Ack, det där var smittsamt - mitt långa svar försvann också
Suck.
Det var ett svar på temat överanalys... där jag tog upp den kastade handsken. Ska försöka göra det igen, men först ska sägas att en gång ju är ingen gång. Hon vet att du förstår henne ändå...
Var det rätt? undrar du och berättar att du glatt sa: "Det gör inget, ni kan leka båda två!" och sedan tisslade i hennes öra att hon fick lov att säga SLUTA till pojken.
Tre kardinalblundrar lyckades du begå där
Om vi nu ska tala överanalys, alltså
"Det gör inget" underkänner hennes känsla, precis det du är rädd för att göra, alltså. Dessutom talar du mot dig själv. Du tycker visst att det gör något. Du tycker inte det är OK att han tar hennes spade. Så varför talar du om att det inte gör någonting
Hon blir häpen, avbruten i sitt "arbete" med spaden, och en smula förnärmad, därför att han tar sig friheter över hennes huvud. Hon ber inte om ditt tyckande och tänkande och definitivt inte om upplysningen att "det gör inget", som du inte ens tror på själv. Där förnekar du alltså vad det än är hon möjligen känner och "rättar" henne. Slutet på eller konsekvensen av den motsägelsen (i dubbel bemärkelse) blir bara, förr eller senare - om du fortsätter så - att hon slutar tala om vad hon känner eller inte känner, eftersom hon inte vill ha betyg på sina känslor. (Vilket ingen av oss ju vill.) Hon vill bara förmedla dem och bli förstådd i dem.
Så rätta svaret är: OJ DÅ!
Och inget mer; se nedan. I tonfall och tanke kan man ha en uppriktigt intresserad liten motfråga: "Och vad tänker du göra åt det
"
Men där stannar du inte, utan du serverar raskt en lösning på problemet dessutom. "Ni kan leka båda två!" Jaså
Hur då
Med en och samma spade
Och hur skulle det gå till
Kan du visa
Nej, det kan du inte, för det är omöjligt. Men i hennes lilla värld handlar alltihop om spaden, ingenting annat. Han tog spaden = jag har ingen spade. Min spade är borta för att han tog den, så nu har jag ingen spade att gräva sand med. Jag behöver min spade. Din "lösning" varken förstår eller hjälper henne ur den snopna, spadberövade situationen
Elegantaste lösningen: en reservspade i fickan
Och skulle lilla pojken få för sig att ta den också, har han inte den andra (första) i handen samtidigt, varför man lätt plockar till sig den och tackar så mycket
Alla nöjda och glada.
Man lär sig ju se framåt, förebygga, organisera när man har ett litet barn. Det är ju trots allt inte alldeles osannolikt att någon annan liten unge leker i samma sandlåda och då kan få för sig att norpa ens egen lilla juvels intressanta saker. Därför förser man sig innan med ett äss i ärmen! Och man ska ju heller aldrig underskatta mutans betydelse. Ett paket russin eller en intressant (sockerfri) tablettask har många gånger räddat världen.
Nu stannar du inte där heller, vid ditt direkt orealistiska, för att inte säga osanna, "förslag" om att leka båda två, utan du tipsar om att hon kan säga SLUTA till pojken. Hon FÅR det. Kära nån
FÅR hon
Ska hon tacka för den favören
Det är inte att "lära ut hur man gör". Det är att förvirra. Det är en lika oombedd upplysning som de andra två, och lika icke-konstrukvtiv. Ty säg nu att hon faktiskt - eftersom mamma hade gett henne lov och tips - sa SLUTA till pojken. Vad är det då han ska sluta med? Vara där? Finnas till? Ta spadar? Hälla sand på henne byggnationer? Tror du hon skulle förstå och tror du han skulle förstå, och ger henne detta SLUTA - jämförbart med andra negationer som NEJ och FY och STOPP och INTE - spaden tillbaka? Tänker du dig att han skulle be om förlåt och försvinna med svansen mellan benen, och/eller tänker du att hon med sitt SLUTA skulle ha satt sig i respekt
Tyvärr vore resultatet ingetdera, kan jag försäkra. Missämja skulle du kanske kunna uppnå, i "bästa" fall, okvädinsord i retur från pojken samt - till slut - slagsmål, antagligen. Med spaden som krigsbyte. Och det var inte det du ville, eller hur
Nu ska vi ju se allt detta med en smula humor
För så farligt är det inte. Även om jag målat f-n på väggen. Men man kan gott tänka sig för innan man serverar såkallade lösningar som för det första ingen har bett om och för det andra inte går att förverkliga
"Jag vill att hon ska kunna säga ifrån, själv lärde jag mig aldrig det" säger du, och då är det hög tid att bryta mönstret
Du fick antagligen också höra att "det gör inget" och att "ni kan leka båda två" fast du faktiskt själv tyckte att det gjorde en massa, vad det nu var, och fastän du inte alls ville leka båda två, när du satt och lekte, eller arbetade, själv, med något viktigt. Det kallas att bli överkörd
Det har gått lite träningstroll i samvaron med, och "uppfostran" av, små barn i dessa dagar. Det är litegrann det jag har emot boken "Växa med ansvar" som i övrigt är förträfflig på alla (självklara) vis. Jag känner igen det gamla resonemanget från urtiden (1940-talet, typ) när man såg barn som oskrivna blad som skulle krafsas sönder och samman, eller i varje fall fulltecknas, med information, påverkan, uppfostran, moral och etik, stopp och belägg
från oss vuxna. Jag har exempelvis senast efter ett föredrag nyligen fått frågan om när man kan börja träna barn i empati.
Det är som att fråga sig när man kan börja träna barn i att bli människor.
Men barn är människor. De är inga oskrivna blad. De föds inte fulltecknade med information om oss, vårt sätt att leva, vår kultur, våra normer etc - det är sant; där behöver de "undervisning" eller ledning i varje stund, och det får de genom att de får vara med, behövas, samarbeta i den verklighet som heter kampen för tillvaron och som de måste få dela med dem som bedriver den för överlevnad och för liv. Då kommer de att snappa rubbet, och det tar dem ungefär tre år. Sedan är hemhörigheten och förtrogenheten där någorlunda, liksom språket, detta mystiska, främmande, okända språk. Som blir deras
Men i känslor, känslors uttryck, känslors konflikter, känslors blivande och varande och hanterande, behöver och ska inte barn "tränas". Stora nog erfar även små människor en mognad som kan kallas social kompetens eller vad man nu vill. Förmågan till empati byggs, som hos oss alla, upp genom stigande inlevelseförmåga ("Herregud, om det var JAG som slog mig så där hemskt, då hade jag haft jätteont! Nu vill jag göra något! Jag måste trösta!") och den, bland mycket annat, kommer med Gud som avsändare under/efter trotsåldern. Av egen mognad och förmåga inser då det lilla barnet att det finns andra "flockar", andra centra här i världen än den egna, andra barn som hör hemma i andra flockar och har samma position där som man själv har i sin egen och samma tillhörighet och hemhörighet och sociala identitet. Detta är en oerhörd insikt, som för alltid förändrar barnets milt sagt egotrippade beteende och person som ett- och tvååring. Och det sker utan vår "träning". För vi är och vi måste vara och vi måste bli, människor - sociala varelser
Därför vill jag förespråka - och påminna om
- Maria Montessoris synsätt, som också beskriver mitt eget förhållningssätt visavi barn och som kännetecknas av:
Observation.
Icke-styrning.
Avvaktan.
Tillåtelse.
Förtroende.
Tålamod.
Intresse.
Respekt.
Nyfikenhet och faktiskt FORSKNING
"WHat a man can be, he must be" sa A.H. Maslow, förgrundsfiguren inom humanistisk psykologi. Det en människa kan bli, det måste hon också bli.
Och det blir hon
