Kortvarig fnurra?

SusanD · Inlägg av **SusanD** » mån 26 jun 2006, 09:34

Emil brukar alltid sova väldigt gott på nätterna. Ibland händer det att han hojtar till ett par timmar efter läggdags men han vaknar inte, vi gör ingenting och han somnar igen.

Nu har det spökat lite i lillens sov-liv under två nätter. Vi firade midsommar hos min syster med familj och en annan familj. Emil hade jätteskoj, somnade som en stock i Pappans knä när han åt kvällsvällingen (Emil åt alltså, inte Pappan) och blev lagd i sin resesäng där han sov gott. Vid hemgång gör vi som vi brukar, sätter på en jacka, sätter honom i bilstolen, pratar inte med honom men något leende får han, åker hem (tar 3 min) och lägger honom i sin egen säng. Så här har vi gjort många, många gånger och det har aldrig varit några problem tidigare. Denna gången kan han absolut inte somna

Skriker som en tok, snorar, hostar, klöks och är allmännt uppriven.
Vi ramsar, ingen effekt, buffar och Emil somnar, vaknar igen efter 20 min och är helt ifrån sig. Hysterisk är han inte på något vis men spänd i hela lilla kroppen, skriker och har sig. Jag lyfter upp honom och då kräks han, pruttar och rapar. Lugnar sig efter en liten stund och då kan jag lägga ner honom igen, buffa och så somnar han efter en ramsa. Vaknar igen, helt ifrån sig och har dessutom bajsat. Tar upp honom, ger lite vatten, byter, lägger ner i sängen, buffar, ramsar och sen sover han igen, resten av natten.

Natten därefter vaknar den lille halv två med samma skrik och gråt. Lyfter upp, Emil lugnar sig, lägger ner buffar och ramsar och sen somnar han i 20 min. Därefter vaknar han ett par gånger till men då kastar jag mig in buffar fyra gånger och sen gör jag en solfjäder tills han lugnar sig och då ramsar jag mig ut. 1,5 timme höll denna aktivitet på.

Natten som var sov han som vanligt sig igenom hela natten, vaknade halv sex, jag ramsar, han somnar om och jag väcker vid sju.

För övrigt har han varit lite gnälligare de senaste dagarna, men glad i det stora hela. Kryper för fullt, kravlar lika snabbt som en elitsoldat och försöker resa sig.

Nu funkar allt igen men man undrar ju vad som händer i en sån liten när det blir så otroligt eländigt på natten, har aldrig varit med om något sådant tidigare.

Det här var bara mina funderingar, har väl ingen direkt fråga men som sagt man undrar ju varför det kan bli så här tokigt

Kram Susan

Fjällfolket · Inlägg av **Fjällfolket** » tis 27 jun 2006, 01:17

Hej SusanD!

Läs om 8-mån i Barnaboken...

Och självklart kan vi språkas vidare i ämnet!

Krama Lillskrutten varmt och länge från mig

/Fjällmor

SusanD · Inlägg av **SusanD** » tis 27 jun 2006, 09:50

Jo funderar ju på om det "bara" är åttamånadersångesten som spökar. Läggningarna krånglade lite för ett par veckor sen och då var jag helt övertygad om att det var åttamåndadersångesten som spökade men det visade sig att det var jag som var drabbad av den och inte Emil

, när jag besinnade mig så funkade allt som vanligt igen.

Nu sover han hela nätterna igen utan ledsna uppvaknanden.

Kram Susan

SusanD · Inlägg av **SusanD** » ons 28 jun 2006, 09:19

Och så blev det ett tokbryt i natt igen

. Fast den här gången gick det inte lika långt, det räckte med ett par buff, någon solfjäder och ramsor. Han lugnade sig kvickt, hummade och somnade om. Sov ca 20-25 min och så var det dags för ännu ett ledset uppvaknande - ramsade och han somnade om och sov 20 min. Så här höll vi på från halv 1 till klockan slog tre därefter sov han fram till morgonen.

Man är ju bortskämd eftersom han alltid sovit nätterna igenom utan problem och helt plötsligt måste man upp och skutta mitt i natten. Tänker på de stackarna som springer uppe hela nätterna med sina barn, i flera månader eller i värsta fall flera år. Hur står de ut

Hur orkar de

Själv är jag så lat så jag kräver sömn natten igenom, gillar att sova

.

Kram Susan

Inlägg av **annawahlgren** » tor 29 jun 2006, 13:47

Sov du

Ha som utgångspunkt att han NATURLIGTVIS kommer att sova underbart gott hela natten. Som vanligt

Allt annat ska göra dig milt förvånad, men inte föranleda några andra åtgärder än ramsan x4 eller möjligen x6 och sedan ingenting mer. Kanske lite musik, i nödfall

Tar du upp barnet som du gjorde två gånger (varför då

) utmanar du ödet. Han behöver verkligen inte räddas freån sängen

Han behöver betryggas i den, och det gör du lämpligen utanför rummet

SusanD · Inlägg av **SusanD** » tor 29 jun 2006, 13:57

Jag förutsätter alltid att Emil ska sova gott hela natten och det gör han ju om man bortser från ovan nämda fadäser.
Nu funkar det bra att ramsa honom tillbaka till sömns igen på natten, inatt fick han en lite påminnelseramsa om att natten inte var över och självklart köpte han det.

Kram Susan

Kantarella · Inlägg av **Kantarella** » tor 29 jun 2006, 18:31

Hej Susan

Vill bara berätta att vi haft det likadant. Ella har precis blivit 7 månader men jag tror minsann att 8-månadersångesten har kommit lite tidigare. En kväll vaknade hon efter en halvtimme och var ruggigt ledsen. Men somnade om utan åtgärder. Men sen fortsatte det. En gång i timmen fram till halv elva vaknade hon till och grät. Hon somnade hela tiden om men jag upplevde det som att hon fastnade i den där vakna-gråta-somna om-karusellen.
Då vid halv elva ville hon inte somna om, så jag gjorde som du - tog upp henne.

Vi satte oss fem minuter i soffan, så att hon fick lugna ner sig. La henne sedan igen och hon somnade på två röda och sov hela natten. Detta upprepade sig några kvällar efter igen. Hon har i samband med detta också blivit gnälligare på dagtid. Det är inte populärt att jag lämnar rummet eller ens hennes synfält. Annars är hon lika glad och go som vanligt.

Kloka Emil och hans mamma får nu säkert fortsätta med att sova så gott!

Inlägg av **annawahlgren** » tor 29 jun 2006, 22:27

Jag säger bara det, ta inte upp barnet

Det slutar aldrig. Man lär lilla älsklingen att sängen är farlig och fel. Man kan trösta en liten älskling, lugna och hålla om, ge vatten och vad som helst, med barnet i sängen. Men ta inte upp

Gör man det, förmedlar man ettdera av följande två budskap (eller båda):

1. Vargen har kommit. Här är det fara för livet

2. Morgonen har kommit. Nu är det dags att börja dagen

Och ingenting av detta är ju särskilt sant, eller hur

SusanD · Inlägg av **SusanD** » fre 30 jun 2006, 09:28

Anna, du har så rätt, så rätt.

Det handlar faktiskt bara om att ha lite is i magen, det finns ju ingen överhängande risk för livet i dessa lägen även om det nästintill kan kännas så.

Nu funkar det bara bra med Emils sovande, han nöjer sig med en rapp ramsa och förväntar sig inte att få komma upp. Det var en engångshändelse, som inte hänt

och som inte kommer hända igen.

Skälet till att man tror att man absolut inte kan lugna dem i sängen är ju för man själv blir så uppriven när de små är så förtvivlade. Mitt i natten och uppriven - då handlar man inte så förnuftigt. På morgonen när lugnet åter råder inser man ju att man kunnat handla annorlunda och det får man minsann ta med sig nästa natt så man inte gör om samma blunder för då blir det ju något som det lilla barnet förväntar sig ska ske.

Kram Susan

Kantarella · Inlägg av **Kantarella** » fre 30 jun 2006, 09:52

Visst håller jag med!!

/Åsa

Inlägg av **annawahlgren** » fre 30 jun 2006, 16:49

Som sagt - en gång är ingen gång.

Två gånger är en dålig vana

Man måste besinna sig och bästa sättet brukar vara att sätta sig själv in i barnets situation.

Hur skulle man själv vilja ha det om man för en gångs skull vore ur spår och hade svårt (eller omöjligt) att sömna, mådde apa, var stressad, för intrycksbemängd, eller vad som helst - allmänt ur lag

Skulle man vilja upp och hoppa? Vara vaken ännu mer?

Eller skulle man faktiskt vilja komma i ro

Jag brukar säga att det egentligen bara finns en enda anledning att ta upp barnet ur sängen på nätterna och det är om man ska fara till akuten.

Och då ska man göra det också. Då är läget så allvarligt illa att man måste in akut, vilket man då också "vet", rakt av.