Vilken styrka, vilken kraft, vilket engagemang i alla dessa uppmuntrans och peppningens råd och hjälp och stöd du fått och får
Tack, Fjällmor, som gör sådan underbar rätt för ditt diplom
Tack, alla för oförtruten entusiasm och uppmuntran i denna fascinerande tråd
som så många och nu även jag följer med största intresse
Några ord på vägen till dig, Vårbebis:
Var vaksam på dig själv. Du vill ha en nöjd och glad bebis, och det vill vi ju alla, men vägen dit går inte via passivisering. Vill du verkligen ha honom nöjd och glad, eller vill du ha honom TYST
Enligt det du om och om igen berättat här, framstår det som väldigt viktigt för dig att han kan sitta tyst i knäet, och du "tränar" honom på det. Fråga dig varför
Egentligen
För att andra små bebisar sitter paket i knäet på folk eller bärs i sjal eller bärs i famn och då är tysta?
Du envisas också med att sätta honom i babysittern, där han ska förhålla sig passiv och nöjt titta på vad du gör. Han tröttnar och protesterar. Mot vad, tror du
Är det du själv som är övertygad ända in i ryggmärgen om att han mår - SKA må - toppen av att sitta paket i en babysitter, eller har du bara hört att det är så det ska vara, "tror" det på dunkla vägar
Du envisas däremot inte alls med att lägga honom vaken på mage. Då skrek och protesterade han - "så det går inte". Varför gav du genast upp där, men inte vad gäller babysittern och knäsittandet som du tvärtom är beredd att "träna" honom i hur mycket som helst
Man måste fråga sig - och det är svårt, jag vet - varför man egentligen gör saker och ting, varför man tror saker och ting, varför man envisas med att hänga fast vid (van)föreställningar som man inte ifrågasätter - ens trots att barnet gör det hej vilt. Det är ungefär som när man kommer på sig att göra precis som mamma (t ex) gjorde mot en själv och som man HATADE och ALDRIG skulle göra mot sina egna barn... Och så står man där en dag och kommer på sig själv med att lufsa på i exakt samma spår och säga och göra exakt samma saker som man HATADE själv. Och blir (förhoppningsvis) förskräckt, tänker till, tänker efter, förstår och begriper - och bryter mönstret.
Du talar väldigt mycket om hans "humör", hans skrikande, hans "vill" och "vill inte". Men vad är det han försöker säga
Han "vill" ingenting. Han gör som du lär honom, men han protesterar mot det som inte betjänar honom, som inte ligger i hans intresse alls.
I hans intresse ligger inte
att få för lite mat
att få för lite sömn
att låsas till icke rörelsefrihet
att passiviseras genom att bokstavligen hållas fast
att skrika i protest och frustration - att skrika alls.
Visst kan han sitta i knäet hos någon, men när han tröttnar på det ska han slippa. Och visst kan han sitta i babysittern en stund och även ligga på rygg under ett babygym, men när han tröttnar - och det gör vilken anständig människa som helst, för hur kul är det att inte kunna röra sig
- ska han slippa. Han ska ha svar på sina frågor respektive protester, och direkt, och de svaren - i handling - ska lugna honom. Direkt. Helst också glädja, rejält
Tänk på detta. Försök ta det till dig. Se inte längre till vad HAN gör och inte gör utan forska i vad du själv faktiskt gör och inte gör, och varför
Dopet - om jag nu får fortsätta gräla på dig en smula: om du nu "vet" att han inte kan/vill sitta i knäet och säkert kommer att skrika sig igenom hela ceremonien, samtidigt som du inte kan eller vill avstå från att gå på bästa vännernas dop där ni ska vara gudföräldrar dessutom, varför ska du då absolut ta med honom
Är det snällt mot vännerna på DERAS stora dag
Förstår du vad jag menar? Man måste ta konsekvenserna av saker och ting här i världen, och med små barn lär man sig att förutse, förbereda och organisera saker. Det måste man lära sig. Om inte, lägger man väldigt gärna över ansvaret på lilla barnet, ber till Gud (och barnet) och hoppas på det bästa, samtidigt som man väntar sig det värsta
Och det är inte snällt mot någon.
