara för de andra barnen? Och med, som du tror, prestationsångest (genetiskt nedärvd, eller) :?:

Det måste vara otroligt bekvämt i dessa dagar att vara s k lärare vid "allmänna förskolan" (eller vilken skola som helst, får man säga). För vad än personalen inte klarar av att inspirera barnen till, lära barnen, uppmuntra hos barnen, utveckla hos barnen, stimulera hos barnen - så kan man med föräldrarnas benägna bistånd leta felen hos barnen. "Han har säkert prestationsångest, det hade jag." - "Han är blyg flr de andra barnen, men inte för de vuxna." Etc.

Jag tror inte heller han är blyg för de vuxna. Jag tror han känner sig absolut noll förstådd av dem, har noll förtroende för dem och och inte har minsta lust att följa deras schemalagda, slentrianmässiga styrning (jfr tråden på Diskussionsforum, "Ropen skalla, daghem åt alla") :!:

I stället för att med hull och hår svälja vad personalen gör (och framför allt INTE gör) och söka "anledningarna" till att saker inte går som vuxenvärlden tänkt sig hos lilla barnet, kunde man - du - bara precis pröva på att gå i pakt med barnet. "Vad gjorde fröken DÅ?" kan man undra, intresserat. Och man kan fråga frknarna som beklagar att lille X inte ville det ena och det andra och inte gjorde det andra och det ena, som ALLA de andra barnen snällt gjorde: "Jaha - och vad gjorde ni åt DET?"

Svaret är pinsamt enkelt, om de håller sig till sanningen. De gjorde inte ett förb-t dugg. Annat än vidarebefordrade faktum till dig. Som i din tur lägger ansvaret på barnet och letar förlaringar hos BARNET till vad som är "fel".

Förlåt att jag låter precis så sur som jag är. Jag vill poängtera att det inte är dig jag är sur på. Du gör bara som du tror att det ska vara.

Och det gör lilla barnet också, när han till slut blir tvungen.

Angående "prestationsångesten", läs gärna i Barnaboken om femåringen :wink:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
bonnmoran
Inlägg: 35
Blev medlem: fre 04 mar 2005, 13:36
Ort: Skaraborg
Kontakt:

Inlägg av bonnmoran »

Hm... frågan är då, känner han sig noll förstådd även av mig (mamma) eftersom han inte säger att han inte deltagit i aktiviteterna? Jag går mycket gärna i pakt med honom men det är svårt när han inte säger som det är. Eller skall jag berätta för honom att jag vet att han inte deltog? Jag tror också att jag gör en höna av en fjäder. Kärnpunkten är hur skall jag stötta honom på bästa sätt om han nu känner prestationskrav (var de nu än kommer ifrån). Skall jag låta honom slippa gympan?

(Vi hade en liknande situation när han skulle lära sig cyckla. Han var inte alls intresserad förrän han hade lärt sig.... Vi tvingade honom inte utan frågade bara ibland om han ville testa lite då och då. Nu när han kan tycker han att det är jättekul att cyckla.)
Bonne och hemmamamma till Johannes september 01 och Josefina maj 04
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Jag tror du får förklaringen i kapitlet om femåringen. Om man bara gör det man redan kan, kan man redan allt man gör. Och behöver inte misslyckas. Typ :roll: Det behöver inte kallas prestationsångest. Som inte är samma sak som den högst mänskliga rädslan för att misslyckas. Femåringar är av hävd inga äventyrare. Undantag finns naturligtvis.

Han låter dig tro att han var med på allt för att han vet att han borde varit det och att du och fröknarna förväntade dig och sig det, och han har ingen aning om hur han skulle kunna förklara och/eller försvara att han INTE var det.

Det är mycket möjligt att han skulle ha kunnat berätta som det var om han hade kunnat räkna med att du skulle förstå, men dels kände han dina förväntningar, dels förstår han sig inte själv. Då skulle du så att säga ha behövt förstå åt honom, och DET anar jag att han kanske inte är alldeles van vid med att du gör.

Det är så vanligt, så vanligt att våra vuxna tungor glappar så att vi mer eller mindre autmatiskt bemöter de små barnens berättelser med invändningar, särskilt om det de små liven berättar är rena lögner (i våra ögon). Jag har skrivit om saken i kapitlet om fyraåringen.

Då övergår de små barnen, ofta nog, till att berätta det vi vill höra och hålla inne med resten :cry:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
bonnmoran
Inlägg: 35
Blev medlem: fre 04 mar 2005, 13:36
Ort: Skaraborg
Kontakt:

Inlägg av bonnmoran »

Tack för svar! Jag skall läsa på både om 4-åringen och 5-åringen igen. Detta att han inte vågar/vill/kan berätta som det är, är precis något som jag verkligen inte velat skall hända. Hoppas det går att reparera!
Bonne och hemmamamma till Johannes september 01 och Josefina maj 04
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Det går att reparera alldeles utmärkt :wink: Magiskt är det enkla JAHAA, som öppnar för vidare prat och som inte talar om hur saker och ting "ska" vara. Detta JAHAA (intresserat, öppet, kan vara en smula förvånat, allt utom punktsättande eller invändande) kan man sedan öva sig själv i att låta följas av en fråga, i stället för av det mer mindre automatiska MEN :wink: :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"