Gör mitt första trevande inlägg här i forumet efter att ha tänkt göra det en tid, men inte riktigt vågat/hunnit
I juli fick jag mitt första barn, graviditeten och förlossningen gick toppen! Tuff var däremot tiden som följde. Efter lille J hade suttit klistrad vid mina bröst i 10 dagar bröt jag ihop, ringde mamma (som har 5 barn inkl. mig) som genast beodrade mig att ge lite ersättning och sedan ta en dusch i lugn och ro. Pojken slocknade direkt och jagfick lite egentid. Googlade och googlade, ska verkligen inte bebisar sova massor? Min kille sov inget på dagen och iofs lite på natten. Hittade Anna W sidan och fick mina farhågor bekräftade, bebisen ska sova 16,5 h och gör den inte det är den hungrig!
Så: köpte BB och nu har vi kört enl. standardmodellen utan att följa tidsschema slaviskt. Funkar toppen och min kille sover både dag och natt och skriker nästan ALDRIG.
Igår kom baksmällan: Var på BVC för 6 v. kontroll. J var 51 cm lång och vägde 3895 när han föddes och nu hade lilla killen blivit 60 cm lång och väger 5990g!
BVC frågade hur jag gjorde med maten. (Jag ammar först båda brösten som första mål, sedan skötning umgänge mm och avslutar med ersättning som sista mål för killen blev inte mätt annars och på natten ammar jag bara 2 ggr) Hon föreslog att jag ska sluta ge ersättning, och istället ge vatten/napp annars får vi en "jättebebis och det är ju inte så kul". Möjligtvis kunde jag ge ersättning till kvällen och när "du inte orkar att han skriker". Jag blev helt knäckt av detta, innan kände jag mig trygg och lugn, men nu känner jag att jag har knökat i min lilla kille bara för att jag ska få lugn och ro! Har jättedåligt samvete och tvivlar på mig själv. Gör jag fel som ger ersättning? Kommer han sluta sova så gott om jag minskar på maten? Vill inte banta honom men vill inte att han ska bli ohälsosamt stor heller? Sen hjälper det inte när svärmor kommenterar hur stoooor han är hela tiden..
Har ni några visdomar att dela med er?
Mvh
En förvirrad förstagångsmamma