Vardagen med lillebror 5v och syrran 22 manader

[Tin]

Hej knyttet,
tänkte flika in något om syskon, jag har ju två jag med. Du har ju skrivit många inlägg så jag flikar in lite om allt.

Duktig flicka
För mig är det ytterst viktigt att inte göra storasyster till "duktig flicka" som ska ta ansvar för lillasyster. Så jag säger inte "lillasyster", jag säger "din syster" så gott det går. Jag ber stora tjejen visa när hon kan saker som inte lilltjejen kan än, men inte i syfte för att hon är så "duktig" utan för att hennes syster ska lära sig en skill som stora tjejen redan kan. Och när lilltjejen lärt sig något, får hon visa stora tjejen. Åsså glädjs vi tillsammans.

Sociala aktiviteter med en liten
Utöver de vanliga sociala aktiviteterna städa, laga mat hämta posten etc, hittar jag på lite sociala aktiviteter som absolut måste göras men där lillasyster kan vara med lite enklare. T ex oj vi bara måste tvätta cyklarna, fram med hinkar och tvätt trasor till oss alla tre. Eller jaha nu fyller någon år igen, vi bara måste göra födelsedagskort. Penna till storasyster och krita till lillasyster. Åsså stämplar till mamma. Eller herregud vi måste flytta alla dessa stenar i trädgården till andra sidan, jag behöver hjälp från många händer...... ja du hajjar.

Gnäll/tjat
Ja visst kan det bli tok ibland när man haft besök som beter sig på ett sätt som man själv inte gillar. Här skulle jag bara vara konsekvent, svara positivt och pakta. Dvs "gnäll, gnäll jag vill också ha...." -> svar: "Ja, vilken bra idé. Det gör vi en annan dag." Sen är ju min favorit att säga (den här har jag kört med sedan den stora var i förtrotsen): "gnäll, gnäll...." -> svar: "åhhhh vad tråkigt med gnäll/tjat", jag sätter mig här och gör ingenting tills gnället försvinner". Fniss funkar fortfarande och min stora är 3 och ett halvt.

Påklädning
Anna skriver om påklädning i barnaboken under trotskapitlet, det hjälpte mig när vi hade som värst påklädnings trots. Hos oss fungerade skratt och flams bäst, dvs jag måste behålla mitt lugn och bli tokrolig enligt barnaboken. Det kan låta tidskrävande men det fungerade, alltså jag började klä på mig hennes kläder t ex eller försökte sätta på mössan på foten hennes etc. Allt med fniss och flams. Det hjälpte mig att gå in i påklädning med attityden "nu ska vi tramsa och ha det kul en stund medans vi klär på oss" istället för att bita ihop och ta oss igenom en trist påklädning innan vi äntligen kommer ut. Kör hela registret, tappa bort skor, leta förgäves efter byxor i lampan, få dom engagerade. Och glöm inte att ha kul under tiden, för det kan bli en kul stund för er alla tre.

Konflikter
Vad ska man ha för mindset här, jag kör på: "Lugn, lugn och mera lugn". Sätt dig ner på golvet hos dom, prata lugnt och visa att här är vi vänner, här kramas vi. Bråkas det om samma pryl tar jag bort den. Den stora tjejen får frågan: hur kan vi göra nu då så att vi kan samsas? (beroende på vad det gäller såklart). Och jag kör hårt på att vi använder "inomhusrösten" när vi är inne. Är jag lugn sätter jag stämningen liksom. Det är viktigt att ta sig tid (även om man inte har den) och reda ut situationen med lugn i sinnet.

det var lite från mig, Tin

[Clara Cecilia]

Hej!
Nu har Manfred 10 och Tin svarat så bra så jag bara bistår med tankar om skvaller:

"Skvaller och prat. När lillebror var liten sâ uppmuntrade jag storasyster till att hjälpa mig att ha koll pa honom, ex "lillen har krypit hit eller dit, tappat det eller det" men nu blir det lite tveksamt om det är att uppmuntra (även om det ibland âr praktiskt att han en syrra som har koll pa lillebrors bus), "mamma lillen har mâlat pâ bordet/klättrat upp pâ bordet etc" Ska jag bara be henne att inte hâlla koll pâ vad han gör, att det är min uppgift osv?"

När min Lilla L var liten och Storebror V var något större så fick han hjälpa mig med hennes skötsel och att passa henne och hjälpa henne. Men nu är hon ju faktiskt en kompetent ung dam på 3.5 som leker jämbördigt! Och ju äldre dom blivit desstom mer allergisk mot skvaller har Jag blivit. Nu är regeln - om någon är på väg att göra något riktigt farligt eller skada sig själv eller någon annan - Då ropar man/hämtar en vuxen.

Märker jag att någon av dom kommer och småskvallrar så brukar jag vänligt fråga: "är det farligt det han/hon gör?" om svaret är njeeääe så säger jag nämen dåsså eller något liknande

Annars kan det lätt bli en massa polisbeteende. Jag märker det på barn som besöker oss att det är vanligt. Men även besökarna reagerar med lättnad att slippa håll koll/skvallra.

Det verkar som livet är slitsamt för dig just nu - försäk hålla isär föräldrajobbet och "privatlivet" så gott det går . Tidigare i din tråd har jag beskrivit hur jag hanterar min dotters utbrott (som precis som du upplever din dotter är mer formulerade nu men fortfarande högljudda och långvariga) Lugn, lugn och ännu mer lugn är verkligen ett mycket bra mantra! Jag lyckas ofta numer att själv inte dras med - att hålla en kärleksfull närvarande distans inom mig själv. Förstår du hur jag menar? Jag är där, jag är lugn, jag älskar henne och försöker hjälpa henne att lösa/förklara men jag går inte In I situationen med henne - jag stannar utanför och kan därmed hålla mig just Lugn.

Hoppas något varit till hjälp för dig - ett tips är att läsa igenom sin egen tråd! Jag har ofta hittat råd som jag fått tidigare men liksom missat eller inte kunnat genomföra just då men som kan vara till hjälp i den nya situationen.



Clara

[knyttet]

hej och tack fôr alla fina svar!

Jo absolut är lugnet och den positiva inställningen är den definitiva nyckeln till harmoni och samarbete. Jag gör som du Jenny, vaknar varje morgon med en glad inställning om att nu ska det baske mig bli en toppen dag och jag ska vara lugn och ledande i alla eventuella problem som uppstâr. Men fôr mig bygger lugnet pâ en attityd av självklarighet och en total koll pâ vad som gäller, dâ rycks jag inte med "känslomässigt" i konflikterna lika lätt. Utevistelsen är som du skriver ocksâ ett säkert kort när det är lite vingligt. Nu kastar vi oss iväg direkt efter frukost och oj vad skönt det är för 99,9% av konflikter och brâk hos oss sker innomhus.

När det gäller brâk mellan syskonen sâ brukar jag säga till storasyster att man fâr prata och visa vad han kan ta/göra istället, man fâr inte slâ, och om lillebror inte lyssnar sâ fâr hon ropa pâ mig sâ fâr jag hjälpa till. Är detta rätt? Det blir dock pâ gränsen till att bjuda in till skvaller..."mammma lillebror gör sônder mitt lego..." eller kan det skrivas under kontot "mamma vi behöver hjälp" (annars skadar sig nâgon)

Tusen tack igen, det är skönt att fâ skriva av sig lite och sätta ord pâ tillvaron och dessutom fâ sâ fina tips. Jag ska skriva ut hela trâden och läsa igenom för att fâ ânnu mer perspektiv. Igâr och idag har iallfall gâtt som en dans, vi har jobbat och slitit tillsammans och hittat pa nya saker och haft det riktigt roligt. Lillebror har tex börjat promenera och springa sjâlv med syrran hela vägen till parken (en 20-30 min i barn takt) samt gâ själv upp för vâra 5 vâningar utan hiss (hurra!!). Storasyster fick sig ett litet samanbrott i morse för att jag tyckte att hon kunde klä sig sjâlv (som hon alltid gör) dâ jag hôll pâ med frukosten och vrâlade att jag mâste sâtta pâ henne trosorna. Jag lyckades att inte bli det minsta irriterad och när jag kom in till henne och frâgade om hon var färdig och skulle komma och äta nu sâ bröt vi ut i en stor fnissattack över att hennes trosor hängde vid knâna och hon inte ville dra upp dem själv. Underbart befriande och Tin ett toppen tips att tillämpa lite fniss när stämningen trycker pâ.

kram kram

[Tin]

Hej igen,
vad skönt att ni lyckades mötas i fnisset istället för i trostet. Och sen spelar det ju ingen roll vem som drar upp trosorna i slutändan, för situationen har avväpnas av dig.

Vad gäller syskonbråket om t ex lego, hm knivigt. Jag försöker styra leken med ett "Hur kan vi leka med legot så lillasyster kan vara med?" och sedan lämna dom lekandes. Dvs om man redan från början får in dom att leka på ett sätt så att rasa lego inte gör något utan hör till. Men visst finns det lekar där de helt enkelt inte kan mötas än för Maja är för liten, men de aktiviteterna får storasyster fixa men när Maja gör något annat.

Jag är också mycket noga med att undvika polisbeteende, utan regeln bara någon håller på att skada sig är utmärkt. Där får du nog känna efter lite, blir det mycket "skvaller" från storasyster kanske det inte funkar, och att någon rasar lego kvalar ju knappast in i skada sig kategorin. Det är också viktigt att lillasyster verkligen får vara med hemma hos oss, inte stänga in sig i rummet, eller putta bort. Alla ska vara med.

Njae jag hade nog försökt styra om leken istället så det är ok att rasa lite lego. Stora syster kan bygga torn som lillebror får rasa, de kan leka jordbävning, eller lämna legot till en ensam lekstund för storasyster.

kram Tin

[knyttet]

hej,

Idag fick jag en aha-upplevelse. Jag läste en artikel om syskon och svartsjuka och förväntade mig massa dumheter men insâg att det inte lät sâ tokigt. Där uppmuntrade de till att betona barnens olikheter och inte försöka behandla dem likadant hela tiden. De menade att denna "falska" rättvisan bjuder in till jämförelse och svartsjuka. Det är bättre att lâta barnen bejaka sina olikheter och inse att föräldrarna behandlar dem rättvist men olika. Dvs L är bra pâ att cyckla, han fâr cyckla själv, M fâr hjälp av mamma att putta osv för han är inte sâ bra. M är däremot jâtte bra pâ pussel och fâr därför klara mer själv pâ pusselfronten medans mamma o pappa ger mer uppmârksamhet ât L i pusslandet eftersom han har svârare för det.

Jag upplevde ingen svartsjuka när lillebror var liten, dâ behandlade jag barnen OLIKA utifrân deras âlder och behov, deras intressen konkurrerade aldrig. Nu försöker jag däremot att vara "rättvis" hela tiden eftersom de vill göra samma saker mer eller mindre, men det är total pankaka och vâld och rivaliteten stâr som spön i backen. Jag tror att detta kan vara nâgot att fundera pâ. Jag vet ju att när nâgon kommer med en liten "jag vill ocksâ haa..." sâ kan det fôrstâs som "mamma bekräftar du mig med?" dâ kan detta nog med fördel besvaras, "ja lilla vän, jag finns fôr dig ocksâ, men inte pâ det viset, inte i förhâllande eller i rivalitet till lillebror/storasyster, utan bara för dig när du behöver"

Sen har jag snurrat runt lite här pâ forumet och insett att jag haft överkoncentration pâ vâldet och sanktioner av det. Det bör nog bara avledas lite med "ojdâ, sâ här gör vi istället" för att relationen ska bli fin igen. Jag har helt klart överanvänt tal med storabokstäver, förvisningar osv. Usch, känner mig usel när jag tänker pâ maktlösheten hos storasyster när hon barskt blivit förvisad till sitt rum efter att ha puttat iväg lillebror med vâldsamkraft och hon vrâlar och sparkar i total panik att "det var ju han som gjorde sönder mitt..." vad det nu var. Inser ju att min frustration, ilska och otillräklighet för barnen säkerligen var orsaken till hennes obalans, oförmâga att kontrolera sin ilska och intiativ att vâldsamt puttas i vilket fall. Nu ska här paktas med stora fina tjejen och lillestorebror fâr ocksâ vara med som en stor, fast egen, person.

kram

[Alma]

Du är inte det MINSTA USEL knyttet! Du har ju gjort revolution!
Det behöver vi alla göra - gång på gång, i och med att våra barn lär oss att vi måste lära nytt.

Och VAD vi ska lära har vi ju ingen aning om. Men du har ju UPPTÄCKT vad du ska lära för att möta just dina barn i just den situation ni är i nu.

Det du skriver är fantastiskt bra! Jag tror du kommer få det ROLIGT med barnen närmsta tiden och de kommer få det HELKUL med dina ledarförändringar!

[knyttet]

Tack Alma

Det var faktiskt ditt svar jag läste i trâden om bitning nâr det gick upp för mig att jag var alldeles för fokuserad pâ vâldsamheter och att jag skapade en ond cirkel.

Det känns verkligen som en lättnad när man kommer pâ varför allt är upp och ner och vad man kan göra för att bryta mönstret, tack igen!

kram

[Alma]

Värmer att höra knyttet!

Jag tänker ibland på barn som vargar. De ger en massa signaler, ofta i en bestämd ordning, när vi pressar dem för hårt eller när vi får dem att känna sig trängda.

Den onda vargspiralen:
Barnet gör något dumt, föräldern påpekar det på ett sätt som pressar barnet, får det att känna sig trängt.
Barnet svarar verbalt tillbaka med något kraftuttryck.
Föräldern svarar att man inte säger så, närmar sig barnet med "fronten fram", dvs med kroppen vänd rätt mot barnet och börjar stirra in i barnets ögon för att förtydliga budskapet att så säger man inte.
Barnet spottar.
Föräldern fattar tag i det, hukar sig ned, stirrar stint in i ögonen och höjer rösten om att man inte spottar, eller var man får spotta.
Barnet utdelar en spark och ett knytnävsslag.
Föräldern tar tag om barnet som ett famntag, avvärjer fortsatta sparkar och slag genom att hålla i barnet och höjer röstläget än mer för att säga nej fy om sparkarna.
Då biter barnet...

Jag var på en föreläsning i höstas där man bad alla 100 i publiken att vända sig till stolsgrannen och se in i den andres ögon. Efter en stund som kändes mycket lång, frågade han vad vi tyckte att det signalerade. De flesta kände: Aggresivitet, några sa "sexuellt påträngande invit". Om man stirrar in i en annans ögon utan paus i mer än 3 sekunder utan paus upplever de flesta att det signalerar aggressivitet.

När vi blir arga eller irriterade på våra barn, stirrar vi ofta in i deras ögon längre stunder än annars, och ibland kräver vi också att de ska stirra tillbaka för att våra budskap riktigt ska "gå fram". Det ökar känslan av att vi är aggressiva, och det kan för många barn vara förvirrande, och öka känslan av att de är trängda.

Sedan ombads vi i publiken på föreläsningen att hålla i armen på den som satt i grannstolen. På givet tecken skulle vi klämma till lite lagom. Den som fick sin arm berörd så kände tydligt hur de egna musklerna spändes, trots att alla var beredda.

Även om vi inte tar i våra barn hårt, så taggar vi upp ilskor hos barnen om vi tar i dem när vi själva är irriterade eller arga. Särskilt om vi håller fast dem förstås.

Det är mycket skönt att bryta vargspiralen hos våra barn genom att själv ändra beteende! Och ett som är bra är att man kan bryta spiralen när man vill, och kan. Även om man märker att man taggat upp barnet, kan man från det läget ofta tagga ned också.

Om man t ex är vid "barnet spottar" kan man lugnt ta sig ifrån och till spottsäkert avstånd, sluta stirra in i ögonen, och börja med något annat en stund, så att barnet taggar ned. Senare eller vid annat tillfälle kan man ta upp det ursprungliga beteendet som barnet hade, som man reagerade på. Eller helt enkelöt ignorera det, och prisa barnet för något det gör som är bra! Och komma mycket längre!

Funkar ofta, men givetvis inte alltid. Det är ju människor vi är och har att göra med.

[knyttet]

hej och taack igen för bra svar.

Jag hâller verkligen med, min irritation och ilska över hennes beteende gör trâkiga situationer bara ännu värre. Man kan faktiskt inte bota agressivitet med att bjuda pâ ännu mer agressivitet.

En annan sak som fungerar väldig bra just nu om nâgon putt kommer in i bilden är att säga "oj dâ, hur var det nu, vad fâr man göra pâ nâgons annans kropp...?" lillan tänker och ropar: "klappa, pussa och krama!" "jaa, hur dâ? kan du visa?". Detta fungerar konstigt nog mycket bättre än att ge henne order att klappa direkt efter putt, hon fâr en frâga och blir glad av att hon kan det rätta svaret och är därmed pâ glatt humör igen när klappen utförs. Tvingar jag henne att klappa när hon fortfarande är i det arga uppstâr en situation där jag upplever henne som trängd och tvingad att klappa, dvs göra ngt hon inte sjâlv har valt eller är med pâ och argheten fortsätter.

Men nâgot annat bra är att de har börjat leka jâtte bra ihop igen och ropar pâ varandra fôr att göra saker ihop snarare än att bli irriterade pâ varandra och försöka tjivas. De verkar ha roligt tillsammans och det är fantastiskt inspirerande att se!

kram

[knyttet]

hej igen,

Jag tänkte att eftersom det känns som en sten lyfts frân mitt hjârta iom att vi lyckas vända onda cirkeln med arghet sâ passar jag pâ att vädra en annan frâga. När man hälsar pâ (särskilt hos folk som inte har barn och som har det eeextremt ordningsamt hemma) eller när man är i en väldigt liten affär, hos optikern eller kort sagt ett ställe där det är en fördel att uppföra sig nâgorlunda sâ drar storasyster och lillebror gärna igâng ett, vad ska jag säga, hysteriskt men organiserat sabbotge Helt plötsligt sâ ska det tryckas pâ alla knappar, dras ut alla lâdor, vrida och vânda och dra fram ALLT. Det är lixom inte pâ nivân, "hur gör man", spisen har tex aldrig varit ett problem hemma och vi har för länge sedan bekantas oss med den, men sist som vi var och hälsade pâ i ett mkt ordningssamt hem sâ innebar det organiserade sabbotaget även att vrida pâ alla knapparna pâ spisen (upprepade ganger) frân lillebror 20mân, till allas stora förskräckelse. They goes bananas, jag vet inte riktigt vad detta beror pâ....Storasyster som är mycket pratsam har ocksâ som specialitet att frâga ut och babbala sönder folk som inte bör bli sönder babblade, typ frâga optikern "har du inget hâr eller?" "hur gammal âr du egentligen?" "jag heter prutt" osv pâ ett överdrivet retsamt ton som hon inte använder annars, dessutom blir hon larvig och flamisg till en grad som är reserverad till dessa tillfâllen dâ det skulle vara trevligt om man kunde "uppföra" sig. Vad göra? Jag brukar försöka hâlla en neutral ton och förklara att "barn tycker kanske att det är roligt med prutt med vuxna tycker inte det är sâ särskilt kul" etc, men svettigheten, stressen och irritationen lyser säkert igenom och skapar spänningar.

Jag tänker spontant att detta har börjat i situationer pâ resor dâ barnen suttit stilla i ett tâg hela dagen och är övertrötta och tappat fokus totalt över sin egen plats och var vi befinner oss. De har sedan läst av min stress över kaos-beteendet och gjort det till en "grej" som nu körs i vâtt och torrt. Men vad göra, ska man totalt glömma att ta med barnen pâ dessa ställen en tid tills "grejen" har blâst bort (gâr nog inte riktigt eftersom jag är mycket själv med bâda och mâste gâ till vissa "jobbiga" ställen med dem ibland) eller kan man vända detta och fâ lite "ordning" pâ dem? Storasysters trams/prat beteende kommer ofta fram när det ska hälsas fint och det kan ju vara lite när som egentligen. Särskilt sker detta när vuxna som hon inte känner ska "skoja" lite med henne dâ fâr dom "skoj" tillbaks men blir ofta ganska paffa över vilka oförskämdheter damen kan "skoja" fram. Senast sa hon till en taxi chafför som försökte lura i henne att hon inte var i Paris utan Marseille och att han skulle släppa av henne om han ocksâ inte fick höra den fantastiskt spännade historien pâ franska som jag just improviserade pâ svenska. "jag kânner inte dig, heter du monsieur-prutt-bajs eller?" Jag förstâr ju att det är lillans sätt att hantera situationer som hon inte greppar om och som hon blir osäker i, men hur ska man be en taxichaffôr som välvilligt vill skojja till det med en lite flicka att hâlla klaffen och lâta henne vara? Och hur förklarar man för flickan att hon inte kan lâta sin osäkerhet uttrycka sig genom att vara oföskämd?

tack och kram

[Alma]

Hej knyttet,
SÅ BRA du grejat det - att du till och med lyckats vända syskonens relation! "Duktig" brukar jag inte använda när jag är imponerad, men nu gör jag det. SÅ DUKTIGT GJORT!

Sedan har du en fantastisk beskrivning av vad som händer i glasögonaffären och andra. "Hysteriskt men organiserat sabotage", den var på pricken! Ska jag tänka nästa gång jag kommer till optikern och ska byta ytterligare ett par av sonens glasögon (jag är storkund där). Sonen får alltid spatt och jag har hittills haft tur att inte hela inredningen kraschat.

Ett sätt är att när man kommer ut ur bil/från tåg mm när barnen suttit stilla - leka av dem fysiskt ett tag innan man ger sig in i dyrprylarnas Mekka. Kan räcka med en kvart, riktigt fysiskt hårda lekar.

Sedan uppdrag i affärerna, förbered gärna innan ni kliver in. "Kan du hitta tre blåa glasögonbågar och peka ut dem för mig?". Eller något som behövs: Låt dem dra en vagn långt. Eller räkna pengar.

Med prutt- och flintskallesnack brukar jag ta kommandot. Negligera helt när situationen uppstår. Inget fokus alls, bara på den butiksägare eller person du besöker. Signalera att när man säger så där är man inte med. Om nödvändigt, meddela den vuxne som verkar ta illa upp att dottern är trött eller liknande.

Sedan lite förberedelse ibland, när det är lite viktigare att undvika prutt-hälningar. "Är du för liten för att hälsa nu, javisst är du aaaaalldeles för liten." (Går hon på det så är det bara att fortsätta.) "Nä det tror inte jag du kan, då får du bevisa!"

Och så är det ju acceptans också. En chaufför som skojar får vara beredd att ta barnens skoj tillbaka. Och till en vuxen kan man säga "ursäkta, vi har haft en mycket hektisk dag, vi är inte så bra på att skoja idag".

Väl hemma kan man låta barnet berätta vad hon tyckte om HANS beteende. Och när man lyssnat och bekräftat så mycket man kan, kan man ge alternativa sätt att snoppa av påträngande människor.

Fast jag måste säga att jag tycker dotterns svar var ganska bra...

Svettigt är det ibland. Minns kejsaren utan kläder. Ingen slump det vara ett barn som vågade se och säga den nakna sanningen.

[knyttet]

hej,

Tack Alma

Jag tycker det är lite sâ hela tiden, att man kommer in i svackor och onda cirklar och sedan när man ransakar sig själv och fâr lite tips här pâ forumet sâ löser knutarna upp sig. Syskonen gillar ju att vara med varandra och leka ihop, sâ även om det i stunden sâg ut lite som om de bara ville den andre illa sâ fâr man se ovan det och utesluta att det skulle kunna vara deras intentioner. När jag är lugn är dom lugna och dâ kan dom leka fint ihop och dela och hjälpas ât igen.

Tack för dina konkreta och bra tips i kaos situationer! Jag undrar lite varför det mâste bli sâ hâr dock...men det kan nog skrivas pâ den vingliga sommarens konto: mycket runt flaxande, lite rutinmâssig social delaktighet och trött och lätt irriterad mamma. Kort sagt, perfekta ingredienser för att bli en galen banan i konstiga affärer och tâkiga hem.

kram

[Manfred10]

Jag ser att din storasyster är precis 9 dagar äldre än min storebror.

Jag märker av flamset och tramset även när vi får besök. Hej, hej hallå! Titta här, titta här! Jag tänker på det som anna beskriver 3-åringen i BB.

3-åringen börjar ju inse att världen fungerar även utan honom och för att fortsätta "behålla centralpositionen ärhan ofta direkt tramsig: .... han har fattat galoppen, är man bara tillräckligt rolig skrattar alla åt en. Då hamnar man automatiskt i centrum." BB sid 488

Alltså är tramset logiskt (även om det är olämpligt) kommer man in till optikern, eller träffar nya människor som konkurrerar om fokuset måste man ju jobba lite extra hårt....

[Manfred10]

Det är nån sorts "tjuren ferdinand-syndrom" titta här vad jag kan! Jag kan hoppa jättehögt i soffan och kasta tunga kuddar och puttas och låta som en dinosaurie....

[Alma]

Jag håller med Manfred10. Glöm det sista jag skrev om att i efterhand visa olika perspektiv, jag glömde att din tjej bara är tre!

Min son, 6 år, kan fortfarande tycka det är jobbigt att inte vara i centralposition. Det är jobbigt för oss föräldrar ibland, men det kommer av att han inte byggt upp säkerhet i sig själv än. Han undrar inombords om han "försvinner" om mamma talar i telefon längre än fem minuter t ex.
Ingen idé att skälla på beteendet och stärka denna känsla med att "jag måste ju", då blir det bara värre.

En treåring måste ju också få testa alla möjliga varianter av att bidra i sociala situationer. Därför tror jag på att man gör ett gemensamt uppdrag av t ex optikersituationen, där alla har uppgifter och mamma kan ge tummen upp till treåringen som kan peka ut tre blåa glasögon.