Och allt som har varit så fantastiskt, och omtumlande. Allt från det där lilla krysset på gravtestet, första sparkarna, ultraljudet, förlossningen och allt som varit därefter. Minns på BB, det var fotbolls-EM så vi var ganska många mammor, pappor och bebisar som satt ihopträngda på en minimal yta och såg Sverige åka ur. Och jag häpnades över det otroliga faktum att just jag lyckats få den sötaste ungen av alla
Varenda liten sak är så stor. Och så fantastisk. Fortfarande kan jag stanna till och häpna -"det där är min son! Jag är en mamma!" Fortfarande kan jag gå in på kvällen när han somnat och bara stå och titta och nästan bli lite tårögd över det makalösa i att han faktiskt finns. På riktigt!
Så kommer nu lillebror eller lillasyster och genast är oron där. Hur sjutton är det möjligt att någon annan än Emil skulle kunna väcka så starka känslor? Tänk om jag inte kommer kunna älska det barnet lika starkt? Var i hela friden skulle de känslorna få plats någonstans?
Jag vet att det är fånigt.