8 år och separationsångest

[camilla]

Mina tvillingtjejer på snart 8 år har sedan ngn månad börjat bli oroliga och klängiga. Om jag skall gå på toaletten så skall det kramas och ges kärleksförklaringar innan jag går in (som om jag skulle vara inlåst en vecka eller så), skall jag gå till källaren för att hämta ngt så går de mig hack i häl och då jag måste jobba och de vara med mormor blir det galltjut: "Mamma jag älskar dig sååå mycket! Lova att då du kommer hem så ska vi ligga i soffan hela dagen och bara kramas!" osv. Just nu är de på camping med mormor (som fö alltid varit världen bästa och mkt bättre än mamma) och jag vågar knappt ringa eftersom de då verkar bli ledsna. Mormor säger att det går bra även om de i början var lite ledsna osv. De är oroliga över huruvida jag kommit ihåg att låsa dörren, tanka bilen och laddat mobilen. Jag har frågat varför de blir så ledsna då jag inte är med dem men de kan inte svara på det, de bara känner så. Hörde av en arbetskamrat att hennes dotter är likadan så jag antar att det har ngt med åldern att göra frågan är bara hur jag skall hantera detta... Jobba måste jag ju men vet inte om jag skall vara så mkt som möjligt övrig tid, det känns ju lite som att bekräfta deras beteende. I nuläget svarar jag (numera automatiskt) att jag älskar dem också då de håller utläggning om hur mycket de älskar mig men vet inte om det är rätt att göra det egentligen, undrar till slut om de säger det för att jag skall bekräfta dem. Vill också tillägga att de är barn som varit befriade från dagis 7-17, de går i skolan 9-14 och sedan är de med mig eller pappan hela em. De är sociala barn med många kompisar men har alltid haft tendenser att vara lite mammiga även om det aldrig gått såå här långt innan.
Tacksam för svar!

[Cony]

Hej!

Jag tycker du själv ska hålla ÄNNU större utläggningar om hur mycket du älskar dom och hur fina dom är och hur härligt ni har det.

Hur står det till med den sociala delaktigheten? Jobbar ni tillsammans hemma? Lagar mat, städar, grejar i trädgården? Alla får hjälpa till, och sen kan man "ligga i soffan och kramas".

(Vår åttaåring kan ropa ett ängsligt "ses imorgon??????" typ tre gånger när man är påväg ner för trappen efter bokläsningen på kvällen, då är det bara att leverera "javisst ses vi imorgon, min älskling" x 3 tillbaka.)

Det var lite tankar från mig.

[Alma]

Jag kan slå vad om att Anna W skriver något klokt om åttaåringen i Barnaboken. Här har vi råkat ut för en period som liknar din, fast med vår femåring.

Under senaste halvåret har han varit i perioder där han inte vill ha oss ur sikte en sekund. Det räcker inte att han hör oss, han måste se någon av oss också och blir förtvivlad om han inte gör det, känner sig helt utelämnad i den stora världen.

Nu har den mest extrema närhetsperioden övergått i en kärleksförklaringsperiod. Han talar mycket om hur mycket han tycker om den ena och andra av oss föräldrar, ibland den ena mer än den andra, men alltid att han älskar mer än vad vi älskar honom (sägs som ett glatt konstaterande, inte ledset).

Vi har i stort sett mest följt vågen, känns som det är en period som måste gås igenom och som förhoppningsvis ger honom ny sorts styrka på andra sidan.

Vi berättar var vi är om vi går ur sikte, bekräftar utan större åthävor att vi ser att han blir rädd när han tappar bort oss och tårarna sprutar, gör ingen större sak av det men tar varje tillfälle att berätta hur älskad och viktig han är och att vi finns och att han finns för oss också när vi inte syns.

Och han har fått större ansvar och lite svårare uppgifter här hemma, nu när han är så stor. För parallellt med hans osäkerhet och rädsla för att bli ensam finns också femåringens härliga superkontroll över tillvaron där allt är möjligt. Han är starkast, kan flyga upp till mars när som helst, är snabb som åskan, kan bygga vad som helst som behövs osv. Och han behöver också veta att han behövs här hemma, på riktigt. Annars fungerar det inte här i huset!

Kolla i barnaboken om vad Anna skriver om åttaåringar. Och skrivs inget där som liknar det dina tjejer har så skulle jag inte vara rädd att bekräfta ett beteende, utan mer se det som ett behov av närhet som de har just nu. Kan du ge dem tid och närhet verkar det här som en period där ni kan passa på att göra massor av skojigt och mysigt ihop.