Jag skilde mig från min man för ett drygt år sedan. Det var jag som lade fram förslaget, men vi var ense om beslutet. VI har delad vårdnad om vår dotter, som fyller sju till sommaren. Under hela äktenskapet hade jag rollen som mamman som skulle hålla ihop allt, ha koll på allt, kunna svara på alla frågor, helt enkelt vara den som höll igång maskineriet. Till slut fick jag nog och ville gå min egen väg.
Vi delar på vårdnaden så varannan vecka är dottern hos mig, varannan hos sin pappa. De veckorna hon är hos sin pappa regnar det in sms och Facebook-meddelanden från ex-mannen. "Hon gråter och kan inte sova, vad ska jag göra?", "Hon vill inte gå till skolan idag", "Hon vill inte sjunga i sin kör idag", "Hennes gosedjur är borta, vet du var det är?", "Jag köpte nya stövlar till henne för de gamla var för små, men nu verkar de vara lagom stora igen så ska jag behålla de nya ändå?", "Vilken storlek har hon på kläder?", osv, osv, osv. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska behandla dessa frågor?!
Hos sin pappa behöver dottern inte tvätta håret i simhallen eller klippa sina naglar. När jag frågar ex-mannen varför han inte fixar detta så svarar han "men hon vill ju inte"... Så varje vecka så får jag se till att naglarna klipps och håret tvättas. Han låter henne springa ute utan mössa ("oj, då, tog hon inte på sig den när hon gick ut?"), vad jag förstått så är de inte alltid i tid till skolan och jag har säkert tjugo gånger fått skicka svar på vilken dag det är utflykt osv.
Min fråga till er kloka människor är nu hur jag ska hantera allt detta?! Mitt förakt för exet bara växer för varje fråga han ställer och ibland har jag lust att bara svara "Men hantera det som en vuxen skulle ha gjort!". Jag vill ju inte att min dotter blir lidande så jag curlar väl mannen som jag gjorde när vi var gifta, men vissa dagar vill jag bara be honom fara och flyga. Grejen är att jag jobbar 75%, pluggar 50%, fixar och donar allt själv så de veckorna jag inte har dottern har jag häcken full av att få ihop allt. Det sista jag då behöver är en man som inte kan ta ett eget beslut och stå för det. Förslaget från min sida att gå till en familjerådgivning möttes bara av tystnad och jag skrev så sent som för två veckor sedan ett väldigt långt meddelande till honom att han behöver ta ett kliv fram och bete sig som en vuxen individ. Trots det så fortsätter frågorna att hagla in i en strid ström.
Haha, omg, ni kommer väl inte att tro mig men det plingade precis till i mobilen, Ytterligare en fråga om ett gosedjur...

Hur hade ni gjort? Jag vill ha en bra relation till honom så att dottern inte hamnar i kläm, men jag kommer att få svårt att dölja mitt förakt snart. Det känns som att han hänger sig fast i fotknölarna på mig!
Om någon undrar, så ja, det finns en "alfa-hona" i hans familj (läs mamma...) som verkar ha styrt och ställt i den familjen så jag tror inte att det funnits utrymme att försöka och göra misstag. Jag tror att han är livrädd att göra fel och därför inte kan ta ett eget beslut. Jag är dock inte hans mamma, så hur gör jag?!