Trots, ilska utbrott- sexårs kris?

[karin4sidsonja]

Hej alla,

Jag har en kolossalt lång fråga, som gäller min lilla sexåring.
Han är som gjord av känslor-ARG och ilsk,trotsig och ursinnig i en enda liten kropp.
Jag har läst om 6 årngar i barna boken och kan konstatera att detta är en studie av min son.
Jag har full förståelse för denna åldersrelaterade kris, men jag känner att jag har svårt att hantera den - samt att jag oroar mig för om det ligger något djupare bakom hans oroliga själ.

När han föddes separerade jag och hans pappa,men eftersom jag absolut inte ville att han skulle förlora närheten till sin pappa så delade vi på vår gemensamma lägenhet.När hans pappa var med sid gick jag och vice versa.
Söndagarna spenderade vi tillsammans.
Jag upplevde denna tid som en otroligt mörk tid för mig, eftersom jag sörjde vår separation, men också för att jag hade så svårt att acceptera vår separation och vad det skulle innebära för Sid.
Jag växte upp i en hel familj, och har alltid sett skilsmässa som ett misslyckande, och dåligt för barnen- och att jag då skulle hamna i den situationen själv kändes så svårt att acceptera.
Sids tre första år dominerades av min sorg,även om jag var noga med att inte sörja framför honom.
När sid fyllde tre flyttade jag hem till sverige tillsammans med honom, medans hans pappa stannade kvar utomlands.
Hans pappa är själv skilsmässo barn och har inte alls samma traumatiska bild av detta som jag, så han tycker inte att det är något som borde påverka sid så mycket.

Från och med nu såg han sin pappa mindre, de sågs varannan vecka till en början, men så träffade jag en ny kille, och då blev pappans besök än mer sporadiska(som en markering mot mig..), och i dags läget är de kanske 4 dagar i månaden, samt 3 veckor på sommaren och julen.

Deras relation- när de ses är bra, men det kostar på sid.Han anstränger sig så mycket när han är med sin pappa- allt skall göras perfekt- det äts sovs och konverseras på finaste vis- och sedan kommer han hem till mig som en liten trasa, och kan inte göra någonting utan att ifrågasätta det, och är arg ledsen och ilsk.

Hemma hos oss blir allt en kamp- känns det som- och det har varit så mer eller mindre sedan han var tre.
äter gör han- men det är en högst begränsad meny.
sover gör han- ibland efter långa protester men framförallt inte hela natten i egen säng.
Mardrömmar och skrik om natten, som kan pågå till och från i en timme eller två har han iallafall ett par gånger i månaden, oftare när han ska åka till eller kommer ifrån sin pappa.
Alla rutiner är en kamp, de ifrågasätts och utmanas ständigt.

Hans bästa kompis älskar han mest i hela världen, men när de leker är det han som bestämmer reglerna, och han blir ursinnig om det inte blir som han vill.

Över huvudtaget är det mycket prat om att inte få bestämma, att han inte känner att han bestämmer "någonting-ni bestämmer allt"
Så är det förstås inte- han bestämmer en hel del- och genom sitt humör känns det ibland som han tar över- även om det inte är sant, jag och min man(ja, vi gifte oss!) ger honom ramar, försöker hålla konsekvensen, men det är så svårt!
Om en sak funkar så blir det fight om nästa.
Just nu är det fight om allt.

I helgen hade vi besök av goda vänner- och deras två barn.
Sid och stor flickan(bara tre år..) lekte fint, och hade kul, men så kom utbrottet- vid frukost bordet skulle det drickas juice(inte sids vanliga frukost dryck, men han fick ett glas.
Stor flickan ville också ha, men det fanns lite kvar.
Storflickans mamma föreslog då att de skulle dela på juicen.
Detta vägrade Sid- jag sa då att de fick dela lika, och det var så det skulle vara.
Sid började skrika och då lyfte jag honom från bordet, och tog in honom till hans rum.
Han skrek bara mer och mer, och slog vilt omkring sig, jag satte mig ner med honom och höll i honom, eftersom han bara ville springa ut och "ta all juice"
Jag pratade lugnande till honom, och väntade på att han skulle lugna ner sig, men det tog säkert 40 minuter innan han var ens i närheten av lugn.

Resten av dagen förflöt utan några större infernon.

Dagen därpå kom nästa stora utbrott-
vi skulle till ett museum, och sid ville ha sandaler på inomhus- jag sa att det gick bra, bara för att upptäcka att sandalerna inte var hemma.
Barfota tyckte sid då, men jag föreslog strumplästen.
Det tyckte sid var botten, och fick ett nytt raseri utbrott.

Jag bar in honom till hans rum, stora flickan fick gå på museum utan sid, och det var väl ok, men sid var återigen arg i över en timme.
Jag sa att vi inte kunde gå på museum när han var så arg, men att vi förstås skulle gå dit en annan dag, men att det fick bli när vi alla var glada.

Imorse var det min man som fick sig en knytnäve i ansiktet i ett raseri utbrott i skolan, eftersom han inte ville åka skridskor(vilket vi pratat om innan och sagt var ok- men att vi la med skridskorna ifall han ändrade sig.)

Nu sitter jag här och undrar, vad ska vi göra?
Vi försöker hålla rutiner och regler- men som jag sa- om något fungerar är det något annat som inte funkar.

Det känns som det finns så mycket frustration inom sid, och jag vill verkligen hjälpa honom med det- men hur gör jag?
Under hans raseri utbrott är det omöjligt att nå honom- och jag har försökt hitta sätt att hindra dem att bryta ut- för jag känner igen tecknen när de är på gång- men det är som att han hamnar i en negativ handlingskedja som han inte förmår bryta- och jag vet inte heller hur.

Tiläggas bör förstås, att han också, är världens finaste, och en liten tänkare av rang, som skrattar mycket och som är full av ideér
I skolan är han dessutomett litet ljus- och har kallats för "den lille fredsmäklaren" han är den lugnaste av killarna tydligen....

Det känns så synd, för honom att han skall behöva bli sådär arg, och inte kunna hantera det- och jag tycker det är ursvårt att hantera det jag med.

Inom mig gnager också en oro,att allt detta är mer än sexårs kris - att det är en svit av vår separation-
Har märkt att de kompisar han gillar mest är de han får mest utbrott på, och kanske är det ett sammanträffande men de har alla superstabila kärnfamiljer...
Är han svartsjuk? Är jag helt övertolkande?

Långt inlägg- men jag hoppas det finns lite kloka huvuden där ute som kan ha några bra råd att ge.


Stort Tack till alla som skriver i forumet-det finns så mycket att läsa och ta del av.
Om jag visste hur jag pluppar in en smilie gubbe skullejag göra det nu.

/Karin

[annawahlgren]

Det är bara att klicka på en gubbe så kommer den upp där du var! Sade hon stolt, för det tog tid innan jag fattade

Det finns som du förstår ingen knapp att trycka på här så att allt blir bra. Sexårskrisen är inte rolig, den är absolut gräslig i vilket fall, och inte ens Gud själv skulle ha kunnat göra honom nöjd med livet och sig själv just nu.

Säkerligen var inte de första åren roliga för att du inte kan ha varit särskilt "rolig" och du var ensam med honom. Eller han ensam med dig. Ett syskon eller två skulle ha neutraliserat det hela. Men man kan inte hålla på och spekulera bakåt, nu är nu och även om allt som hänt färgar oss här och nu, är det här och nu som gäller oavsett allt. Så försök sluta gräva i svarta jorden, se mot ljuset

Han känner sig överkörd ("ni bestämmer allting") men det gör alla sexåringar, höll jag på att säga (och elvaåringar och fjortisar). Då kan man sakligen påpeka: "Om exakt tolv år får du bestämma allting själv. Bra, va?" (och får en svart blick till svar.) Sedan pratar man om annat, med andra. Och låter budskapet sjunka in, till vad han nu vill ha det.

Du låter dig involveras alldeles för mycket. Det går att begripa, men all din oro och dina mer eller mindre fruktlösa, evinnerliga försök att lugna honom, tala med honom, förklara, vädja, trösta, förhandla, hålla på - förvärrar faktiskt det hela. Han är ingen liten baby, han är inte ens ett trotsbarn. Han kan knappt ens längre kallas småbarn. Naturligtvis kan han inte hantera sin ilska och sina utbrott - därför att du försöker göra det åt honom. Du måste studsa tillbaka alla dessa humöryttringar till honom själv och sluta vara medberoende, vilket bara lägger mer ved på brasan.

Detta kräver att du slutar tycka synd om honom. Det är inte särskilt synd om honom. Jag skulle påstå att det inte är synd om honom alls.

Han behöver lära sig uppföra sig som folk, oavsett vad han tänker och tycker och känner hit och dit. Det måste vi alla. Tänk så och tänk sakligt. Skilj på beteende och person. Det och det accepteras inte, punkt slut. Blir han vrålförb-d är det hans sak. Det rör dig inte i ryggen (ska du förmedla). Faktum kvarstår. Så och så gör man. Inte så och så. Det gäller alla, dig och styvpappa och alla andra. Honom med.

Juicen: "Antingen delar du med dig, eller också får du ingen juice." Utbrott. "Jaha, du vill alltså inte ha någon juice?" - "Jo! Jag vil ha ALL juicen!" - "Tyvärr, antingen delar du med dig, eller också får du ingen juice (Igen och igen och igen. Samma ord, samma val. Inga resonemang. Inga vädjanden). Utbrott, så pass att du anser förvisning nödvändig. Då ska han in på rummet - beklaga först inför de andra: "Jag är ledsen, men han kan tyvärr inte vara med just nu. Kommer strax." Och så stänger du dörren om honom efter att lugnt ha meddelat: "Kom ut när du är klar." Luta dig mot dörren, håll den stängd

Det är så han lär sig att så småningom hantera sin ilska. Barn låter sig fostras för att undgå förvisning (och då menar jag förvisning ur den mänskliga/sociala gemenskapen, sådan som stöter ut oss alla om vi bryter mot de normer som gäller för mänsklig gemenskap). När du följer efter och sitter och pratar och försöker lugna i 40 min eller en timme, lär du honom absolut ingenting om sig själv. Bara om mammas tillkortakommanden... Och det har han rätt i, för det här är inte din sak, det är hans Därinne ska han alldeles själv lugna ner sig, och sedan ska han komma fram till att det faktiskt är bättre att dela på juicen och vara med, än att bli utan både juice och sällskap och lek.

Museet: "Oj då, sandalerna är inte här! Vad ska du ta då, tycker du?" - "Barfota." - "Nja, se det går ju inte, för på museer måste man ha skor på fötterna." Strumplästen ska han i så fall föreslå, inte du. Fråga och låt honom - just det - bestämma Utbrott, säger vi. Ge honom valet. "Antingen skor på fötterna, eller inget museum." Mer utbrott. Beklaga för de andra. "Tyvärr, Sid kan inte följa med den här gången. Ha det så kul!" och in med honom på rummet. Utan dig. "Kom när du är klar." Inget prat om saken efteråt. Bara lugna vanliga glada miner. Inga frågor, inga vädjanden... osv. Något att göra. "Älskling, vi ska fixa lite mat här, tills de kommer hem. Vad tycker du vi ska ha?" - "Skiter väl jag i!" - "Oj då." Och så inga kommentarer på det utan du fortsätter prata för dig själv, högt och ljudligt men utan att titta på honom. "Hmm... vad har vi hemma... man kanske skulle... fast jag vet inte..." "Risken" är stor att han då alldeles frivilligt lägger sig i och hjälper dig. Det är bara att tacka och ta emot, och hålla sig till ämnet, inget annat

Knytnäven i ansiktet: fullständigt oacceptabelt. Mannen ska ta iväg honom utom hörhåll för kamraterna (och dig), hålla fast i hans armar och vara fullkomligt rasande (vare sig han är det eller inte). Givetvis kontrollerat men riktigt rejält auktoritärt förbannad. "Du gör inte så! Så gör man inte! Man slår inte folk i ansiktet med knytnäven! Man slår inte folk överhuvudtaget! Våga inte ens tänka på att göra om det!" osv. Inget jamsande utan ren tvärilska, medan greppet om armarna visar vem som är både starkast och "farligast". Utläggningen ska avslutas med ett HAR DU FÖRSTÅTT? Och ungen ska nicka eller haspla ur sig ett ja. "Bra!" säger man då, med en röst som inte lämnar plats för några som helst invändningar. Och går tillbaka till de andra och ägnar gossen ingen uppmärksamhet alls. Så får han smälta budskapet. Och tro mig, det gör han. Om ingen annan försöker göra det åt honom

Skridskorna ska inte läggas med "ifall han skulle ändra sig". Vill han inte, ska han i god tid hemma ha klart för sig att då blir det inga skridskor. Med tonen "tråkigt för dig", ungefär. Skridskoåkning ligger i hans intresse, inte ert. Så vill han inte, varsågod och slipp. Om det känns bättre. Det är hans "problem".

Förstår du?

Du kommer att känna dig kall och känslolös och hemsk och avvisande och gräslig, om och när du styr in på denna helt nya bana där du betraktar honom som så pass gammal som han är och just så utmanande som han gör sig för att tvinga dig (och din man) att stå fram som en ledare och förebild på ett sätt han kan respektera och förlita sig på. Men så fort han verkligen förstår att du vill honom väl, på riktigt - kommer han att hjälpa till alldeles kolossalt, och du kommer att märka hans oerhörda lättnad.

Och att vilja väl, på riktigt, är att på bästa sätt förbereda sitt barn för ett liv utan föräldrar, utan en själv. Till egen självkänsla och egen, konstruktiv styrka, egen trygghet i den egna förmågan att leva med andra och leva bra

[karin4sidsonja]

Tack för långt och tålmodigt svar.
Jag håller med, och förstår verkligen allt du säger.
Det är konstigt att det kan kännas så svårt ibland, för det du säger är ju självklart.
Jag ska verkligen tänka på allt detta i fortsättningen, och som du säger det är ju jag som måste visa riktningen,och inte skapa oro genom att vara undfallande.
Allt känns mycket bättre nu, det var skönt att ventilera sig lite, i stundens hetta.
Nu kör vi på här hemma, det känns som det kommer bli väldigt bra- jag återkommer säkerligen om jag tappar bort mig igen.




karin