Gnällig 9 månaders

[KalleAnkan]

Jag håller på att bli tokig.
Min son, F, på 9 månader är sååå gnällig. Jag kan inte gå många steg från honom innan han gråter och gnäller.
Eftersom att jag har en 2 1/2 åring, M, som behöver hjälp med diverse saker som han gnäller och skriker över, så blir jag tokig på allt gnäll.
Då M går på dagis till kl14 på dagarna så blir det att jag måste väcka F 13.30 så vi hinner till dagis. Jag har tagit bort hans eftermiddagsvila men han är gnällig och trött på eftermiddagen eftersom att han får vara vaken 5 1/2 tim i sträck, han är en tröttis. Hur kan jag justera schemat så det blir bättre för F?

Hans schema ser ut så här
7 God morgon med välling.
9-9:45 sova
10.30 mat
12-13.30 Sova
14.30 mat
17.30 mat
18.30 Nattslurk
19.00 God natt

Jag försöker att ha med barnen så mycket som möjligt när jag lagar mat och gör hushållssysslor. Men det känns som om man borde ha fyra armar istället för bara två. Det blir ofta väldigt stressigt på eftermiddagarna när det ska lagas mat då M håller på med div. saker som inte alltid är så lämpliga och han ska på toa och det är det ena än det andra. F gnäller och vill bli buren och allt blir pannkaka. (Och sen äter inte M maten iaf)

Mvh KalleAnkan

[Tutan]

Hej KalleAnkan!
Välkommen hit till späda barn och små!

På din beskrivning verkar det som ditt barn är inne i den väldigt vanliga "åttamånadersångesten". Jag känner igen mig i det du skriver för vi var själva där för två-tre månader sedan. Mitt bästa tips till dig är att läsa på i Barnaboken (den har du väl?), i kapitlet om åttamånadersångesten.

Har du inte boken kommer här en sammanfattning av 8-mån ångesten ur Barnaboken:

”- Tolka inte oväntade förändringar och hastigt uppkomna problem som tecken på att någonting nu har blivit allvarligt fel!
Avvakta.
Symptomen kan också vara fysiska.
Åttamånadersångesten viker (efter ca. en månad). Snart är barnet på väg att bli ettårstufft och tycker verkligen om sitt jag. Ännu känner barnet inte detta nya jag.
- Nätter som varit prydliga kan nu bli brutna. Gå efter tumregeln: en gång är ingen gång, två gånger en dålig vana!
Låt dörren stå på glänt och tala betryggande utanför den. "Nu skall du sova så gott, allt blir så bra, så bra. Vi ses i morgon!" Låt det lysa utanför dörren, men inte inne i barnets rum.
Återgå inte till napp och ta INTE upp barnet.
- Främlingsrädslan blir ofta markant. Respektera den! Barn i den här åldern tar ingen som helst skada av att inte träffa andra vuxna (eller andra barn.)
Låt ingen skrämma upp dig: "Han måste ju få träffa andra, annars blir han jämt så där rädd!" Det blir han INTE.
Det svåra sker i barnets inre. Låt det yttre vara sig så likt som möjligt.
- Svälj stoltheten, om och när den lille föredrar någon annan framför dig!
Du kan bli avvisad på ett ytterligt sårande sätt. Ge då lika fullt en kyss eller en kram och markera at du finns där med din kärlek, utan att för den skull vara påstridig. Vänta på bättre tider.
En nybliven mor kan hysa både kärlek och hat till sitt nyfödda barn, både liv och död i sina tankar inför barnet.
Motstridiga känslor fyller och plågar också barnet som fötts till ett jag.
- Bli inte rädd för eventuella aggressiva uttryck. Barnet måste få reagera på en förändring som är skrämmande. Men låt inte barnet slå dig, och inte någon annan heller.
Våld och destruktivitet ska bekämpas med kärlek. Ta de små händerna som slåss och låt dem i stället klappa, eller hål undan dem och kyss, smek själv. Visa lugnt och tydligt din egen oförtrutna kärlek. Gå sedan undan och låt barnet vara ifred!
Hindra barnet från att skada sig självt. Madrassera, skydda! Hindra däremot inte själva dunkandet.
- Överge alla eventuella planer på att byta människor och miljö för barnet under den här perioden. Sök till varje pris andra, lugnare lösningar!
Låt högsta prioritering gälla för oförändrat yttre i en tid av brutalt förändrat inre.
- Bemöt barnet som vanligt - underkänn det inte, dränk det inte i medlidande, "trösta" inte.
Behandla barnet som du skulle behandla en nyförlöst mor: uppmärksamt, men inte ömkande - beredd att avlasta påfrestningar och krav, men inte omyndigförklarande.
Precis som den nyblivna modern inrättar sig barnet som fötts till ett jag lättast efter sin nya livssituation, om vardagen är förtrogen och någorlunda enkel och omgivningen bjuder värme och lugn, inte oro.
Det psykologer kallar separationsångest tror jag alltså är REAKTIONEN på barnets födelse till det egna jaget ur det gamla, kända, där barnet var en del av ett omgivande helt, så som det i livmodern var en del av moderns kropp.
Jag tror inte det har mer att göra med rädslan att mista mamma än den nyförlösta kvinnans labilitet kan tillskrivas hennes rädsla att för att mista det nyfödda barnet.”

Det finns många bra trådar på forumet också att läsa. Den jag tycker är bäst om gnäll på dagen är den här http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... ght=#97218. Där har du många bra tips att börja med :thumbsup: .

Försök att tänka bort gnället och var lugn och positiv inför barnet. Det är en jobbig period, inte minst för barnet, men det går snart över.

Från kloka Torsmamma lånar jag även dessa ord om åttamånadersångestens vardag:

"Mina saker jag gör en "jobbig" dag.
Spenderar mer tid på "golvet". Skalar potatis, viker kläder sysslor på golvet.
Går inte runt och bär på honom. Utan på sin höjd får han bli transporterad eller så säger jag att nu skall vi gå till köket, KOM! Han skriker och ålar/kryper efter, jag sätter mig på golvet i köket och möter upp när han kommer skrikandes och han får sitta lite i knät kanske 5 min. Sen ser jag till att göra sysslor NÄRA honom och gärna på golvet.
Tar med honom dit jag går utan att ens fråga, bara tar med och sätter ner. Han får sitta på golvet framför toaletten.
Distrahera med annat skoj, muta med en muta. Inte underskatta mutans betydelse.
Mera delaktighet. Tor sitter i Bumbo i köket på bänken, det går ganska bra en tid.
Långa stunder har jag även lagt mig ner platt på rygg på golvet och låtit honom kräla, skrika eller vad han nu gör tills han är klar och går vidare. Då har jag kunnat göra något annat en kort stund. Även passat på att göra lite mag och ryggövningar på golvet denna tiden.
Efter att ha låtit honom vara arg, frustrerad, nära, delaktig ett par dagar har jag märkt att han sakta tycker att världen utanför är skoj igen. Så nu 1 vecka senare kunde jag inte vara mera ointressant kan jag lova. Det är ju så mycket man måste utforska vidrare.
Så det gäller att du håller dig 8) och inte ändrar en massa, letar fel och oroar dig, då tar det bara längre tid förbi detta utvecklings steg. "


Jag hade också det schemat vid nio månader och var också tvungen att väcka 13.30 för att hämta storebror på förskolan kl 14. Även jag märkte att det var lite för lång tid att vara vaken på eftermiddagen. Vi löste det genom att få hämta en kvart senare på förskolan och att utnyttja marginalkvarten vid läggning. Kan det vara nåt som funkar även för er?

Men det känns som om man borde ha fyra armar istället för bara två.

Verkligen! Vilken förälder skulle inte vilja ha det?

Så! Nu gäller nya, lugna och positiva tag från mamman! Lycka till och berätta gärna för oss hur det går!

[mamaA]

Hej!

Såg precis att du fått ett svar medan jag skrev men jag skickar mitt i alla fall .

Ibland är livet en utmaning, men det är bara att bryta ihop lite diskret och kavla upp ärmarna och ta nya tag.

När vi gick över till två lurar var det gnälligt på eftermiddagarna ett tag. Det kommer att gå över. Det jag gjorde var att försöka skjuta lite på både den första och andra luren så att eftermiddagen inte blir så lång. Vi hade morgon 7.30 och långluren hade vi 13.30 om jag inte minns fel. Jag lät honom sova så länge han ville då, jag har också en tröttis.Hämtar ni på dagis i vagn ? I så fall kan han kanske sova i vagnen och så går du iväg när det är dags och han sover vidare.

Livet med en tvååring ÄR utmanande för nerverna, mitt råd är att backa lite och bestäm dig för vad som absolut behövs göras av hushållssysslorna så du inte blir superstressad. jag vill gärna låta sonen hjälpa till att laga middag men ibland orkar jag helt enkelt inte och då kan man lösa det hela t.ex. med ensamlek i spjälsängen tillsammans med en smaskig muta. Kanske kan ett barn i taget ha ensamlek så kan du jobba med det andra? Sätt lillen i matstolen och dra fram till spisen så att han ser vad som händer men så att du har händerna fria. Låtsas vara väldigt upptagen med vad du gör, du har ju inte tid att bära honom just då för du gör något JÄTTEVIKTIGT .

Min tvååring äter inte alltid maten, däremot äter han den gärna medan vi lagar den . Jag försöker se till så att det är något i maten som han gillar så att han äter av det, annars lägger jag till något som tillbehör till honom. Om jag lagar en gryta t.ex så ser jag till att det finns någon grönsak som han gillar, sen fyller vi på med sallad och ev kokta morötter eller kikärtor om jag känner att det behövs. Vi kan inte äta åt barnen bara ge förutsättningarna .

Kram

[KalleAnkan]

Tack för era svar =D>
Det är lite som att det värsta alltid blir lite bättre bara man läser eller skriver här på forumet. Att känna att man inte är ensam om att bli tokig på den man älskar mest gör mycket.
Så sant som det är sagt så är livet en utmaning! Bryt ihop och kom igen.
Jag har Barnaboken men det har pågått i typ en och en halv månad nu, ca 45 dagar! med gnäll och skrik, så jag förträngde väl att det är åttamånadersångesten som fortfarande inte har släppt. Men ska försöka uthärda ett tag till så hoppas jag att det snart planar ut, för allas bästa. Att han har börjat gå så smått har kanske också en inverkan, frustrationen över att inte kunna springa med brorsan. Och att han ständigt är förskyld....

Jag får prova att lägga honom i vagnen på långluren och se hur det går. Han har sovit lite osäkert i vagnen förut så jag har haft honom i sin sköna säng istället.

En annan sak...
Äldsta sonen M har själv slutat sova på dagis och är förstås väldigt trött när han kommer hem på eftermiddagarna. Han vilar i sin resesäng som han har på dagis men han somnar inte. Han är ju två och ett halvt år nu så det är kanske så att han inte behöver sova men hur håller jag honom på gott humör till kvällen? Han är dålig på att äta mellis när vi kommit hem från dagis och det bidrar ju inte till ett glatt humör direkt.

Det känns som om jag är på banan igen. Får gå in här och läsa igen om jag skulle halka utanför igen

[Dumlekolan]

Känner igen det där med att vilja hänga med brorsan. Min Josef var såå ivrig när han var liten, ville hänga på sin bror som sprang omkring. Det är 11 mån emellan dem. Så han var frustrerad fram till 1 år då han lärde sig gå o var på jämnare nivå med brorsan. Då kunde han ta sig överallt. Och samma energi har han än idag! Så man får nog ha is i magen och öva sitt tålamod tids nog kommer han kunna röra sig mer o vara glad o tillfreds, jag känner med dej, för jag vet hur det känns med det här gnället. Det äter upp en ibland. Jag har en liten nu som varit mkt gnällig innan hon lärde sig gå. Jag har svårt att slappna av klokt, nu får jag träna på det!


Kanske kan storkillen vila under promenad i vagnen, bara sitta o ta det lite piano, eller se en film o äta nåt i soffan, typ smörgås.


Och visst är det skönt att hänga här o få tips och råd o känna att man är långt ifrån ensam om en bekymmer o funderingar. Guld värt!

Varm kram Linda från soooligt Gotland 8) 8)

[Dumlekolan]

ojdå, innan min tjej lärde sig att krypa, inte gå, det dröjer nog ett tag till...skrev fel

[KalleAnkan]

Hej
nu har det gått tre månader sen jag behövde råd och stöttning. F är fortfarande supergnällig. Trodde att ettåringar var ganska tillfreds med livet. Men inte F, han gnäller och skriker och är arg och frustrerad...
Vi har nu uteslutit mjölk och ägg från hans kost for han har eksemfläckar på kroppen och är inte nöjd med livet. Han har bra stunder också men det är övervägande gnälligt.
Han vaknar var och varannan natt och skriker i en till två timmar. Tidigare gick vi in till honom och solfjädrade men det tyckte han var så skönt så då krävde han snart att det var så han skulle somna. Det var två månader sen vi slutade att gå in till honom och nu ramsar vi utanför istället men det ger ingen effekt. Han skriker och gråter och det gör han i upp till två timmar fortfarande. Jag når inte fram till honom med ramsan. Han är en envis filur. Jag vet inte hur jag ska göra längre... Jag ramsar med långa mellanrum, det är när han skriker upp sig som jag ramsar. Det är ingen som får någon god nattsömn i huset när han håller på såhär.
Vi har lyckats så bra med vår äldsta son M. Han sover ALLA nätter och vi hör inte ett ljud ifrån honom och så har det varit sen vi kurade får 2,5 år sen.
F är ett år nu och vi har kört SM sen start så han borde vara en säker sovare vid detta laget. (Vi har helt svart i hans rum)

Jag vill att han ska kunna somna om själv utan skrik. Jag känner inte att jag vill åka bort med honom att ha övernattande gäster är jag inte heller så sugen på när han skriker i flera timmar om natten. Gästerna är ju inte samma syn på saken som vi.

Känns hopplöst om han inte kan sova nu när han har blivit ett år...

Han schema
7 frukost
12 sova 2 tim
14.30 mellis
17 middag
18.30 välling

Hoppas på kloka tips och svar.
//KalleAnkan

[mamaA]

Hej!
Ramsan tar inte lika bra på SM-barn som kurbarn, man måste jobba in den rejält. Eftersom ni har haft problem länge tror jag ni behöver kura honom för att få bukt med nätterna. Starta en tråd på kurforum för tips och råd.

Lycka till!

Kram