Pontus 4,5 mån kuras, här behövs stöd!

[JaninaR]

Hej på er!

Nu startar jag upp Pontus tråd här på forumet, för jag känner att jag behöver lite moraliskt stöd och tips. Lite (mycket) bakgrund först:

Pontus (lillebror till Linus, nu 4 år) föddes i slutet på maj i år. Förlossningen fick en dramatisk slutkläm när Pontus helt enkelt fastnade, först med näsan och sedan med ena axeln. Rummet fylldes av all ledig personal, som drog, slet, klämde, vred och vände på både mamma och barn. Ut kom han, och bra mådde han, till synes.
Vi åkte hem ett par dagar senare. Jag använde mig av SM redan med storebror, så nu tänkte jag att allt skulle gå hur lätt som helst, nu var jag ju van. Början var svajig, men jag tänkte att så är det ju alltid med så pyttesmå, innan allt sätter sig.
Men allt började gå åt fel håll för oss. Pontus sov på typiskt baby-vis om nätterna, men dagarna blev mer än lovligt oroliga. Han sov ojämt, oftast för lite, och när han var vaken så skrek han. Suggreppet var också dåligt, och han släppte ofta bröstet. Allt eskalerade, tills han blev än mer svårmatad, skriket gick upp i riktig hysteri, även nätterna påverkades. Jag läste på och försökte få i honom mat, men det gick inte. Hela tiden hade jag en känsla av att något var FEL.
När han var tre veckor gammal hade jag redan brutit ihop ett par gånger. När ens lilla, fina bebis skriker gällt för allt vad lilla kroppen håller och hans små händer klöser efter hjälp, och jag inte har en aning om vad jag ska göra för att hjälpa, då står inte förtvivlan bara för dörren, då är den redan överallt runtomkring! Jag blir gråtfärdig även nu, när jag tänker tillbaka på hur det var.

En söndag kände jag att jag bara inte orkade mer. Jag skickade ett sms till en bekant som jag visste ger zonterapi och osteopati åt bl.a. "kolikbarn". Hon svarade direkt och bad oss komma inom ett par timmar! Jag var så tacksam så jag bara föll ihop på sängen och grät. Sen körde vi iväg.

Hon behövde bara känna på pojken för att konstatera att han var jättespänd - nacken, käken, skallen, diafragman... Så han hade ständig huvudvärk pga högt tryck i skallen (som blev värre när han lades ner vid bröstet för att äta), kunde inte suga pga den spända käken, ytlig andning pga spänd diafragma. Allt bottnade i förlossningen. Att ha två vuxna människor som drar i ditt huvud av alla krafter, det sätter sina spår. Hon ser det här hos sgs alla "kolik-bebisar". Väldigt sällan har de problem med magen, egentligen. De har spända nackar, som sedan ger problem på andra håll i kroppen.
Normalt brukar tre behandlingar räcka för att få lilla kroppen att slappna av. Pontus krävde sex behandlingar... Men efter det hade vi en son som kunde äta bättre och bättre för var dag som gick, han fick en klarare blick och var mer "med". Men i hela processen hade han tappat sin dagssömn. Natten var lugn igen.

Så småningom spikade jag ett schema, men fortfarande var det svårt att få till dagslurarna. Sedan började natt-eländet igen. Mer och mer uppvak. Nu får jag erkänna att jag tappat SM-greppet när det gällde just nätterna. På något sätt gick luften ur mig när jag inte kunde hjälpa min son då i början, så jag orkade helt enkelt inte fullt ut ta itu med hela SM-attityden. När natt-problemen började försökte jag trött täcka över strulandet med att stoppa in nappen i munnen på honom. Fungerade sämre och sämre. Vi fick höra om hur en bekant använt sig av "tass"-metoden på sin dotter med fint resultat på tre nätter (man stryker ungen över ryggen gång på gång på gång tills lugn, låter sedan somna själv), och jag testade det med det fungerade inte alls på vår bestämde son. Hela tiden visste jag ju att jag har svaret och hjälpen i SM och SHN, men jag hade helt enkelt inte energin, viljestyrkan och den jävlar anamma som hade behövts. Problemen fortsatte, nätterna blev väldigt hackade.

Jag tog upp problemet på bvc, hon tog saken på allvar och vi fick remiss till sömnskolan de håller på sjukhusets barnavdelning. Den är för barn 6 mån och uppåt, men de ringde oss faktiskt inom ett par dagar och ville boka in oss. Jag tror det avgörande var det faktum att jag är ensam med ungarna varannan vecka, min man jobbar på station så han är borta dygnet runt varannan vecka. De var väl rädda för allvarligare följder här... Men SÅ illa är det faktiskt inte, och jag är ju van att klara mig själv.

Vi är alltså inbokade för en tre-dygns sömnskola nu i slutet av den här månaden. Men efter att ha läst om hur det går till och efter att ha pratat med sköterskan, så känner jag att vi helst vill sköta det här själva, med SHN. Deras metod låter nämligen väldigt mycket 5mm!!! Och de önskade att han skulle ha napp ("enklare för oss att lugna honom", sa hon), och han skulle absolut ammas under natten. !!! Det här gav mig den jävlar anamma jag saknat hittills, och nu har vi natt 2 bakom oss av SHN kuren!

Därmed kommer jag till själva problemet. Natt 1 var typiskt natt 1. Mycket frågor, mycket buff, mycket ramsa. Natt 2 var sgs likadan (men bara 2-3 buffningsomgångar, korta sådana)! Inte helt enligt planen... Pontus kan konsten att protestera och vara riktigt ilsket arg. Han skriker, gällt och rejält. Jag får lyssna noga för att höra när det övergår i ledset skrik. Jag tror mig kunna avgöra det... Han har aldrig varit lätt att förstå sig på, den här unge mannen. Det erkänner jag.

Nätterna har följt ganska samma mönster, både före och nu under kur: Pontus somnar jättebra 18.45. Möjligtvis något litet gnäll runt midnatt, med vid 02 börjar han rösta upp sig, och det pågår till närmare 04! Kan tillägga att jag skippade nattamningen (04) för två nätter sedan. Har inte gjort någon skillnad till eller från, faktiskt. När han väl lugnat sig sover han 45 minuter, och sen har vi diskuterat ½-1 timme till. Väckning 6.30, med marginalkvart.

Jag är inte helt förvånad över att han ställer så här många frågor, för vi har ju rott och hopat lite väl mycket fram till nu. Han köper iinget annat heller rakt av, så varför skulle han nu ta till sig det här utan att ifrågasätta?

Jag tycker inte heller att jag kände någon riktig dialog under de här två nätterna. Pontus sover ännu i vårt sovrum (vi kan inte låta en så högljudd lillebror sova tillsammans med storebror...), så jag har sovit på en madrass utanför. Mannen på jobb. Men trots allt ramsande fick jag mest känslan av att han svor åt mina ramsor. Flera gånger protesterade han klart mot bekräftelseramsan. Nu läste jag dock att de i just det skedet han var (på väg att somna, tror jag), kan bli irriterade av bekräftelseramsan, så jag kunde nog ha dragit ihop den med påminnelsen och nöja mig med det. Eller..?

Nu väntar vi på natt 3. Ska jag fortsätta ramsa ivrigt, eftersom jag inte ännu känt en klar dialog, eller backa med den och avvakta mer..? Det är väl mest det jag undrar nu.

Kan ännu ge vårt schema, ifall ni vill se det:

06.30 Godmorgon! Frukost (ammar, har börjat med smakisar för några dagar sedan. Har tydligen en fruktoman.)
08.00 sova ute 45 min (hundpromenad, storebror till dagis)
9.45 mat
11-13 sova ute
13 mat
15 sova ute 45 min (hundpromenad, hämta storebror)
16.45 mat (det blir mitt i övrig matlagning...)
17.45 bad, mat, mat, mat
18.45 sova

Kan ännu tillägga att dagtid är Pontus mycket glad och social, ett riktigt solsken!

[Sigyn]

Jag säger lite som Caesar Milan (hundkillen på sjuan): din lille kille lever i nuet, han störs inte av det som varit, han lägger ingen skuld på er som föräldrar för vad dom hänt. Med den dramatiska starten förstår jag att allt känns lite extra jobbigt. Men nu är Pontus bara en vanlig lite kille som vill och behöver sova, så släpp dina vargar från allt som varit . Följ shn-kuren till punkt och pricka. Ibland känns det inte som ramsan når fram, ibland känns det som att man inte vet vad man håller på med, det händer alla ibland.
Det kommer bli så bra och du kommer klara detta galant.

Kram emelie

[JaninaR]

Tack Emelie! Fint med lite bekräftelse där!
Jo, jag tror inte heller att han funderar så mycket över det som varit. Men mig ruskade det om ordentligt, jag tappade både kraft och balans... Men nu vänder det!

Natt 3 har vi lagt bakom oss, och visst var det stor skillnad nu! Inte ett knyst förrän 03.22! Då började han gnälla upp sig, så han fick sammanlagt 3 ramsor, lite gnäll emellan och gnäll som svar på bekräftelserna. Men efter bara 20 min var det tyst igen.
04.39 behövdes ny ramsa med bekräftelse på raken. Efter det lite gnäll, men lät mest som prat i sömnen...

Sen var vi inne på vargtimmen.
05.40 började han prata, lät helt nöjd själv. Jag påminde om att det var natt, han lyssnade inte utan fortsatte prata. Så höll vi på, av och till, och hans prat blev mer gnälligt, för att till slut bli skrik. Han lyssnade inte ett dugg på ramsa, så jag gick in, lade tillrätta, solfjädrade kort, och gick ut med ramsa. Lugn och tyst blev han aldrig, men jag kunde ju inte gärna bli där och solfjädra heller?! Lite lugnade han sig under ramsan, men tog sedan fart igen. Men den här gången helt solklart ilsken! Ständigt gnöl, med korta, ilskna utbrott, värsta svordomarna!! Jag började nästan skratta... Men då var vi redan inne på marginalkvarten 06.15, så vid en lämplig, tyst andningspaus blev det glad Godmorgon.

Jag är nöjd, vi gjorde klara framsteg. Men ni får gärna komma med input, om ni kommer på något ni vill påpeka eller tipsa om!

Jag tycker inte ramsan sitter helt perfekt ännu, även om den nog börjar fungera bättre nu. Bekräftelseramsan får också ofta gnäll som svar, en liten stund.
Hur är det nu, om jag hör att hans skriker (och jag menar SKRIKER) för att han är vrålarg, vad är det bästa att göra då? Jag läste någonstans att arga barn inte svarar på verktygen, och det visade han ju nog nu på morgontimmarna. Så vad göra? Inget? Tills han är endera ledsen eller lugnare? Puh, med honom är det en hårfin skillnad mellan otroligt ilsken och ledsen... Men det är det väl med oss alla, om jag tänker efter...

Ska bli intressant att se hur nästa natt blir! Då förpassar jag för övrigt man och storebror till sommarstugan, för åtminstone en natt, kanske fler... Hur är det sen när vi om ett par nätter eller så flyttar tillbaka till vårt sovrum, där alltså också Pontus sover - ramsar jag från sängen där jag ligger eller hur går det till? Måste jag gå ut ur rummet..?

[Manfred10]

Sen var vi inne på vargtimmen.05.40 började han prata, lät helt nöjd själv. Jag påminde om att det var natt, han lyssnade inte utan fortsatte prata. Så höll vi på, av och till, och hans prat blev mer gnälligt, för att till slut bli skrik. Han lyssnade inte ett dugg på ramsa, så jag gick in, lade tillrätta, solfjädrade kort, och gick ut med ramsa. Lugn och tyst blev han aldrig, men jag kunde ju inte gärna bli där och solfjädra heller?! Lite lugnade han sig under ramsan, men tog sedan fart igen. Men den här gången helt solklart ilsken! Ständigt gnöl, med korta, ilskna utbrott, värsta svordomarna!! Jag började nästan skratta... Men då var vi redan inne på marginalkvarten 06.15, så vid en lämplig, tyst andningspaus blev det glad Godmorgon.

Om vargtimmen läser ni på sidan177-179 i internationella shn-boken. Barnet tror sig ofta utsövt då och blirsom ni märkte bara arg och irriterad när ni kommer in UTAN att säga god morgon. I vargtimmen gäller det att göra så lite som möjligt, för på natten sover man ju. ramsa och sen inget mer, möjligtvis lite musik eller andra husljud.

Prat är trevligt och hör till privatlivet. behöver inte ramsas, barnet ställer ingen fråga. Så gör så lite som möjligt helt enkelt.

[JaninaR]

Yep, jag läste på lite om just vargtimmen igår kväll, och skötte mig bättre den här gången 8)

Vår fjärde natt var lugn fram till vargtimmen, bara ett litet gnäll, följt av en suck ca 01. Sen tyst. Kl 04 gnäll, ramsa genast, och så fortsatte stöket mer eller mindre nöjt en timme framåt. Sen tyckte han helt klart att det blev tråkigt och röstade upp sig istället. Var arg fram till 06, då det verkade eskalera, så jag gjorde husljud som genast lugnade honom, och 6.30 kunde vi mötas i ett glatt Godmorgon!

Idag kommer resten av familjen hem, och jag tror vi kommer att sova i vårt sovrum igen eftersom vi inte ryms på madrassen i vardagsrummet, jag och min man. Hur göra då med ramsan i vargtimmen? Från sängen bara? Pontus säng står alltså helt intill vår säng...

Det är roligt det här hur sömnen fungerar... Igår, då Pontus faktiskt sovit sin längsta sammanhängande nattsömn på ett par månader, var han helt klart trött under dagen. Idag, efter en ostörd nattsömn på 6 timmar, är det min tur att känna mig fullständigt zombie! Dvs vi följer helt klart det typiska mönstret! Åh, jag ser så fram emot att återfå min normala energi och äntligen kunna ta itu med allt som väntar här i hushållet, och utanför!

[Manfred10]

Ni gör ju ett alldeles strålande jobb! =D> =D> =D>

Idag kommer resten av familjen hem, och jag tror vi kommer att sova i vårt sovrum igen eftersom vi inte ryms på madrassen i vardagsrummet, jag och min man. Hur göra då med ramsan i vargtimmen? Från sängen bara? Pontus säng står alltså helt intill vår säng...

Det bästa är ju om liten för eget rum, eller dela med syskonen. Han är ju inte helt färdigkurad än så ska ni ha honom i ert sovrum i alla fall är det superviktigt med mörkläggningen. Helst ska ni oxå skärma av hans säng på något vis så att han får ett eget rum i rummet. Ni ska ju vakta UTANFÖR, inne i tältet kan man inte skjuta några lejon och vargar... (se safarin) 8) Ni får nog vara beredda på en del frågor och utskällningar från honom i samma rum.

[JaninaR]

Tackar, tackar!

Jo, det är ett litet dilemma det där med var vem ska sova... Så länge han är lite för högljudd på morgontimmarna kan vi nog inte flytta honom till storebrors rum, då får ju inte han heller sova. Storebror har varit orolig för hur han ska kunna sova redan före Pontus ens var född, så vi lovade honom att de börjar dela rum sen när babyn kan sova.

Lite avskärmad är Pontus ändå. Rummet är mörkt, och han sover faktiskt i en hängande vagga, där halva vaggan är täckt med suflett. Jag antar att det får duga...

[Manfred10]

Med rätt attityd funkar allt! 8)

Tänk på att inte överarbeta bara. redan nu bör han kunna fixa en del uppvak själv, utan ramsa. Och i vargtimmen får du ge en upplysningsramsa och sen försöka vara tyst och stilla, och SOVA.

[Sigyn]

Vill tipsa om hur vi gjort. vi bor i en trea och vi och lillasyster sov i samma rum i början. Syskonen hat inte flyttat ihop ännu, men vi gjorde så att storebror fick flytta från lilla rummet till stora, lillasyster flyttade in i lilla rumet och vi sover i vardagsrummet. När barnen är redo flyttar lillasyster in toll storebror och vi flyttar in i lilla sovrummet

[JaninaR]

Hm, här skulle det bli mer än lovligt rörigt om vi började flytta om... I framtiden kommer visserligen mitt kontor att bli barnrum det också, men innan dess måste vi göra en tillbyggnad... Jag ser inga andra vettiga lösningar än att vi delar rum än så länge. Men äh, det finns familjer som inte ens har ett rum att sova i, så det vi har här får nog klassas som lyxproblem!

Förra natten var ett snäpp bättre igen. Lugnt och tyst 18.45-04 prick, sedan prat och på slutrakan svordomar. Men framsteg på det sättet att han pratade mindre under första timmen och var nöjd en längre stund. Förr eller senare går det väl hem att kl 4 på morgonen händer det ingenting!

Ramsan är jag lite fundersam över än, jag tror nämligen inte att den har satt sig riktigt så som det är meningen. Men nu är vi ju i den sitsen att han somnar fint på kvällen, och nästa ramsa behövs först i vargtimmen, och då serveras det bara en ramsa, så den nöts ju inte precis in nu mera..? Hur är det förresten med bekräftelseramsa i vargtimmen? Det har jag missat...

[JaninaR]

Ååh, jag hoppas det var det berömda bakslaget vi hade inatt! Stort hålligång i nästan 3 timmar, krävdes två tillrättalägganden och några ramsor. Till slut lyckades jag få in en bekräftelseramsa som inte möttes med protest, men då var han ju rejält trött också. För att inte tala om oss andra... Jag trodde nästan att min man skulle ta bilen och köra till närmsta hotell! Nu hoppas jag innerligt att nästa natt blir bättre, för just nu känns det som om allt stampar på ställe och allt jobb jag gjort var förgäves. Samtidigt står vår inbokade sömnskola på barnavdelningen bakom hörnet, som ett stort hot vi helst vill slippa. Jag tänker INTE ge upp!

En liten slutkläm för de med öppet sinne:
När Pontus föddes var det super moon. Hela dygnet hektiskt värre på den lilla förlossningsavdelningen, som annars har det ganska lugnt. Och i natt var det stjärnklart, svinkallt och - fullmåne.

[Manfred10]

Fortsätt på er inslagna väg! På natten sover man. Oavsett hur många gånger han frågar så ska han ha samma svar. Börja inte darra på manschetten nu. 8)

[JaninaR]

Tack för peppningen! Just nu, mitt i natten, sitter jag i soffan och gör mitt bästa för att dölja de darrande manchetterna för min son.
Än en gång har han legat och pratat och sparkat i en timme, med början 02 igen, för att en timme senare tröttna och börja klaga, så småningom svära. Två ramsor har jag prickat in när han började låta ledsen, men de möts av mera vrål. Ena var menad som bekräftelse när han faktiskt verkade tystna ett litet tag och tycktes knöla sig till ro, men ramsan möttes av nya protester. Det blir ju så man drar sig för att bekräfta... Vi har hållit på en vecka, och fortfarande har jag en väldigt ARG son... Ska det faktiskt vara såhär?!

[JaninaR]

Forts.

Pontus tystnade så småningom gradvis, och sov sedan en timme, 4-5. Sen ny start, och nu närmar vi oss marginalkvart med en fortfarande arg son... Jag vet inte ens vad jag ska skriva just nu.
Inbokade sömnskolan börjar om precis en vecka.

[JaninaR]

Ursäkta, jag trakasserar er igen...
I nattens timmar hade min man funderat ut hur vi kan få en spjälsäng att rymmas in i kontoret, bland med bord och vapenskåp och sånt... 8) MEN det är väl inte bästa idén att nu börja göra en sådan ändring..? Vad tror ni? JA, jag känner mig förvirrad! #-o