Trots och pappighet

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
yanne
Inlägg: 88
Blev medlem: ons 14 apr 2010, 19:21
Ort: Malmö

Trots och pappighet

Inlägg av yanne »

Hej!

Jag känner mig lite vilsen just nu och tänkte höra här om jag kunde få lite tankar att ta med mig.

Jag har två pojkar, 1,5 år och 3 år och 3 månader gamla. Den stora killen är i trotsåldern, får då och då stora utbrott och är alltsomoftast tvärtemot, näää-äää jag vill inte! hör till vardagen. Detta är väl en del av vardagen med en 3-åring, men jag känner att mitt tålamod har nått sitt slut och att min stubin ofta är kortare än vad som är bra. Jag blir så provocerad av skrik att jag helt enkelt inte står ut med att höra det (eftersom jag upplever att bägaren är fylld vid det här laget). Det händer att jag blir rasande rent ut sagt och sätter upp honom på sitt rum i ren ilska. Han blir bara ledsnare av det och jag känner mig som en usel mamma. Efteråt blir jag ledsen att jag blivit så arg på honom och tänker alltid att jag måste ha en tydligare strategi och att jag måste orka stå fast vid den trots att lillkillen står bredvid och kräver sin uppmärksamhet/skriker. Jag upplever det som att de skriker lite för mycket och jag vet inte riktigt varför det har blivit så och inte heller hur jag skall få slut på det. Jag försöker att låta båda vara så delaktiga jag kan, de hjälper nästan alltid till med maten, tar undan efter sig vid bordet, hjälper till med både det ena och det andra hemma. Jag pratar mycket med dem och spenderar mycket tid med dem överhuvudtaget och de är förstås för det allra mesta goa och glada, underbara ungar. Men jag behöver en strategi kring skriket (protesterna) och en tanke om varför och hur vi slipper det (sättet att protestera på).

1,5 åringen har alltid haft väldigt god aptit och ätit allt. Men nyligen har han börjat försöka välja mat, dvs. bara äta riset eller pastan och sitta vid bordet och skrika MEEEEEEEEEELAAAAAAAAAAAA (mera) och peka på riset eller vad det nu är. Jag vill att han skall förstå att det som finns i tallriken är det man äter men blir sen osäker på om han är för liten för sådan uppfostran. Dock vill jag ju inte att han skall få in den dåliga vanan av att bara sitta och knapra makaroner till middag. Och inte heller vill jag att han skall sitta och styra oss vid matbordet med ett evigt HOJTANDE och SKRIKANDE och till sist galet ilskeutbrott med kast av både tallrik och mat.... Vad ska jag göra för att få ordning på detta beteende?

En annan sak som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera är att stora killen i synnerhet (men nu även lillkillen så smått) är väldigt pappig. När vi är själva funkar allt bra mellan oss och han är fin och tillgiven, men så fort pappa kommer innanför dörren på kvällarna och under helgerna är jag noll värd. Då är det bara pappa som gäller och jag hör nästan bara ´neeeeej, PAPPA skall´, neeeeeeeeeeeeeeej, inte mamma, jag vill vara med pappa osv... han springer efter honom och är nästan taskig mot mig. Vi säger till honom att det inte är ok att hålla på så men samtidigt kan jag ju inte tvinga honom att välja mig (får tex. aldrig lägga längre, inte trösta när han är sjuk, osv). Det är rätt jobbigt att alltid vara så oomtyckt så fort pappa är hemma och dessutom känns det surt och rätt drygt på något sätt att barn får hålla på så jämt (alltså att nästan stöta bort mig).... vad tycker ni och vad skulle ni gjort? Är det en period som går över och något som man inte skall ta så hårt? hur skall vi tackla det? Funderar ibland på om det är något i mitt sätt och känner mig lite kass som mamma, tycker man borde få mer i tack för att man sköter markservicen om jag får säga det själv haha #-o :lol:

Nu skall jag gå upp och lägga mig bredvid en liten, pappig kille med öroninflammation....

/Yanne
15 Nov 09 & 25 Aug 11
Kurstart 27/1
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Trots och pappighet

Inlägg av Alma »

Hej Yanne,
Min stubin har förlängts flera meter genom läsning av Barnabokens kapitel om trots och om 2- och 3-åringen. Det hjälper en att se igenom skrik, nej, spott och spe när man i sitt barn samtidigt kan se hur tillvaron gungar.

Det hjälpte mig att finna sätt att oftare uttrycka medkänsla. Skrik när något litet gått snett (en leksak snurrade inte som den skulle) och jag höll med: USCH vilken dum leksak! NÄ NÄ JAG VILL INTE besvarades med: Nä det vill du inte. Du vill VERKLIGEN inte. Kom så gör vi det snabbt, eller kom så gör vi något jättekul efteråt när det jobbiga är över. Osv.

Nejen fortsatte, de måste liksom finnas, men jag blev bättre på att ta dem, och att inte ta dem som riktade mot mig personligen. Man kan samarbeta också när man itne vill något.

Och i lugna stunder kan man själv spela upp hur man gör när man itne vill något. NEJ jag vill inte ta på mig den jobbiga jackan. FY vad den är trång och jobbig! Jag TYCKER INTE OM att ta på mig jackan. Allt medan man tar på sig jackan...

Ett annat som hjälpte mig var att slå ned på takten. Man kan inte jobba lika snabbt i vardagen när man är i trots. Stress är det som gör mig till den sämsta mamman, så därför gjorde vi inte lika många saker men fick å andra sidan mer tid till det som det skulle trotsas med. Och protesterna mot det som skulle göras kunde jag ta hand om bättre.

Med 1,5-åringen och mat - kan du prova att låta honom ta själv? Eller ställa fram det du vet är favoriten lite senare, när det du helst vill att han ska äta ätits först?
Om han har tendens att alltid endast välja de snabba kolhydraterna med makaroner och vitt ris, kanske köra med mixblandningar, dvs göra nyttigt mos som klibbar på makaronerna?

Med hojtande och skrikande har det i vår familj varit ett litet tema där vi långsamt lärt oss att inte hojta tillbaka. Skrik och skrän besvaras med viskningar och mycket lugna tilltal. Det är lätt att man triggar sina barn att höja volym och att bli häftiga med sina rörelser, om man besvarar dem med samma mynt.

Pappigheten är ett stort kapitel. Det är enormt lätt att känna sig ratad och att som du skriver känna sig oomtyckt. Samtidigt om ni har situationen att du är hemma och han kommer hem från att ha varit borta ända till kvällen så behöver du ju inte se det som att du är kass för att de då vill göra mycket eller det mesta med honom den korta stunden innan läggningen. Du har helt enkelt valt en bra pappa till dina barn, som barnen vill vara med...

Är det möjligt att pappa tar över när han kommer hem, och du får helt barnaledigt och gör något helt annat?

Hos oss och hos de flesta av våra vänner har mammighet och pappighet varierat och böljat fram och tillbaka. Senare uppstår mönster som att barnen vill göra något speciellt med mamma och något annat med pappa.

Jag tror att alla eventuella sårade känslor man har måste hållas helt inuti sig själv. Om barnen kommer till dig av skuldkänslor, eller får skuldkänslor för att de också vill vara med pappan så är ju inte det heller särskilt angenämt.

Tacksamhet för att man tar hand om barnen och ser till deras överlevnad får man söka sig någon annan stans än hos barnen själva. Gör man ett gott jobb med "markservicen" så känner barnen att det är så det ska vara och att det inte är hotat, och det är ju bra. Men kanske saknar du att göra något lite äventyrligt och spännande med barnen? Det får inte BARA bli markservice, för då är det lätt som förälder att känna sig tråkig.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
yanne
Inlägg: 88
Blev medlem: ons 14 apr 2010, 19:21
Ort: Malmö

Re: Trots och pappighet

Inlägg av yanne »

Hej Alma!

Tacka vet jag detta forum, så skönt att kunna skriva av sig i en låg stund en söndag kväll, och få ett så bra och fint svar tillbaka nästa dag. Tack, du förstod mig precis tror jag och ditt svar har gått rakt in.

Vad gäller att bli lite trött på att sköta markservicen har du helt rätt, jag saknar nog definitivt att göra något äventyrligt med barnen. Efter inställda resor och sjukdomsperioder, januarimörker mm. är väl inte heller det så konstigt #-o . Pappigheten, ja, där har du också en bra poäng. Tänkte själv på det, varför inte bara gå och göra något annat på kvällarna och låta killarna vara själv med pappa lite mer, precis som de längtar efter och så gärna vill. Det är ju inte heller riktigt sant att jag är ratad, men ibland i slutet av helgen kan det kännas så! Och helt sant, sårade känslor får man hålla inom sig, inte lägga på barnen. Problemet är nog snarare att jag har varit hemma med barnen för länge och behöver få in något annat i huvudet och få lite distans till alltihop. Så sent som i morgon skall båda vara på dagis samtidigt för första gången. En ny era börjar.

Lillkillen och maten, -han äter inte om man inte ger honom det han vill ha just i denna period. Men ibland äter han ändå om man gojsar ihop allt, så vi fortsätter experimentera lite tror jag.

Skall sätta mig ner och läsa Barnaboken igen i morgon om jag hinner. Behöver förnya de där tankarna om hur man hanterar trots igen. Gjorde ett lyckat försök idag när min trotskille ville ta en låååååång bit toapapper (metervis) att spela spel med (?) och blev jätteledsen när mamma sa nej. Förklarade hur ledsen jag blev när jag blev liten och mormor och morfar sa nej till mig och att jag tyckte de var så dumma och tråkiga som inte fattade att jag bara ville leka. Sen pratade jag vidare om det och han tyckte det var intressant och kände sig förstådd, sen löste vi allt med en stor kram och så var alla glada. Ett skönt slut på ett lite för intensivt skrikande :lol: =D>

:heart:
Yanne
15 Nov 09 & 25 Aug 11
Kurstart 27/1
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Trots och pappighet

Inlägg av Alma »

Hej igen,
Det syns att du har koll på detta.
Om du får en och annan ökad stund dagligen där du kan tänka lite för dig själv och göra annat än markservice så kanske det kan kännas som minisemestrar, om än på hemmaorten.

Jag har förvånats över hur lite input utifrån, utan barnens närvaro, man behöver för att känna sig lite "nyduschad" som mamma när man kommer tillbaka. Innan jag fick barn trodde jag att jag skulle behöva stora doser av det, men det räcker faktiskt med små.

Fast får jag inte det så fastnar jag i nuet utan att kunna lyfta, och blir irriterad och trött i barnens närvaro. En liten dos ensamhet eller med något helt annat än barn om dagen... :D

Lycka till och återkom när du behöver!
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
yanne
Inlägg: 88
Blev medlem: ons 14 apr 2010, 19:21
Ort: Malmö

Re: Trots och pappighet

Inlägg av yanne »

Hej igen efter ett långt uppehåll.

Min äldsta son är nu 4 år och lite till. Hans hiskeliga utbrott har avtagit, vi trodde under en period att de helt tagit slut, men har insett att de finns kvar men i mycket mindre utsträckning. Jag vet dock fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera dem och undrar om någon har några bra tankar kring det. För det första slår och sparkar han på mig så fort han är trött och arg över något. Jag tycker inte det är ok alls. Jag har försökt allt men får honom inte att lägga av med det. En gång blev konsekvensen att han inte fick pop corn som lovat senare på kvällen, det gjorde ont och efteråt avtog bankandet på mig under ett eller ett par tillfällen. Men nu är det igång igen.

Dessutom önskar jag att jag kunde bryta hans utbrott men för det allra mesta går det inte och de kan hålla på länge, inte ovanligt med 1h. Jag skulle även vilja förstå hur all den ilska och de starka känslor han känner ska hanteras... Det är ju inget fel i att ha starka, intensiva känslor men att helt förlora förmågan att lugna sig eller lyssna underså lång tid tycker jag är problematiskt. Han mår inte alls bra av det. Samtidigt känner jag ju igen mig i dem men vet ändå inte riktigt hur jag ska ta det. Om han inte slår och bankar på mig, kan jag i princip låta honom skrika ut, men det går liksom inte.

Hade uppskattat om någon hade tid att bolla lite tankar kring detta!

Yanne
15 Nov 09 & 25 Aug 11
Kurstart 27/1
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: Trots och pappighet

Inlägg av miniz »

Hej,

Eftersom han är fyra àr kan konsekvenser vara nàgot för er. :wink: Tänk inte straff, men konsekvens. Om han slàr och sparkar pà folk, kan han inte vara med folk. Dà fàr han gà till sitt rum, till hallen, till trappan, pà toan, you name it, men vara ensam till han kan vara med folk igen. Om han envisas med att komma tillbaka fàr du envisas tillbaka... Det är du som bestämmer och sätter gränser. Hur ska ni ha det i familje? Du lär honom normerna. Hos oss slàr man inte.

Vàr 6 àring har fàtt en ovana att slà sin lillebror (4àr), inte elakt, men slag som slag, tycker jag. Vi har inte tagit tag i det eftersom de är som smà valpar; rullar, bryter och lekslàss, men nu är det nog. Vi började i dag, sà fàr vi se hur làng tid det tar innan vanan vänder. De lekte i soffan och tjong fick lillebror ett slag i ansiktet, storebror ut i hallen och ha tràkigt.

En annan sak som lugnar utbrott är social delaktighet.
Sà enkelt och genialt! Läs under vàra favoriter

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=18665
om 4 àringar
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17017

Àterkom gärna med funderingar.
Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
yanne
Inlägg: 88
Blev medlem: ons 14 apr 2010, 19:21
Ort: Malmö

Re: Trots och pappighet

Inlägg av yanne »

hej Miniz!

Tack för ditt svar! Nu har jag suttit och läst runt lite i trådarna och känner mig stärkt och peppad 8) ... skall se om jag kan sätta dessa strategier i verket (igen).

Det svåra med min 4+ åriga herre är att han är av den minst sagt envetna sorten. Även om jag tar bort honom när han slår och sparkar, sätter honom i vardagsrummet, på trappen, i sitt rum, så kommer han tillbaka, inte bara 1 eller 10 gånger utan lätt 45 gånger. Det är svårt att se till att han sitter kvar på sitt rum när man samtidigt försöker laga middag eller ge lillebror lite uppmärksamhet. Jag ser att detta tas upp i några av trådarna men har inte hittat något bra alternativ på vad man istället kan göra. Ibland behöver jag ge honom en tydligare konsekvens, som tex. då när han inte fick pop-corn på kvällen. Tanken var att vi skulle ha en myskväll men efter alla slag och sparkar hade jag ingen lust alls att ge honom pop-corn. Jo, det gränsar till ett straff men samtidigt måste han ju förstå att även hans mamma är en människa som vill behandlas ordentligt, dvs. inte sparkas på och sedan förväntas göra snälla saker för honom direkt efter.

Han sa i morse att han inte bara heter sitt namn utan även "Mjölkmästaren" och att vi har tur som har en sådan i vårt hem (eftersom han fått gå till affären och köpa mjölk själv två gånger nu). Mycket stolt pojke. Tror helt klart på det med utmaningar och att agera ledare och hjälpa dem att själva lösa sina problem (tex att ta på knöliga strumpor...) alla blir glada av att känna att de KAN! =D>

Tack för alla goda råd och funderingar, jag älskar verkligen det här forumet!

Yanne
15 Nov 09 & 25 Aug 11
Kurstart 27/1
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: Trots och pappighet

Inlägg av miniz »

Det är nyttigt att läsa gamla favorittràdar, för det finns mycket bra att hämta.
Ge 4,5 àringar riktigt jobb och riktiga utmaningar (som mjölkmästarjobbet :thumbsup: ) sà ser man skillnaden.
Vi har en fyraàring här, han hade en riktigt envis nej period sà vi fixade ett schema för alla stooora barn, inte lillan. Han säger ännu nej, men jag tyckar det är mildare nu. Social delaktighet är magiskt!

Jag tycket du kan ha riktiga konsekvenser, som har med handllingen att göra. Som du skrev om pop-corn rett efter han slagit. Det är mellan straff och konsekvens, men ändà konsekvens, slag är inte mys, sà dà blev det inget mys, typ. Straff blir det om du inte poppar pop-cornet dagen efter.

Kom ihàg humor. Skratta tillsammans varje dag. Minst en gàng.

Berätta gärna hur det gàr.

Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"