klängig till tusen, hjälp!???

[lilla mia]

Hej!
Hoppas jag lägger inlägget i rätt forum nu?!
Har en liten Linnéa som är 10,5 månader. Kurade lillan för drygt 1 månad sedan och detta fungerar bra.
Hon har alltid varit en mycket glad tjej! Även innan kurningen.
Till problemet. Sedan en vecka tillbaka klänger hon på mig HELA dagarna. Tidigare kunde hon leka för sig själv i minst 30 min. Ibland längre. Nu kommer hon krypandes efter 5 minuter och hänger i benen på mig eller ställer sig upp mot mig om jag sitter. När hon är på golvet och leker sätter jag mig ibland hos henne. Då klättrar hon upp på mig och biter mig i axeln, ansiktet, magen- där hon kommer åt. Kramas och vill inte släppa. Vad är detta?
Hon kan krypa och ställa sig upp mot möbler men inte sätta sig igen. Hon ÄLSKAR att gå när man håller henne i båda händerna. Letar fram mina händer och visar att hon vill upp för att gå.
Ammar henne fortfarande. Från början var det tänkt 1-2 gånger per dag i anslutning direkt efter gröten på morgonen och/eller mellis på em. Senaste dagarna har det blivit 4 gånger per dag. Hon gnäller och klänger och drar i min tröja för att visa att hon vill ha. Hon vill Det är ju jag som ska bestämma...??? Hon letade även tutte på pappa igår när jag var och tränade... Hon äter bra de andra målen. Rapar alltid och visar tydligt när hon är mätt. Ändå verkar hon hungrig efter två timmar igen. Vilket innebär att hon nästan får mat varannan timme efter lunch fram till godnattet kl 19.30. Ska jag sluta amma??? Vill inte det riktigt än.
Klämmer in mitt schema också.
Hoppas nån orkar svara.
07.00 Godmorgon
07.30 Gröt
10.00- 10.45 sova
11.00 Lunch
14.00 Mellis
14.30- 16.00 sova
17.00 Middag
19.00 Gröt
19.30 Godnatt

Är en irriterad mamma som jag verkligen inte vill vara!
Lilla mia

[annawahlgren]

Hon letade även tutte på pappa igår när jag var och tränade...
Är en irriterad mamma som jag verkligen inte vill vara!

Man lär sig en hel del på 10,5 mån. (Dock inte alla detaljer, som synes av citatet ovan ) Och det man lär sig, lär man sig av sina ömma föräldrar. De vet nämligen hur det går till här i världen. De vet hur man överlever. De vet hur man lyckosamt bedriver kampen för tillvaron. De vet hur man skyddar sig mot faror - mot vargen i alla dess skepnader - och de är ens ömma, kärleksfulla, beskyddande överlevnadsgaranter.

Förhoppningsvis Jobbigt om de ska vara irriterade på kuppen. Det har man inte precs bett om, om man säger Och framför allt förstår man - barnet - inte varför.

Förstår du

Små barn gör som vi lär dem.

Om du sätter på dig ett plåster, fastnar det och sitter kvar, får vi förmoda, tills du tar bort det.

Du kan naturligtvis också gå och vänta på att dt ska ramla av av sig självt. Det gör det, för eller senare.

Du kan under tiden gå och gnälla över att du har ett plåster som sitter fast på armen, för det stör dig, ser inte vackert ut och fastnar i tröjan och börjar få svarta kanter.

Men det var du själv som satte dit det. Så varför inte ta bort det Plåstret har inte bett om att irritera dig.

TYcker du att det är fel att ge henne mat varannan timme så ge henne inte mat varannan timme.

Tycker du att det är fel att hon klänger på dig så låt henne inte klänga på dig som någon sorts gåträning. Hon kan gå själv, mot annat än dina händer.
Hade du inte tagit hennes små händer och "tränat"/hjälpt henne gå på det viset, hade hon aldrig kommit på den idén; tro mig. "Hon ÄLSKAR att gå när man håller henne i båda händerna." Ja, men vem har lärt henne det "Letar fram mina händer och visar att hon vill upp för att gå. " Ja, för att hon tror att det ska vara så. Du/ni har lärt henne att det är så man lär sig gå.

Är det det

Det kan man tycka och försvara - men man bör inte klaga

Får jag rekommendera Barnaboken? Helst modell 2004

Jag tror den kan blåsa bort all din irriation med vinden

För små barn ska njutas - och njuta själva. Något annat är inte försvarbart.

[Antonias mamma]

Hej Mia

Vi är i ungefär samma situation. Antonia kurades vid 8½ mån. ålder och är nu snart 10 månader. Vi har inte direkt märkt av någon separationsångest tidigare, såsom den beskrivs i Barnaboken, men för ca två veckor sedan började hon också "klänga" något helt otroligt .

Jag ammar bara på morgnarna och hon är knappt intresserad då längre, än mindre under övriga tider, så det har vi inga problem med. Bits gör hon inte heller, utan vill helt enkelt bara upp i famnen hela tiden. Heeela tiden . Lämnar man henne ensam en stund kommer hon efter direkt.

Hon har aldrig tidigare brytt sig i att vara i famnen och vi har sannerligen INTE klistrat oss på henne - eller henne på oss. Hon har fått leka mycket ensam eftersom hon varit nöjd med det och jag har vetat om den här faran och varit noga med att inte begå misstag som får henne att tro att hon inte kan vara ensam i mer än 5 minuter. Så jag har INTE lärt henne det här - det står jag fast vid

Om det sedan är separationsångest eller nåt annat vet jag inte - men... Tänkte bara trösta dig med att du inte är ensam!

Anna

[lilla mia]

hej och tack för snabbt svar anna!

inser att det är jag själv som måste ta tag i problemet... vem annars? hade väl hoppats på att det fanns nån enkel lösning. men lösningen är väl att hålla sig till schemat. bra liknelse det där med plåstret!!! har faktist barnaboken 2004. har inte sträckläst den från början till slut men väl de kapitlen om 8-9 månaders och 11-12 månaders. nån 10 månaders fanns visst inte har även skummat igenom kolik kapitlen- min lilla älskling hade ju kolik de 4 första månaderna... käns ju verkligen jobbigt nu när jag läst att det inte finns nån kolik enligt dig! menar du att hon var konstant hungrig i 4 månader! min lilla ängel stackars henne! jaja. nu vet jag vart jag ska vända mig om nästa barn också har "magont".
ska försöka låta lillan vara med mer vid köksbestyren. men det funkar ju inte än vid diskhon. hon står ju inte stadigt på en stol och på bänken vågar jag inte ha henne om hon ramlar ner. men tvätten och annat kan jag ju försöka involvera henne i....
inget småsnuttande mellan måltiderna heller.

när jag ändå har dig på tråden... hon blir ju snart 1 år. och då ska ju sömnen dras ner till 13,5 timmar.
ska jag bara ändra schemat rakt av den dagen hon blir ett eller ska jag fortsätta som vi har det till hon börjar krångla? är det bäst med bara en långlur på em tex mellan 12-14 istället för två 45 minuters en före och en efter lunch?

ska skärpa till mig!

[annawahlgren]

Vi har inte direkt märkt av någon separationsångest tidigare, såsom den beskrivs i Barnaboken

Nej, Antonias mamma, för någon separationsångest finner du inte belägg i Barnaboken.

Se kapitlet Åtta och nio månader, med underrubriken Åttamånadersångest. Född till ett jag (Barnaboken 2004, sid 378 ff)

De sista raderna:

"Precis som den nyblivna modern inrättar sig barnet som fötts till ett jag lättast efter sin nya livssituation, om vardagen är förtrogen och någorlunda enkel och omgivningen bjuder värme och lugn, inte oro.

Det psykologerna kallar separationsågest tror jag alltså är reaktionen på BARNETS FÖDELSE TILL DET EGNA JAGET ur det gamla, kända, där barnet var en del av ett omgivande helt, så som det i livmodern var en del av moderns kropp.

Jag tror inte det har mer att göra med rädslan att mista mamma än den nyförlösta mammans labilitet kan tillskrivas hennes rädsla för att mista det nyfödda barnet."

[Gäst]

Hej svejs!

Vill bara tips om en tråd för social delaktighet i köket, för små människor som kan vara lite ostadiga:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=

/Jenny

[annawahlgren]

lilla mia - här skrev vi tydligen om varandra

Från 9 till 11 månader - ett år är det meningen att det hela ska kunna löpa på, om man säger (som det står i just "Goda vanor vidare").

Nej, jag menar inte att hon var "konstant hungrig" i fyra månader, men hennes överlevnadsångest stillades inte. Det kan vara en och samma sak men måste inte. Onödigt var det i vilket fall

..."det funkar ju inte än vid diskhon"...

Klä av barnet, sätt henne vid kanten med benen i diskhon, utrusta henne med diskborste, diskmedel och disk, och se vad som händer Jag lovar att det blir ett äventyr Du har väl ett gäng skurtrasor att lägga på golvet Och när hon sätter sig i diskhon, hela hon, passa på att få diskat allt det du inte behöver

Glöm inte att tacka för hjälpen. Inte alla har en diskmaskin live

Med små ettåringar är det ofta så att de både behöver och inte behöver en f m-kur (som låter sig väldigt väl kombineras med ensamlek, då de kan bestämma själva om de vill ta en lur eller inte). Hur du än gör, lyssna av barnet. Man bestämmer sig när man under ca en vecka sett vartåt det lutar. Här är det lyhördheten som avgör, inte månadskalendern.

Men har man väl en gång bestämt sg för att införa vad-det-nu-är, gör man det utan att darra på manschetten. Och utvärderar alltså inte efter första luren (eller icke-luren) utan ger lilla barnet en chans att fatta galoppen, vilket tar fem daagar-en vecka.

En längre dagslur bör du eftersträva i vilket fall. Inte två korta

[Antonias mamma]

Vi har inte direkt märkt av någon separationsångest tidigare, såsom den beskrivs i Barnaboken

Nej, Antonias mamma, för någon separationsångest finner du inte belägg i Barnaboken

Självfallet var det ÅTTAMÅNADERSÅNGESTEN jag pratade om - och använde fel ord, uppenbarligen...
Jag har aldrig trott att hon är rädd att mista mamma, däremot tror jag hennes beteende är relaterat till det barnets födelse till det egna jaget. (Hoppas det var rätt uttryckt nu) Detta trots att hon nu närmar sig 10 månader. Detta är alltså min egen personliga åsikt - inget annat.

Tillägger Mia att här är vi noga att hålla schema och måltiderna, så där kan jag inte leta orsaker heller.

Lycka till i alla fall!

[lilla mia]

hej anna och anna!

vad krångligt det blev med två annor på samma gång!

skönt att höra att jag inte är ensam. verkligen kan det vara så att linnéa har kommit in i perioden "jagets födelse" lite senare än normalt? med tanke på att hon närmar sig 11 månader och inte 8-9??? (hon visade ingen "jagfödelse" i 8-9 månaders åldern.)
jag upplever inte heller att jag plåstrat henne på mig- men det kanske jag har, omedvetet?!? linnéa har också lekt jättebra själv tidigare. varit nöjd och glad!!! har ju inte gjort något annorlunda än jag gjort de senaste veckorna och ändå slog klängandet bara till så där. sedan en vecka nu.
har varit restriktiv med ammandet idag trots att hon varit där och dragit i tröjan. blir det inte bättre överväger jag att sluta helt. men som sagt jag hoppas det är en period och perioder kommer ju och går....
ska testa det där med diskhon också. tack för tipset anna- det låter riktigt roligt

lilla mia

[annawahlgren]

Det kan utan tvekan vara åttamånadersångesten, en liten smula "sen". Läs gärna "Livet en kretsgång. Något om utvecklingen" i Barnaboken, så förstår du

[Singoalla]

Hej!
jag har inte så lång erfarenhet av barn och ingen erfarenhet alls av barn på dryga 10 månader, min lilla skatt har bara funnits här i 8 månader hittills. Det vi dock gjort, med ganska framgångsrikt resultat, om något har strulat och den lilla älsklingen plötsligt börjat ställa en massa frågor och vi inte kunnat hitta någon direkt förklaring vare sig här eller i Barnaboken är att

Involvera den lilla massor i de sociala göromålen. Hon får vara med så mycket hon bara orkar men vi lägger aldrig koncentrationen på henne utan på det arbete som måste utföras

Odla attityd av självklarhet in absurdum. Hon ställer frågor, vi lever svaret, även om vi inte riktigt vet vad eller varför hon frågar. Vi är dock lugnet och tryggheten personifierade.

(Ex om den lilla gnölar och inte vill roa sig själv: Jasså du vill kramas? Ja, vad mysigt (ignorerar gnöl) kram, kram, puss, puss, gos, gos, bus, bus (helst få att skratta), men kom så får du hjälpa mamma med disken, titta här, disk, disk...osv )

Allt behöver kanske inte vara faser, perioder eller vad man nu väljer att kalla det utan kanske bara några dagar då man känner sig lite nere och ur gängorna av en eller annan (eller ingen) anledning...

Hoppas det löser sig!
/Singoalla

[lilla mia]

Ville bara meddela att klängigheten är över! Sen ett par veckor faktist, fast jag har glömt att uppdatera. Gjorde inget direkt annorlunda. Väntade ut henne och efter 3-4 veckor släppte det. Tror kanske att det var nån "fas" innan hon fick mer kotroll på sin motorik- gåendet. Hon går inte själv riktigt än men ställer sig och sätter sig ner och går längs möbler självständigt nu. Hon känner sig väl friare- kan hända. Hur som helst är det väldigt skönt att ha tillbaka sin lilla gullunge som hon var förut! Hur går det för dig Anna, med Antonia? Har det släppt för er också??? Hoppasf ör eran skull

[Antonias mamma]

Hej Mia

Ja, Antonia närmar sig 11 månaders dagen och visst har det blivit bättre - men nog lockar mammas famn ännu ofta . Fast egentligen kanske mest pga intresset för vad jag sysslar med - när jag står vid diskbänken eller sitter och äter själv. Då tar jag alltid upp henne och låter henne vara med/smaka på det jag äter. Sen är hon snabbt nöjd att gå ner igen
Antonia går också längs med allt hon hittar, men inte ännu utan stöd. Jag hoppas det går jämnt ut med 10 kg`s gränsen med BabyBjörnen, för nu börjar min rygg vara riktigt illa däran...
Jag tror som du, att klängigheten går över [-o< - och din rapport gläder mig. Tack för den!

Anna

[annawahlgren]

Universaltipset är ju, om barnet verkligen klänger inte av inlärd hjälplöshet utan för att något är för svårt, att sätta sig ner på golvet till barnets disposition. Inte ta upp och bära, alltså, utan "gå ner" till barnet med tystnad, tålamod och tid. Precis så länge som det tar tills barnet självt söker sig därifrån.