Hej igen!
Det låter som om ni fastnat, i vad kan jag inte riktigt säga men fastnat har ni. Jag tycker ni gör en liten omstart. Ni har ingenting FÖRSTÖRT, verktygen kommer att funka utmärkt när ni får ordentlig kläm på dem! Som det är nu verkar ni ha tappat tron på att det ni gör är rätt (kanske har ni aldrig varit helt säkra) och då fattas den berömda ATTITYDEN! Samtidigt tror jag verkligen att attityden finns hos er men bara inte kommit fram ännu, då ni verkar tro på Annas teorier och erfarenheter. Jag tror verkligen att det är rätt sätt att hjälpa de små till god sömn och trygghet. Jag förstår dock hur enormt jobbigt det måste vara för er när hon skriker så högt och förtvivlat vid varje läggning.
Gör om schemat, eftersom ni inte verkar helt nöjda med det ändå och ni inte får tiderna att sitta. Om ni gör morgon 07 så är ni ju nästan i mål redan!

Vårt schema för lille E (som är jämngammal med er) ser ut så här, som exempel:
07 morgon, mat (pyttebröst + ersättning)
ensamlek en pyttestund (håller på införa)
9.00 sova 1,5 timme
10.30 mat (pyttebröst + ersättning + gröt, tar tid!!)
12.30 sova 1,5 timme
14 mat (ersättning + fruktpure)
16.15 sova 45 min
17 mat (ersättning + matsmakis)
19.15 nattslurk (ersättning)
19.45 natt
Vi har valt att inte ha 12 timmar natt eftersom lille E knappt hinner träffa sin pappa då och lurarna på dagen blir längre och lättare att utnyttja för mig på det här sättet. När det gäller daglurarna sover han de långa i vagnen på rygg utomhus, detta eftersom de sover bättre på natten om de sovit ute på dagen, det är min erfarenhet. Kortluren i spjälisen. Jag våga inte lägga honom på mage i vagnen eftersom jag inte har nåt larm där, men han sover gott på rygg ändå, antagligen för att det är trångt i vagnen.
Åter till er. Kan det vara så att Molly först nu sista dagarna har börjat BE om hjälp verkligen, och det är den förändringen ni hör i hennes skrik? Jag har aldrig ramsat ARGT till lille E, han har inte behövt det har det känts som, fast han är skitsne' ibland 8) . Jag segdrar ramsan istället och om han skrikit länge så brukar jag dessutom börja småskratta lite åt honom (för att lugna mig själv och för att jag VET att jag är tjurigare än han, hehe

) och ramsa ännu segare och mer övertygande och det går alltid till slut, även om det ibland tar lång tid. Vi har en skvallrare där man kan se om de låter utan att ehöva höra ljudet om man vill, mycket användbart ibland!!!
Jag tror inte att du gör fel om du klappar henne på huvudet vid läggningen och när du går och sover, du skall ha en läggning som är kort och konkret men den behöver inte alls vara hastig och den skall vara sån att det känns bra för dig. Det hela handlar ju om att ladda läggningen och sovandet med trygghet, glädje och lugn. Som det nu blivit känner ni er inte såna på nåt sätt och då måste ni skådespela fram det hela, men NI KLARAR DET!! Beträffande tillrättaläggningen - det är ju den som är beskedet om att det är dags att sova, behöver du lägga henne tillrätta även när du lägger dig själv senare?? Jag förstod inte riktigt det.....eller menar du när ni går in när ramsan inte biter? Ni ska inte in förrän hon somnat, kom ihåg det!!

Men då får du stryka henne över huvudet eller pussa på pannan eller vad du vill så länge det inte väcker henne.
Vid läggninge:
Ni ska få henne lugn i sängen innan ni går med ramsan. Är hon lugn utan solfjäder och buffning efter att ni lagt henne tillrätta så gå bara med en glad och lugn ramsa. Tokskriker hon måste ni solfjädra eller buffa tills hon är stilla och TUNGT avslappnad i kroppen. Någon skrev nån gång att hon hade lutat pannan mot väggen under solfjädern för att kunna stå nog länge och DEN ställningen hade gett precis rätt obevekliga betryggande tryck på lilla barnet för att det skulle lugna sig. Att hålla den lilla på plats är att meddela att "jaa, du skaa sova nu och det är heelt säkert och tryggt här i sängen".
Sen ramsar ni, om och om igen men med rejäl paus emellan så att hon får reagera. Pausa längre stund än ni ramsat hela tiden, helst mycket längre stund. Ramsa lika lugnt och betryggande hela tiden, som om det var den allra första ramsa ni drog, det ni försöker säga är "aaallt är braaa, du kan sova tryggt, älskade vännen vår". Oavsett hur många gånger ni ramsar ska ni förmedla det. I alla fall i början tills ni känner att det börjar funka. Hon är inte trygg ännu, men hon kommer att bli! Ni kommer att kunna betrygga henne om ni orkar hålla ut och klarar att hantera hennes och er egen osäkerhet.
Jag håller helt med Maxikaxi, ifall hon somnar utan skrik när ni går så ge er själva lite paus genom att promenera hennes daglurar några dar, för er egen skull och för att få lite lugn och ro. Dessutom kan ni befösta schemat på det viset, så att ni får hjälp av detta senare.
Nu blir detta inte de vanliga råden folk får när de ska köra SHN, men ni behöver en utväg från där ni är nu och kanske kan det här funka. Ge inte upp! Vad är alternativet? Är Molly en viljestark tjej så får ni bara lov att vara än viljestarkare och när det hela sitter blir hon säkert en mönstersovare!
Som mamma till en jämnårig och som läkare till proffessionen tror jag INTE att hon påverkas negativt av att skrika, så länge hon inte känner sig övergiven och det förhindrar ju ramsandet!!! Hon vet ju att ni är där, ni behöver inte vara i rummet, eller hur?
Ojoj, det här blev jätterörigt, mycket tankar som ska in

. Bolla tillbaka så vi får fortsätta kämpa, det kommer att ordna sig till slut! Kram!

Lycklig och tacksam mor till Lille E 2/8-04, lilla A född 16/8-07. TACK Anna för att du räddat vår familjefrid, om och om igen!