Måste bara ventlilera lite och kackla loss en aning.
Vi har ett bra förhållande, på alla sätt och vis. Ingen längre utläggning än så.
Däremot skiljer vi oss på ett plan.
Jag är väldigt väldigt mån om att sam/sexlivet ska fungera. Att vi inte ska glömma bort varandra i allt barnliv. Att vi ska "piffa" upp vardag med mysmiddagar, vin, kanske barnfri kväll då och då. Och gärna kanske en kortare resa utan barn (för vi kommer ju resa med vårt barn så småningom massor, allt från bilsemester till sista minuten) Att vi ska vara fysiska (som man lätt glömmer bort eftersom man pussar och myser med sitt barn hela tiden och får sitt fysiska behov stillat lite av detta) Jag tycker även att man har rätt till "sexliv" när barnet flyttat till eget rum, även om det blir lite pusslande.
Men min sambo är inte alls lika fokuserad på detta. Sen vi fick barn har jag fått höra
- Men älskling, det är OK att vi inte är så fokuserade på varandra, alla har det så efter att de fått barn.
- Men älskling, vi får ta resor osv mer när han är större, ingen brådska nu.
OK, när lillen bodde i vårat rum så förväntade jag mig kanske inte "tak-krone sex" men lite TLC (tender love and care) har ju ingen bebis mått dåligt av att mamma och pappa sysslar med (nääää jag är ingen snuskis, men ni förstår vad jag menar... eller hur)
Nu har jag iallafall TVINGAT min sambo att resa på en weekend med mig utomlands. Och det var konflikt fram tills jag fick min vilja igenom (jag gör det för VÅRAT bästa, man behöver lite vuxentid och jag är säker på att vi får mer energi och kan vara ännu bättre föräldrar)
Och vår son får spendera en helg med mina föräldrar, som är fuuuulllla med energi och lek och har schemat klistrat på näsan.
Jag struntar i att "average" familjen kanske (enligt min sambo då...) åsidosätter sex, samliv och vuxenmys när man får sitt första barn, för jag är övertygad om att man kan kombinera utan att för guds skull åsidosätta barnet. Det gäller ju bara att anstränga sig lite, eller har jag fel
Och visst kan jag köpa att man efter förlossning och de första månaderna inte har samma behov... men nu är det 8 månader, och schemat sitter ganska bra nu
Jag vill känna mig som en kvinna, inte bara mamma. Utan att bli anklagad för att vara egocentrisk, jag är intresserad av att bli den bästa mamman som jag har möjlighet att vara... Men då krävs det att man känner sig kvinnlig och attraktiv med....
Vad har ni andra för åsikter, är allas samliv tiptop, är det en kill resp. tjej grej? Har det med ålder att göra? Jag är 30, min sambo 37...