Min andra 2-åring

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
hannah
Inlägg: 227
Blev medlem: lör 23 jan 2010, 10:01

Min andra 2-åring

Inlägg av hannah »

Hej,

När jag blev gravid för 9 månader och 5 veckor sedan (:-)) och räknade på hur gamla storasyskonen skulle vara när den nya dök upp. Min dåvarande yngsta skulle vara 2 år och några månader insåg jag med en fasa. Jag kom nämligen allt för väl i håg hur livet var när storasyrran var i exakt den åldern och jag då tackade min lyckliga stjärna att lillebror ändå var nästan ett halvår och väl inkörd i rutiner i en fungerande vardag. "Tänk om han hade kommit NU", tänkte jag. Men nu är jag alltså där ändå, ny bebis och en alldeles förträfflig tvååring.

Min omgivning är sjukt snabba med att förklara "jobbigheten" med omställningen i och med att han har fått en lillebror, men den klyscahn har jag nu synat. Att skylla allt på minstingen är ju att lite ta bort ansvaret från föräldern att göra jobbet med tvååringen som oavsett anledning måste få hjälp att funka i den vardag som råder. Och jag tror verkligen inte att det beteende vi ser nu beror direkt på lillebror. Jag kan inte tro det när jag samtidigt ser hur självklart han blivit inkluderad i familjen och är lika viktig som alla andra och framför allt tydligen är väldigt mysig att pussa och krama. Båda syskonen kan helt enkelt inte låta bli att mysa med honom. Jag kan däremot köpa att VI FÖRÄLDRAR blivit annorlunda sen lillen kom och att storasyskonen reagerar på det. Men helt ärligt, det tror jag inte heller. Jag vänder hellre på det. Mellanbrodern är 2 år och 4 månader, precis samma ålder som det började svajja rejält i storasysterns liv och trotsen gjorde sitt intåg. Denna period ska mellanbror ta sig igenom, med eller utan lillebror, och det jag tror är haken just nu för mellanbror är det faktum att hans föräldrar är lite svajjiga också. Minst sagt svajjiga. 2 veckor efter förlossning fick vi besked om väldigt allvarlig sjukdom inom min mans familj vilket gjort att min man varit borta flera dagar i streck och såklart är jättepåverkad när han väl är hemma. Jag är ju redan starkt påverkad av sömnbrist från amningsnätter och blir ju inte piggare av att rådda allt själv flera dagar i rad. Jag har alltså usla förutsättningar att vara den där superstabila mamman som min son behöver just nu. Och det får jag betala ett högt pris för.Jävlar vilka kaosdagar vi kan ha där jag är så arg att jag är hes på kvällen. När jag väl känner att jag är på banan och inkluderar min lilla kille och visar att jag uppskattar hans kompetens och ideer och framför allt använder mig utav hans kompetens så har vi fantastiska dagar och jag slipper stor del av följande beteende (reaktioner) som jag inte vet hur jag ska bemöta i det ögonblick det precis skett:

- kastar grejer kors och tvärs rummet/ner i golvet
- tar en låda med leksaker och häller ut allt nerför trappan
- slår sin syrra (aldrig lillebror) med någon hård leksak i huvudet
- drämmer till sin syrra (eller någon kompis som råkar vara i närheten) med knytnäven
osv...

Dessa ageranden är väldigt destruktivt utförda, det är alltså inte av ren oskyldig nyfikenhet han häller ut alla leksaker eller kastar och gör sönder något fint bygge syrran har gjort. För det gör han ju också, testar och undersöker vad som händer "om man..." hela dagarna. Mina dåliga dagar blir jag galen av detta och det är då jag får de fyra ovanstående reaktionerna. Vilket inte gör att jag direkt lugnar ner mig.

Jag vet alltså hyfsat väl hur jag egentligen ska möta mitt trotsbarn, även om jag just nu lite för ofta är en fatalt dålig morsa och det är fruktansvärt frustrerande och jobbigt att se hur jag sviker min lilla kille. Men hur sjutton ska jag bemöta honom när han "straffar mig" genom att göra dessa utfall. Spontant blir jag bara rasande och skickar i väg honom eller tar tag i honom och skäller... Alltså inte ett spår bättre än honom själv. Jag känner att hans förtroende för mig är rejält naggat och jag mår så klart skit av att se vad som händer med honom. dessutom slår det ju tillbaka mot mig själv. För första gången i min mammahistoria har jag ett klängigt barn, ju argare jag är desto närmare mig är han, och den kille som för bara ett par veckor sedan satt timmar varje dag med en bok och som alltid lekt själv med stor fantasi, ja han är det inte mycket kvar av. Även storasyster som i övrigt är i en väldigt stabil period blir ju såklart påverkad av min raseriutbrott även om det är en reaktion på att hon har fått en leksak slängd på sig. Det är verkligen tydligt att ju säkrare de är på mig desto mindre behöver de mig. Nu gör jag dem osäker och då cirkulerar de runt mig utan att syssla med något vettigt.

ok, nu har jag luftat mig lite. Vet ju redan nu hur illa detta är. Men framför allt undrar jag hur jag ska möta honom när han gör andra illa i denna situationen. Eller medvetet förstör.
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av miniz »

För det första stor kram och grattis med bebis!

I kväll kommer bara ett kort litet svar fràn mig, du fàr kanske andra svar eller sà àterkommer jag.

När han slàr eller förstör fàr han inte vara med.
Alltsà konsekvensen kan man inte vara med andra fàr man inte vara med andra.
När man kan vara med andra fàr man vara med andra.
Han kan först fà varning eller med handen om handen städa eller stryka. Men ofta räcker inte tàlamodet till detta när man är trött.

Och detta beteende lugnar sig när saker har satt sig och du har hittat ditt lugn (som du ju har, men har för tillfället tappat bort litegrann). Jag är säker pà att bara skriva hit gör att du sätter saker i perspektiv och ser vad som behöver göras.

Det första jag tänker pà är att det inte är sà noga, det spelar ingen roll. Nu är du trött med nattammning och tillägg behövs pappan utanför hemmet.
Du fàr skala ner pà saker som màste göras. Kör pà lättlagad mat och se förbi dammet och smulor. Det gör inget. Om du sopar i dag, màste du ändà sopa i morgon. Dra ner pà det som màste göras, ta imot hjälp för mat och tvätt.
Prioritera barnen och dig. Det gàr över, tröttheten. Sov smà lurar om du kan, istället för att vika tvätten.

Kom ihàg att smà mutor som solrosfrön, rosiner eller skorpor kan avbryta det som hàller pà att bli en kris. :wink:

När du känner att du hàller pà att explodera, försök hitta en liten extra stubinbit. Och ge en riktig konsekvens istället för att skicka iväg honom eller skälla pà honom.

När det är intensiva perioder här hemma, som när gubben är bortrest och jag är hemma med alla fem, brukar jag tänka pà att det är inte barnens fel, det hjälper mig.
En annan sak jag har börjat göra när jag är ensam med barnen, är att jag lägger mig klokkan 22.00. Kanske inte för att sova, men läsa en tid, men ligga i sängen, inte surfa eller "ska-bara" grejer.

Som sagt ett kort litet svar ikväll.

Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av Sarisparis »

Hej hannah :D

Vilket fint svar du fått av miniz :thumbsup: Läs och lär :wink: =D>

Igenkänningsfaktor på ditt inlägg :roll: Om du läser min tråd En riktig gnällkärring ... så ser du att jag också befinner mig i en rejäl svacka, mer eller mindre djup beroende på dagar.

Jag har också kvällar då jag har ont i halsen efter att ha vrålat som en idiot.

Men nu på sistone har det börjat vända, dels för att det logistiska blivit så mycket enklare sen vårt boende uppgraderades rejält (lång historia men i korta drag så har vi efter att ha tillbringat typ tre månader i en liten etta i källaren nu fått övervåningen på vårt hus renoverad så att vi nu har sovrum och lekrum på plats).

Jag vet inte om det är riktigt rättvist att jämföra renovering med en liten bebis, men vi har ju båda på sistone haft lite andra förutsättningar än "vanligtvis" vilket ju påverkar ens föräldraskap. Men vilka omständigheter som än råder så är det ju ändå ingen ursäkt för att bete sig som en idiot mot sina barn. Vissa kvällar har jag verkligen tagit fram skämskudden och bannat mig själv.

Men nu verkar det ha vänt. En stor del i detta är antagligen att vi nu äntligen har lite mera plats, men själva vändningen kom en dag då jag haft kontakt med en vän som har barn i samma åldrar som mina och som av olika skäl tvingas leva utan dem under en tid. Att ta del av hennes sorg att faktiskt inte ha sina barn hos sig i vardagen blev en ögonöppnare för mig. Raderna "Barn ska tas hand om människor som håller av dem" eller hur det nu är formulerat i Barnaboken fick än mer tyngd och plötsligt kunde jag känna innerlig tacksamhet över att faktiskt HA mina barn i min vardag. Oavsett de praktiska omständigheterna. Denna ögonöppnare fick mig att helt ändra attityd till mina små. Istället för att bli irriterad och förbannad över att de än en gång gjort X eller Y så kunde jag istället ta ett steg bakåt och bara känna tacksamhet att faktiskt få uppleva deras barndom på första parkett. Det är inte alla förunnat. Med detta filter blir trotsutbrott, sexårskriser och annat strul så mycket mera hanterligt och den där ilskan som för inte länge sen kunde flamma upp och göra mig blind väcks inte längre.

Det var lite inledande babbel. :D

Som du beskriver din tvååring så tolkar jag det som att du ingriper lite för sent, när du redan blivit arg vilket gör att du inte direkt tillför det nödvändiga lugnet i situationen. Att ligga steget före är aldrig fel. Har du läst om sängdumpning här på forumet och i Barnaboken? Alltså att när både du och barnet behöver en paus se till att ni båda får det - utan ilska från din sida. Rent praktiskt kan det se olika ut, men en vanlig variant är att placera barnet i sin säng med något intressant och ge er båda lite andrum.

Att han häller leksaker nerför trappen kan vara nog så irriterande men för mig är det inte lika allvarligt som det beteende du beskriver mot andra: man får inte göra illa. Här gäller det att nöta in vad man får göra istället för att reagera med ilska på det man inte får göra (mitt praktskämsexempel är att vråla "Vi skriker inte här i huset" :oops: #-o :oops: ). Vi har också haft slängar av fysiska bråk barnen emellan (mer ju sämre jag själv uppför mig :!: ) och mina stora har verkligen inte varit pigga på att kramas och klappas när det precis runnit till för dem. Men nu (när jag lugnat ner mig) kan jag komma på dem med att självmant krama om den som gjort illa sig, blåsa på det onda och uppriktigt bekymrat undra hur det gick och hur det känns (oavsett om det var en ilsken knytnäve eller halkiga sockor som gjorde att det onda uppstod). Här klappar jag mig lite på axeln för att jag aldrig gett upp mina mantran om att "man klappar", "man blåser på det onda" osv även om det vissa gånger orsakat än mer ilska hos de inblandade. Tydligen går budskapet in ändå.

Jag trycker mycket på att man ska ta hand om det man orsakat (har man tappat ut en påse kulor på golvet så plockar man upp dem, har man gjort illa brorsan så tar man hand om honom på bästa sätt, oavsett om det var gjort med flit eller ej). Just att visa en väg ut ur vad som lätt kan bli en låst situation är avgörande för resten av dagen/kvällen (mardrömmen är när man är med andra familjer där allting ska lösas med ett enkelt "säg nu förlåt" och barnet vägrar och så har krisen tagits till en helt ny nivå, hej och hå =P~ ). Genom att rent praktiskt gottgöra det som skett får det ledsna barnet upprättelse och det arga barnet har hedern i behåll och båda kan gå vidare med vad som nu ska göras utan att känna sig illa behandlad respektive känna skuld.

Hur har du det i vardagen? Är du själv med alla tre vanligtvis om dagarna? Har du möjlighet att få besök (ju fler vuxna ju lättare att rådda det praktiska vilket frigör energi till att bemöta allt det andra på ett mer konstruktivt sätt)?

Jag tycker att du är synnerligen klarsynt och jag beundrar ditt sätt att analysera situationen. Du tar ansvar och jag är säker på att du gör ett kanonjobb mellan utbrotten. Som Dumlekolan skrev i min tråd så är det ju väldigt lätt att själv bara komma ihåg det trista som hänt under dagen fastän det faktiskt funnits många fina stunder också. Jag beklagar verkligen det tråkiga som händer i din mans familj, det är verkligen mycket på en gång för er allihopa.

Ventilera vidare här, bara att skriva ner det som snurrar i huvudet tycker jag är till stor hjälp för att se klarare på sin situation och faktiskt känna att man gör något åt det.

Jag hejar på dig, glöm inte att inget är särskilt bestående med små barn, imorgon har du helt nya problem att tackla. :wink:

:heart:

och så läser du miniz svar ORDENTLIGT en gång till :thumbsup:
hannah
Inlägg: 227
Blev medlem: lör 23 jan 2010, 10:01

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av hannah »

Tack fantastiska ni!

Jag har läst och läst om igen. Och blivit påmind om det jag egentligen vet, fått nya infallsvinklar och idéer och fått inspiration till att orka göra rätt (lite oftare). Tack mina livräddare.

Den period vi nu passerar igenom är nog faktiskt den första riktigt tuffa som barnfamilj. Och det jobbigaste är att tycka att det är jobbigt. Är ju van att njuta av stunden och livet i allmänhet tillsammans med de individer som ingår i min familj. Så att nu tycka att det är jobbigt att vara med barnen är tufft och dränerande. Tidigare struliga perioder har vi alltid kunnat sätta oss ner och gå igenom hur vi ska hamna på banan igen och då alltid hitta lösningar som leder oss framåt. Denna gången är det faktorer som vi varken rår på eller kan skynda på. Bebis måste få vara bebis och äta på natten ett tag till och trotsaren måste få vara 2.5 år och behöva stöttning och sjuka släktingar få sörjas och oroas över.
Men man kan reda upp situationen så gott det går ändå och det jobbet går faktiskt framåt de sista dagarna. Mycket tack vare era fina svar ovan. Nu känner jag mig bättre rustad inför de destruktiva handlingarna från 2.5 åringen och bara det skapar ju en positiv spiral som underlättar vardagen.

Lillen är nu 7 veckor och har en ganska stadig rytm. Det gör dagen ganska förutsägbar för hans del och jag har börjat låta ett "veckoschema" ta form för att liksom få till en bra grund för alla barnen utan att behöva uppfinna varje dag. Det svåra är att få till det som 2.5 åringen behöver mest, utomhusvistelse. För att hålla lillens fina rytm och kunna amma som han behöver är det bäst att vara inne. Under hans vakna tid vill jag ju att han ska få ligga på mage och träna och vara med sär det händer så mycket som möjligt också, alltså är det inte optimalt att vara ute när han är vaken. Och då blir det ju helt klart begränsat. Men veckan börjar ta form med storasysterns dagmammetimmar och dansskola som hållpunkter och nu även öppna förskolan en gång för mellanbror. Har varit där 2 gånger och insåg att han är större än jag fattat. I det sammanhanget var han ett ljus och väldigt uppmärksam och samarbetsvillig. Speciellt i samband med sångstunden. Tror att när jag kommer in i lite rutiner så kommer det inte kännas så tungt längre och jag får mer tålamod över till trotshantering och att ligga steget före.

Vi kämpar på och snart är jag tillbaka i njutningen. Paradoxalt nog njuter jag ohämmat och betydligt mer av bebisen nu än när de andra var så små. En ljuspunkt i alla fall :-)!

Jo just det. För några kvällar sedan kom mellanbrodern på att man kan hoppa ur sängen efter läggning. Kanske inte så oväntat, men ack så dålig tajming då läggningarna av alla tre numera kräver 2 man på plats för att det inte ska balla ur. Hoppas vi snart är igenom det för kvällarna efter läggning är heliga. Typiskt.
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av miniz »

Vad skönta att du orkar njuta. :D
Jag njuter mer och mer för varje bebis tror jag.
Man blir äldre, har varit genom det förr, stressar mindre och det är inte sà noga om allt inte blir helt rätt!

Hoppas utevistelsen fàr sin tid, för det är bra att vara ute och härja, meditera eller jobba. Kan han vara ute med nàgon kompis, nàgon anna mamma? En halvtimme är bättre än ingen timme.

Orkar du tänka pà social delaktighet?
Du kan tänka ut jobb som blir satt pris pà. Diska med vatten och skum ( det betyder att ni kanske màste byta kläder efteràt, mer jobb...), hämta posten, ge katten mat, tvätta toaletten (en hit hos oss!) eller arbeta med tvätten.

Om det gàr sà börja kvällsrutinen en halvtimme tidigare dà har ni lite tid innan det blir för sent och hans sömn tar stryk. Kan han läsa i sängen eller i rummet medan du fiksar färdigt bebisen eller vad du nu behöver göra.

En sista liten superviktig grej.
Humor.
Skratta tillsammans. Varje dag ska ni ha minst ett magskratt.
Och smà saker roar smà barn, vet du. :wink:

Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
hannah
Inlägg: 227
Blev medlem: lör 23 jan 2010, 10:01

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av hannah »

Ja, håller med, utevistelsen är jätteviktigt. För alla. Jag behöver den minst lika mycket som barnen. I bland kan jag dock önska att var mamma för 30 år sedan i stället. Då hade det inte varit helt folktomt på vår gata under dagarna och barnen hade kunnat vara ute mer spontant tillsammans med andra barn och jag hade hunnit ta hand om hemmet och förberedelser istället för, som nu, göra "utflykter" varje dag. Vi har trädgård och där kan ju barnen vara själva. Men inte varje dag. Som det är nu, när alla är friska (nu är alla sjuka!) så blir det i alla fall 1-1.5h utevistelse på fm. Men vi är vana vid att alltid gå ut på em också, men de får jag just nu ta det lite coolt med ett tag.

Vad gäller social delaktighet så MÅSTE jag orka det. Har lite dåliga rutiner för det eftersom det tidigare skött sig själv eller så har barnen skött sig själva och varit nöjda o tillfreds ändå. Nu behöver jag styra upp det för mellanbrodern. Han är överlag just nu inte så aktiv i att ta sig för egen lek och sysslor alls. För bara några veckor sedan kunde han sitta i timmar och bläddra i böcker oavsett vad som händer runt honom, men det försvann helt under en period. I dag såg jag honom sitta en stund igen och jag har aldrig varit så glad över att plocka upp böcker från golvet som nu! Hoppas o tror att det är ett kvitto på att jag är på väg att ta tillbaka kontrollen på skutan igen. Hur som helst, ber man honom göra viktiga saker är det rörande att se hur han växer och ögonen får ett fokus och samarbetsviljan står skriven i pannan. Men ibland är det bara så svårt att orka göra rätt och tänka på hur jag kan inkludera honom. Får nästan sätta mig någon kväll och skriva upp vettiga sysslor på en lapp som jag kan ta fram när hjärnan är för mosig.

Nu är det dags att ta upp lillebror som tack och lov SM-sover som en klocka. Är också väldigt glad över all närhet och kärlek storasyskonen visar lillen, som mitt i ett pågående kaos får finna sig i att en storebror lägger sig bredvid på filten på golvet och lägger armen omkring honom och pussar och pussar och klappar och smeker. Magiskt.
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av miniz »

Vad bra att ni är ute pà förmiddagen. Kanske de kan gà ut en minisväng i trädgàrden pà ef-middagen. Kanske med nàgot nyttigt att göra.
Samla löv för att bränna eller dekorera.
Sopa bort grus som kommit pà fel plats.
Skotta snö, om det finns hos er (jag är lite förvirrad eftersom jag bor i södra frankrike, vet inte helt vad man har för sig i norr... :roll:).

Syskon är magiskt! Det är njutning pà hög nivà. :heart:

Kram
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Irmasmamma
Inlägg: 1253
Blev medlem: sön 04 dec 2011, 10:13
Ort: Tyresö

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av Irmasmamma »

Hej!

Våra pyttisar är nästan exakt lika gamla och jag har också haft lite svårt att få till utevistelsen för storasyster (2 år).
Nu börjar det gå bättre och vill slå ett slag för magläge i vagnen även i vaket tillstånd! Då blir det både träning och frisk luft! Gärna ta bort suffletten så att liten får en chans att se över kanten.... :wink:
Även bärsele är en hit här. Det är också bättre träning än ryggläge i vagn. Och så brukar vi gå ut när lillebror sover sin förmiddagslur (antingen i trädgården med babyvakt eller så följer han med sovande i vagnen). Att gå långpromenad och storasyster får köra vagnen funkar också bra - och hon får känna sig livsviktig! :P

:heart:
Irma :heart: 111108, SM från 3 veckor.
Olof :heart: 131008, SM från början.
hannah
Inlägg: 227
Blev medlem: lör 23 jan 2010, 10:01

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av hannah »

Hej igen,

Nu har det gått en tid och saker har väl blivit lite bättre. Men inte mycket. JAG har väl blivit lite bättre genom att jag inte är så vansinnigt trött längre, men fortfarande kommer det dagar då jag är världens sämsta mamma och mellanbrodern är kaos. I dag och i går har varit sådana. Jag vet ärligt talat inte vad som är hönan och vad som är ägget. Är det hur jag möter honom som triggar de destruktiva beteendet och startar en ond spiral, eller är det han som är en periodare och helt enkelt har dagar då det destruktiva tar överhand och jag till slut tappar kontrollen över situationen och blir arg och förstärker beteendet? Jag vet verkligen inte.

I dag:
fick ut båda stora barnen på fm i trädgården och hade vettiga sysslor i 1 timme innan det var dags att äta lunch. Medan jag lagar maten leker båda två på sitt lekrum. Först vid sidan om varandra, sen tillsammans en stund innan mellanbror M gör något som storasyster A inte gillar varpå han gör något ännu värre och syrran blir arg och vrålar åt honom varpå han börjar kasta grejer och sen slå henne i huvudet. Jag ser dem inte, men hör tydligt. Jag hämtar ut M från rummet och säger att han inte får leka med sin syster om han slåss och förstör. Sätter honom i soffan där böckerna finns. Han blir arg och gråter och vill tillbaka och leka med A. Det får han inte. Efter lunch upprepas samma mönster. Denna gången lugnar han ner sig och säger själv att han inte ska slå. Då får han gå in till A som för många veckor sedan tröttnat på sin bråkiga lillebror och anammat min attityd "du får inte vara härinne om du kastar grejer...MAMMA, M KASTAR GREJEEEEEER!" Sätter M i soffan med mig medan jag är väldigt upptagen med en egen bok. M som i hela sitt lilla liv i timmar slukat böcker oavsett vad som händer runtomkring honom, klarar inte av att sätta sig och bläddra i en bok mer än några minuter åt gången. han vill att jag ska läsa och börjar gråta om jag inte gör det. han ser uppriktigt avvisad ut bara för att jag säger att han kan titta i den själv, bredvid mig. Efter en stund försvinner han i väg, kastar ner några grejer som ligger på soffbordet (jag fångar upp honom och manar att han ska plocka upp grejerna från golvet som han råkade tappa), slår med en innebandyklubba i trappräcket så att det dånar och går ut i köket. Där gör han allt han inte får; ställer sig på bänken och rotar i skåpen, plockar ut mat från kylskåpet.... Börjar bli irriterad för att han far runt som en osalig ande och inte tar sig för en enda vettig syssla. Hittar honom senare på toaletten där han rotat runt i skåpen och hällt ut en massa saker från burkar (bla mitt smink). Vi plockar i ordning och nu börjar jag bli arg. Så här håller det på under större delen av dagen. Ju senare desto mer flaxigt och stökigt. Till slut står han bara och slår med något mot vad som helst. Drar ner allt vad han kommer åt från bordet, river sönder A´s teckning som hon håller på med, häller vatten på golvet....

Nu när jag sitter här och skriver är det två saker som slår mig:
1. Många av hans påhitt drivs av ren nyfikenhet och känns inte som en reaktion. Mycket av sminket han hittade hade han i alla fall prövat, tex.
2. När A gjorde samma utforskande manövrar i samma ålder tyckte jag nog inte att det var så farligt. Nu blir jag tokarg för allt även de gånger jag håller mig lugn.

Det händer så mycket hela tiden, han pillar på allt (undersöker) och saker hälls ut och plockas sönder och plockas ner....plus att han slåss och förstör. Men jag måste nog se skillnad på det han gör som en reaktion och det han gör som en sysselsättning. Det är två helt olika beteenden, men som jag spånat lite över i tidigare inlägg, så tror jag att det är hur jag hanterar hans sysselsättning (som är saker jag inte tycker att han ska göra eller som han inte FÅR göra) som driver fram det destruktiva. Eller är det destruktiva signaler om något annat som jag inte förstått?

Jag skulle behöva förstå vad som händer i huvudet på en 2.5 åring för att veta hur jag ska möta honom.

Sen denna struliga tid började har jag sett hur han verkar tappa självförtroendet mer och mer. Visserligen "kan han själv" det mesta, men när han faktiskt inte kan blir han så jätteledsen och gråter "kunde inte". En del grejer vågar han inte ens pröva om han klarar. Några grejer som lockar fram min goa harmoniska M är leka med bollar, göra viktiga grejer som inte är de vanliga tvätta och duka fram etc, läsa för honom, cykla med balanscykeln... Om jag säger "M, kan du hjälpa mig med....?" är det nära på att han ställer sig i givakt och är det att laga mat eller något annat spännande så har jag hans fulla uppmärksamhet och samarbetsvilja.


Vet ni, medan jag skriver här blir bilden så tydlig. Jag måste släppa att han tidigare alltid lekt själv och suttit med böcker i timmar och varit allmänt harmonisk och nöjd och roligt påhittig. Nu genomgår han en förvandling och den krossar honom. Jag tänker inte börja underhålla honom, men inte heller bli galen för att han vill vara där jag är. Jag ska hitta på ännu mer viktiga sysslor som vi kan göra tillsammans och jag ska visa med hela min person att jag behöver honom hemma tillsammans med mig. Jag är så van vid att barnen och jag finns tillsammans hemma och gör saker tillsammans men aldirg att de klänger på mig och väntar på att jag ska hitta på vad de ska göra. Jag avskyr kläng och efterhängsamhet, oavsett om det är mina egna barn eller andra vuxna människor, det kryper i mig och jag får nästan lite panik. Men just nu får jag nog finna mig i att ha en ständig vapendragare. Jag har nog en hel del att reparera vad gäller M. När jag medvetet eller omedvetet förvisar honom och underkänner honom genom att inte behöva honom eller ibland bara be honom lämna mig i fred(! :oops: ) eller skälla för att han undersöker alla spännande prylar i min sminkväska, så känns det som jag förstör honom lite varje gång. Nu får jag börja om och HÅLLA MIG LUGN och jobba med min egen attityd och inställning om vad som är vettigt att bli arg för.

Nu är jag så trött att jag inte kommer att kunna knyta ihop det här inlägget. Inser att det mest handlar om att få ur mig mina snurriga tankar för att se saker lite tydligare. Tror och hoppas att jag redan gör det. Ska ta med mig funderingarna ner i sängen nu och förhoppningsvis vakna i morgon med flera kreativa ideer om hur jag ska återvinna förtroendet hos min lilla älskade unge och således kunna hjälpa honom hitta tillbaka lite av sitt självförtroende.

God natt ni tappra som orkat läsa ändå hit ner!
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
videunge
Inlägg: 1554
Blev medlem: fre 27 mar 2009, 13:40
Ort: östergötland

Re: Min andra 2-åring

Inlägg av videunge »

Hej

Vad härligt att läsa att du i slutet kom fram till ungefär samma sak som jag :wink: :lol: jag har själv en kille som är snäppet yngre än din. Det jag har insett är att det i princip in GÅR att trötta ut honom med arbete. och när livet är lite kris så är det just att vara behövd som behövs. :wink: Min kille älskar att dammsuga så det ber jag honom om ofta. Det verkar liksom som att varje gång det är på väg att haverera här hemma så är det ABSOLUT NÖDVÄNDIGT att hallen blir damsugen... 8-[ :lol:

Sen tycker han om att vara med att laga mat och hämta in posten. Han hjälper mig när det skall bytas lakan och tror att jag är fullständigt inkapabel att sätta på en tvätt- eller diskmaskin själv... :roll: Nåja poängen är se till att han känner sig behövd så minskar bråken med. Vad är din kille bra på? Vad kan han få lära sig?

Sen tänker jag en sak till. Om leksaker tex kastas. förvisa inte direkt utan VISA hur man kan göra i stället. Säg att liten kastar en bil. Oj då bilar kastar vi ju inte, ta bilen i handen och VISA hur man kör. Slåss man i frustration, VISA att man kan slå på tex en kudde, sparka en boll osv. och när ändå en förvisning är oundviklig så skall du när han får komma tillbaka vara JÄTTETYDLIGT på HANS sida och säja att nu slåss inte M mer! inför syster.

Sen tänker jag att det är bra att försöka stärka banden dem emellan. Kan lillebror göra något för syster? hämta skor, strumpor? Jag har många gånger skickat fram ett lillasyskon för att trösta när ett stort barn varit ledsen. En stor kanske med lite övervakning kan få lära den lille något? Och om de varit osams så KRAMAS vi förlåt. En kram säger mer än ord och det stärker banden mellan syskonen.

kram till er :heart:
Mamma till:
L- 2008-07-30 kurad
En ängel som vände om-10
O- 2011-02-18 SM från start
N- 2012-11-06 SM från start
A- 2018-03-21 SM från start
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"