Tack, Kantarella
Tack, susanneethel
Välkommen är du, anna.lundgren
Ska först be dig att om möjligt hålla dig till en och samma "tråd" när det gäller samma barn och samma (påtänkta) kur. Då får alla som vill stödja och hjälpa dig bakgrund och sammanhang. Varje gång du så att säga svarar dig själv på din gamla tråd, åker den upp och aktualiseras
Och sedan - kära, söta, rara lilla mamma, det duger INTE att ha så negativa förväntningar som du har
Negativa förväntningar är precis lika självuppfyllande som positiva. Du får det h-e du ber om, med andra ord, om du inte kan göra rent hus med oro, rädsla och osäkerhet.
Ingen begär att du ska vara säker på handen när du står inför ditt första barn och inte har så mycket aning om hur du ska göra, eller aning alls, när allt inte genast går som på räls. Men det är därför jag har skrivit Barnaboken. Jag har gjort den bok jag själv hade behövt innerligen, när jag själv blev mamma för första gången (19 år) och inte hade en aning om någonting. Men just för att jag inte visste, inte hade hållit i en baby, inte hade någonting alls att referera till, och absolut inte kunde leva upp till det där enorma kärlekskravet som var lika förhärskande då som nu, fattade jag beslutet - som jag beskriver i förordet - att odla min nyfikenhet i stället. Jag var nyfiken på den här lilla okända människan. Jag ville försöka förstå henne, till varje pris förstå. Så började min "forskning". Jag ville vara hennes bästa vän i världen. Hon skulle känna absolut förtroende för att jag bevakade hennes intressen. Jag vågade inte lita på någon modersinstinkt i stor stil som skulle fixa allting av sig självt. Var skulle jag ha fått den ifrån? Jag tänkte: "Den här lilla ungen är väl antagligen gjord av samma lera som jag." Människa, alltså. Människa, fast liten. Jag var också människa, fast stor. (Större än hon, i alla fall
)
Jag försökte föreställa mig hur jag själv skulle ha reagerat och betett mig och framför allt vad jag skulle behövt här i världen, om jag hamnat i ett beduinläger plötsligt, efter att ha fått veta att där skulle jag nu leva och bo i fortsättningen. Utan att ha en aning om någonting. Utan att förstå språket. Utan att ens fatta hur man kunde överleva mitt ute i öknen. Ingenting alls visste jag - mer än att det nu var meningen att jag skulle bli en beduin bland beduiner. Hur skulle det gå till? Någon återvändo fanns inte.
Jag skulle vilja be dig läsa Barnaboken med den sortens ögon, om du förstår vad jag menar. Du kan börja direkt med "Det psykiska välbefinnandet", båda kapitlen, där det står om just beduinlägret och där du kanske kan hitta en egen förståelse, en insikt om hur DU skulle känna det om du kom som din lille pojke till en komplett okänd värld med komplett okända människor. För han föddes inte "färdig", lika lite som du var utvecklad beduin som kom "hem", när du aldrig hade sett stället förr
Läs sedan från början, är du snäll. Försök se boken som den vän du saknar nu.
Fler lästips: Sova hela natten-boken (om och när du bestämmer dig för att kura), samt PM för fyramånaders älsklingar, som du hittar under Sova hela natten-fliken på hemsidans förstasida.
Minns att han har kommit för att lära. Visa honom världen
Ta bort babygym och babysitter som begränsar rörelsefriheten totalt. Samma sak med bärselen. Mycket korta stunder och endast i transportsyfte ska du använda den. Lägg honom på mage även dagtid, vid varje "mål", på golvet som på (bevakad) höjd, vänd honom i olika riktningar, med intressanta saker att upptäcka och se, dämpa ner din egen person, var diskret. Minns att han blir trött fort. Det skulle du också bli i detta obegripliga beduinläger där du saknade referensramar totalt. Trösta då inte utan bjud vila inför nästa "aktivitet". Den vilan kan man bjuda genom att visa barnet ett träd, låta honom röra vid ett blad, hålla tyst (vänd utåt), låta honom landa en stund i det lugnaste av allt som finns, nämligen naturen.
Stirra dig nu inte blind på just dessa sista mer konkreta rader utan minns att det absolut väsentligaste är att du verkligen förstår hans lilla situation här i världen, hellre än bekymrar dig om din egen
Små barn ska njutas - och njuta själva. Det är dit du ska komma.
.Ska försöka odla... medan jag gör i ordning lillens rum så han får lugn när han ska sova. Jag är så rädd för alla bakslag!!!! 
Tänk om jag inte buffar bra eller förstår hur han skriker och svarar med ramsan i fel tonläge? Skulle också behöva hjälp med ett dagschema!!! Han somnar ofta nu 19.00 och vaknar ca 5.30-6.30 med många omsövningar vid tutten. Han somnar alltid vid tutten nu 
