Spiggen. Vårt älskade lilla monster

[Spiggensmamma]

Spiggen är nu snart 21 månader.
Han har alltid varit en högaffektiv kille minst sagt. Skrattar mycket och gråter mycket. Han är otroligt aktiv och har hög energi. Både hans mormor och farmor säger att han är betydligt mer aktiv än någon av oss och våra syskon och syskonbarn varit. Han är dock försiktig och inte våghalsig alls.

Vi har nu fått problem med hans temperament och vi vet inte hur vi skall bemöta honom.
Han blir så HIMLA ARG ofta. Flera flera gr per dag. Och gnällig däremellan. Och stundtals superglad ska tilläggas.
Men så fort något går emot honom. Han fastnar med armen i tröjan, eller misslyckas med att att ta upp något, eller vad som helst, så blir han fullständigt vansinnig. Samma om vi tar något ifrån honom, om vi inte lyfter upp honom direkt han vill eller om jag vill gå på toa själv. Eller helt plötsligt när han sitter och äter.

Att handla med honom är ett elände då han blir vansinnig om han inte får springa runt själv. När vi lyfter upp honom så slår han oss i ansiktet.
Han kan sitta och äta något i bilen och plötsligt bli svinförbannad och krama sönder det han har i handen och kasta all världens väg.
När han är hemma hos sin farmor eller mormor håller han inte riktigt på på samma sätt.

Övrig info som kanske kan vara bra att veta:
Han sover lugnt och bra. 12-13 timmar per natt och 1,5 till 2 timmar på dagen. Det känns som han behöver mkt sömn. Ibland vaknar han och har svårt att somna om själv (speciellt om vi sover borta) men det är ändå ganska ovanligt.

Han äter okej men har väldigt bestämd uppfattning om vad han skall äta. Några få rätter funkar. (Oftast) Ibland äter han en sak som han dagen efter skyr som pesten.
Han får smaka allt. Inklusive glass och godis. Men i ytterst små mängder. Vi har försökt begränsa sockerintag men han får ju självklart kolhydrater som pasta, bröd och majs som ju är sockerrikt

Han pratar ingenting än i stort sett. Bara på sitt eget språk

Vi vet inte hur vi skall bemöta vredesutbrotten som ofta är ytterst dramatiska och tårfyllda. Han kastar sig på golvet, slår huvet i barnstolen och skriker som en stucken gris. Vi har försökt allt. Lyfta upp och hålla om. Prata lugnt. Vagga.
Men även på senare tid säga till argt på skarpen att han skall sluta eller vara tyst (när han skriker utan vi kan se en anledning)
Men det känns inte bra att visa ilska mot ett så litet barn.

Men vi körde genom Europa i veckan och han skrek så fort vi satt i bilen genom tyskland och danmark. Oavbrutet. Då höll vi på att tappa det. Självklart skulle vi ALDRIG slå honom eller skrika åt honom men vi har sagt till med hög arg röst. Men det hjälper inte.

Han har otroligt mkt egen vilja och han går helst sin egen väg. Men han kan aldrig sitta still och ta det lugnt. Så han är så svår att ta med till affären, bankmöten osv.
Och hemma går vi nästan av av alla dessa utbrott varje dag.

Förlåt om detta är osammanhängande.

[Alma]

Hej Spiggensmamma,

Grattis till jobbet att få sömnen att fungera bra! I övrigt ser det i mina ögon ut som att ert kära monster utvecklats naturligt och kommit in i en förtrotsperiod.

Själva klarade vi oss igenom dem och trotsperioder genom att läsa en hel del i Barnaboken och här om trots, och det hjälpte massor. För oss innebar det främst att vi blev intresserade av trots som utveckling, och släppte problemfokuseringen. Och att vi släppte fokus på sammanbrotten och började rätta vardagen efter de behov av säkerhet och utmaningar som vår son behövde.

Läs lite i dessa trådar och se om du känner igen dig och om råden kan passa er!

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 3%B6rtrots

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 3%B6rtrots

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 3%B6rtrots

[Alma]

Hej igen,

Jag har en son på fem år så det var en tid sedan jag höll på med förtrots och trots även om jag tycker att man får skopor av det i alla åldrar. Men så läste jag efter din fråga i trådarna om förtrots här

viewtopic.php?f=8&t=18665

och lärde på nytt. Mycket av det är användbart hela livet!

Tänkte på att vi när sonen var i Spiggens ålder och fortfarande ibland gör misstaget (som jag tycker att det blir här hemma) att försöka lösa sonens problem istället för att pakta och berömma innan misslyckande är ett faktum.

Om din Spigg misslyckas med armen i tröjan och blir vansinnig, har du provat att snabbt, innan vredesutbrottet kommer skälla på tröjan eller visa meddlidande över hur krångligt tröjlivet kan vara? Eller hurra och berömma starkt för den första centimetern han lyckas få in den? Lite teaterspel kan roa den som har ett helt drama inombords.

Sedan är OJDÅ ett bra kommunikationsmedel när det brakar loss ibland också. Inte allltid att man säger det så där lättsamt, men att man känner det inombords i vad man än säger och gör. Ojdå, ville du bli upptagen direkt ja. Hoppsan, gillade du inte maten... Lite som ett balsam på en lättsårad hud. Ojdå lilla vän. Samtidigt som man signalerar: Det är inte farligt, du är inte farlig, jag är inte rädd eller upprörd, du kan luta dig mot mig.

Att ta ifrån saker är aldrig kul. Jag gjorde (och gör) en hel del arrangemang för att förbereda projekt så att jag ska slippa det. Och gör en hel del misstag också som man lär sig av till nästa gång.

När sonen var i din ålder gjorde jag ett supermisstag som lärde mig mycket. Vi satt ute en sensommar på en altan med en mamma och ett par barn till och skulle göra äppelmos ihop. Tanken var att våra små skulle skölja äpplena och lägga i bitarna i mixerbunken och att vi två vuxna skulle stå för skärandet.

Oj vad dumt det blev. Alla tre småttingarna kröp och rultade missnöjt över skärbrädor, knivar, äpplen och vattenskålar för att få göra det roligaste - att skära. Som vi vuxna blev nejsägare till. Hu så de skrek.

Nästa gång lade vi upp det bättre. Alla fick möjlighet att göra alla moment, med utvalda knivar. Vi vuxna satt uppe vid bordet och skar med vassa knivar, barnen bankade på golvnivå med betydligt slöare och övergick sedan självmant till det som funkade bättre - att skölja och placera bitar på rätt ställen.

Jag gjorde också en del lärorika misstag i mataffärer. De är som upplagda för experiment, mycket roligt finns i plockbar höjd, barnen vill undersöka och vara med i allt. Härliga former och färger och ätbart är mycket också. Tvååringens verkstad...

Att gå in i en affär och komma ut utan att ha betalt en och annan sönderäten grej eller krossad burk är fortfarande en utmaning för oss som också har en livlig grabb. Vi gör handling med sonen som projekt när vi har tid att rätta handlingen efter hans behov, och ser i övrigt till att handla när han inte är med. Mataffärer är som tivoli, en ganska utmattande sak som kräver energi från oss föräldrar för att göra till ett lyckat projekt där vi klarar att ha sonen med som bidrag och inte som en som man måste säga nej till hela tiden.

När sonen började gå till han var tre år införde jag vagnsåkning i affärer. Man handlar från vagn i den åldern, bestämde jag och införde snabbt uppgifter som han skulle sköta. Att sitta i affärsvagnen och få varor som man ska lägga i vagnen genom att vrida kroppen. Att plocka från hyllorna. Att få peka vart jag skulle köra. Om en och annan grej sattes tillbaka lite diskret sedan tänkte han inte på när han stod i vagnen nära bandet med varorna som kom, eller senare stod och tog emot dem och fick ned en och annan i en påse. Eller fick betala, det är en höjdare att få förtroendet att lämna kort eller pengar i kassan och skapa egen kontakt med kassörskan.

Det här med att förbereda projekt så att det passar både barn och förälder är något man kan träna på i det oändliga tycker jag.

Har du provat att göra vardagsbestyr tillsammans med din Spigg? Han kastar in i tvättmaskinen, trycker på knappen, stoppar in bestick och plasttallrikar i diskmaskinen, sopar, lägger bestick mm på matbordet?

Och bilåkning ja. Min uppfattning är att det är det värsta. Helt onaturligt för ett barn, i alla fall för mitt barn. Så jag och sonen åker tåg och buss medan maken tar bilen. Att åka med barn på tåg är helkul. Plats för spring i benen, att ha kontakt med andra, att leka på golvet (man ser till att hamna i vagn 4 på svenska tåg), att gå på restaurang, att ligga ned under vilan. SÅ annorlunda mot att sitta fastspänd med föräldrar som sitter still och inte kan röra sig heller, och att bara glo på verkligheten genom rutan som på en film...

Spana in länkarna om förtrots och berätta om vad du tror om det för din Spigg!

[Alma]

Jo, jag tänkte en sak till. Att när tillvaron gungar i barnet, oavsett period, så är en resa genom Europa i bil en stor sak som man kanske inte uppskattar.

Under vredesutbrottstider och nejperioder och andra gungande perioder har vi försökt att göra världen så liten som möjligt. Också vanliga saker som att gå och hämta posten (en km ifrån huset) kan vara för mycket.

Man kan inbilla sig, och jag har gjort det med sonen, att det skulle behövas mer stimulans under perioder med vredesutbrott och ilska över misslyckanden.

Jag har kommit till att det är tvärtom. När man går ur spel för att armen fastnar i tröjan behöver man hjälp med ett slags lugn och att tillvaron blir begriplig och hanterlig igen.

Så om du kan - prova att skapa en liten bubbla där inte så mycket händer i det yttre. Förutom de eviga rutinerna som blir ryggraden i livet. Roligare för en själv är det också ju fler glada situationer man lyckas skapa med barnet även om de sker hemma.

[Spiggensmamma]

Hej Alma!

Tack för alla fina råd! Här finns minsann alltid hjälp att få.
Jag har använt en hel del av det jag läst om nu och vissa saker fungerar ganska bra. Jag upplever att han varit mindre förbannad de senaste dagarna. Min sambo är dock av åsikten att man skall säga NEJ och gärna på skarpen. Dock är han eg en fin människa och tar gärna efter sådant som bevisligen fungerar. Så när han märker att mitt sätt funkar bättre så gör han mer och mer så. (Ingen vill ju bli ihågkommen som den "arga föräldern som alltid gapade") Jag har nu provat att pakta lite och det funkar ok. Jag försöker avleda innan jag tar något ifrån. Att slita ifrån någonting funkar väldigt väldigt dåligt men ibland kommer jag på mig själv. Som när han stod och höll en kniv t.ex. eller precis skulle känna på en glödhet hallogenlampa.

Men hur skall vi göra när han är taskig mot hunden. Oftast är han jättesnäll men ibland vill han testa lite mot henne och kan klappa lite för hårt med en spade över nosen eller trampa på hennes tassar. Här vill jag vara supertydlig.

Hur gör man när han knuffar en lekkamrat. Eller slår med spade. Detta tycker jag är skitsvårt för att ibland har jag reagerat för tidigt och sedan upptäckt att det andra barnet knappt märkt vad som skett eller t.o.m tyckt att det var roligt. Men ibland har jag reagerat för sent och det andra barnet kanske ramlar och slår sig. Hur mkt skall de lösa själva och när skall man säga ifrån?

Angående det du skrev om affären. Det låter fantastiskt och det är presis så vi vill ha det. men Spiggen VÄGRAR åka vagn. Han skriker som en mistlur. Förra gången provade vi en sådan där bilvagn och det funkade en stund iaf. Men annars är det att springa fritt som är Spiggens melodi. Samma sak på Liseberg och sånt.
Och nej...det är sant. Man kanske ska undvika Liseberg och mataffärer och i synnerhet bilresor genom europa. Men ibland går det inte. Vi måste handla ihop och våra vänner vill ses på Liseberg el dyl och resan till våra vänner i Tyskand var i övrigt Spiggens bästa dagar någonsin. Man kan ju inte undvika saker heller. Eller? Även om man verkligen vill det ibland och ibland har vi också gjort det men vi blir så himla uttråkade av isoleringen som följde på det och vi vill ju samtidigt vänja och lära Spiggen hur man skall bete sig.

[Rosine]

Hej, jag har inte så många fina råd som Alma har. Men kanske angående affären: Våra barn (som dock inte verkar ha samma temperament som din son) har var sin lilla barnkundvagn ditt de lägger allt möjligt som jag ger eller visar dem. Men jag sätter lillasystern (26 månader) i min stora kundvagn när hon börjar öppna ostpaketer med tänderna eller bitar i kiwifrukt; och då mutar jag henne med baguette (det brukar vara fikadags, så hon är hungrig och accepterar det). Vid kassan sitter hon bredvid kassabandet (där man kan ställer korgen) och lägger allt på bandet som jag ge henne. Om du lyckas nu på något sätt med att låta din son vara med i affären, får du säkert snart en storhjälpare. Idag slog mig tanken att vi snart skulle kunna låta vår knappt fyraårig storebror handla alldeles själv; så skickligt och ansvarsfullt har han blivit när vi är i affären. Som tur handlar vi dock i en liten affär, jag vet inte hur det skulle funka i en stormarknad.

[Alma]

Hej Spiggensmamma,

Skarpa nej som det strösslas med i smått och stort är kanske inte det ledarskap som många egentligen eftersträvar, men av någon anledning fastnar det som en ideologi hos vissa just i förhållande till barn. Det är komiskt ibland att människor som bryr sig om sitt eget ansvar och har stark egen drivkraft plötsligt med sina barn anser att de ska vara lydiga underordnade som ska lära sig att följa en annans vilja och order... Och dessutom att de ska följa en chef/överordnad som inte visar den anställde någon förståelse för det som driver den att undersöka/protestera/vilja något? Hrm...

Ofta hör det här nejsägar-beteendet ihop med att nejet på något sätt upphöjs till allsmäktigt också. NEJet till det som barnet velat göra kommer ofta utan den avgörande fortsättningen, dvs utan det så viktiga MEN SÅ HÄR!

Nej-beteendet och den ensidiga "jag är gränssättare"-rollen brukar också kombineras med en massa prat och resonemang. Det är först NEJ, följt av nejförtydliganden och sedan nejets orsaker följt av förklaringar om vad som händer om... Alltså, man använder 300 ord till ett barn som inte kan svara med ens tre själv. Istället för att visa, som jag tror man (och jag själv) ska göra MYCKET mer av. Max 30 ord och visa 270 gånger. Så här GÖR man.

Bra att sonen protesterar när någon hastigt och lustigt tar ifrån honom något han påbörjat! Sådana tilltag bör han väl protestera emot hela livet?

Man kan träna sig i att på att ta ifrån barnet sådant man missat att ta bort, en kniv till exempel. Jag har två väninnor som är experter på att göra det utan att det uppstår kampsituationer och jag lär mig varje dag vi är tillsammans. Bra tips finns också i Barnaboken. En kniv behöver man t ex inte alltid rycka bort, man kan ta handen om handen och skära ihop, man kan visa glatt "AHA, vad bra att du hittade kniven, kom så skär vi för fulla muggar!", "men TITTA här hittade jag en kniv som är mycket bättre som du får!" osv. Ofta kan man hitta på spännande saker med det som man egentligen inte tänkte sig skulle finnas tillgängliga, utan att det är farligt alls.

Jag har nolltolerans mot våld mot husdjur och har varit supertydlig med sonen om katterna hemma. Dvs involverat honom i att ge dem mat, borsta, gå med till veterinären, ta bort fästingar, frågat sonen vad de säger, givit sonen uppgifter så att han vet att han behövs för katterna: Det är t ex han som lägger ut filtar och saker så att katterna trivs.

Hur man är med husdjur är ju i första hand att lära sig njuta av dem och ta hand om dem. Och när husdjuren ser att barnet är en viktig vårdare får de större tolerans också för ett och annat misstag som barnen gör: Inte minst för att jag-och-du-uppfattningen och empatin måste utvecklas och inte finns hos oss människor från början.

Tidigt gav jag sonen leksaker som passade för honom att leka med katterna med, som bara blev hans kattleksaker. En annan sak som kom tidigt var svartsjukan (kommer ju i alla nära relationer, jag tog det som ett gott tecken), att den fick finnas och att vi lekte med den så att den fick andra utlopp än att gå ut över katterna. Sonen lärde sig ordet svartsjuka genom våra samtal om katterna och vi skämtade tidigt om att känna sig "sotis", jag spelade teater och visade hur jag kände mig sotis ibland - det var innan sonen själv kunde uttala ordet. Favoriten är fortfarande hur jag visar att jag blir sotis när sonen klappar katterna mycket.)

Våld mot andra barn är också nolltolerans, men sällan är det mest effektivt att NEJskrika. Man får visa hur man ska göra. Hur man kan leka. Hur det går till det här med samspel. Bevisa hur mycket roligare det är när man leker så att alla har det bra. Men inte genom prat och principer... Min uppfattning är att man måste visa. Och faktiskt också bevisa!

Hur mycket man ingriper är så beroende av situation och hur ens barn och andra fungerar och vad det är man vill med relationerna, tycker jag. Mängder av faktorer. Vissa situationer ingriper jag alltid i och det är när det kan bli fysisk skada som är mer än jag tycker är lämplig... Kasta snöboll, sand, spruta vatten, kleta in någon med mat, lera eller färg är situationsberoende om det får ingå eller inte här hos oss. Men i stort sett alla nej måste följas av "gör istället så här" - annars är man som vuxen rökt direkt och ingen av våra 3-6-åringar som ofta är på besök lyssnar.

Att avleda brukar funka väl ganska länge. Man kan inspirera barn att leka mindre destruktiva eller våldsamma lekar genom att erbjuda dem något roligare och mer spännande. Om alla knuffar leder till mängder av nejanden från de vuxna tröttnar barnen snart på varandra. Det är inte roligt att leka om de vuxna bara är engagerade när de kommer med negativa nej-signaler. Gäller att finna en ledarroll med barnen som är kul både för en själv och barnen. Så behåller man ledarskapet bäst också tycker jag.

Man kan negligera en hel del småsaker, strunta i den mindre eller annalkande knuffen och snabbt visa både knuffaren och den knuffade något himla skoj de kan göra ihop, så ersätts det där misstaget med något annat.

Och nej jag tycker inte heller att man ska undvika det som är viktigt för en själv och ens familj. Vi själva har undvikit att ha med sonen i situationer som vi inte lyckats göra bra som föräldrar, t ex när vi inte kunnat göra handlingen till annat än ](*,) . Och i trotsperioder har vi gjort världen mindre eller i alla fall för sonen välbekant med så få ruckningar på sömn, mat, fysisk aktivitet mm som möjligt. Själv upplever jag mig mer isolerad när det inte funkar med sonen på äventyret, än när jag är i hemmastadda situationerna med en blomstrande son.

Men i äventyr som man själv trivs i blir man ju en glad och konstruktiv JA-förälder, och det brukar smitta av sig!

Några tankar från mig som för närvarande är på äventyr med familjen... Nya äventyr, nya roliga sammansvetsande projekt och nya fräscha misstag att utvecklas av!