Humörsvängningar och tårar

[vifyra]

Hej!
Som det alltid har känts med vår äldsta son så kan man inte nämna ett problem utan att reda ut ett annat, så det här inlägget blir väl långt...Skall försöka sätta fingret på det mest väsentliga.
Jag är hemma med två pojkar, en 1-åring och en på snart 5 år.
Frågorna gäller den äldre. Sedan födseln har han varit väldigt aktiv, känslig och krävt nycket för att hållas nöjd. Ett steg framåt, två steg bakåt, har det känts. Man har gått lite på nålar hela tiden, hur reagerar han nu, bryter han ihop...? Ibland har man frågat sig om allt är som det ska. Just nu har vi haft en längre period som varit riktigt jobbig. Det är gråt när vi ska ut/fara nånstans, när vi ska äta, när man säger nej, eller åt ingenting verkar det som. Så dessa humörsvängningar är ett av problemen. Han kan börja gråta åt precis vad som helst, att strumpan känns tokig, om man missförstår honom, ställer fel fråga...alltså i situationer där det vore så enkelt att bara säga till eller förklara, men han hinner aldrig så långt. Och vi förstår ju att det knappast är nåt han gör avsiktligt, eller för att få sin vilja igenom, men att höra en 4-åring gråta åt småsaker flera gånger om dagen blir tungt och tyvärr är det inte alltid lätt att hållas lugn, utan irritationen och uppgivenheten finns lätt till hands. Hos oss har de tunga och svåra perioderna avlöst varandra, med kortare, mer stabila perioder där emellan.
Att meddela att vi nu ska klä på och gå ut efterföljs av gråt, han orkar/vill inte säger han, men begär inte heller oss att hjälpa till. Det kan ta en halvtimme innan han är ute och gråtit klart åt allt som gått tokigt. Svårt att koncentrera sig, är som eld i rumpan allmänt...
Ätandet tycker han inte heller om. Han klagar på maten och kan inte sitta på sin plats. Hans behov av att leka med andra barn har väckts en aning nu, men är inte stort. Han har svårt med att lyssna och göra som man ber honom...I övrigt är han smart och duktig, glad och go, gärna med och fixar, älskar rollekar, skriver sitt namn osv...
Ja, här var väl början, känns som om vi behöver andras tips just nu.Vi behöver en mer stabil vardag helt enkelt, annars blir vi alla instabila snart. Och vi vill ju så gärna att vår hjärtegoa kille mår bättre och känner sig starkare. Han måsta ju klara av vissa situationer och dilemman, hur går det annars i skolan? Vi är lite oroliga över de sociala delarna...Har aldrig känts nyttigt att prata med BVC...

Tack på förhand!

[chokladkaninen]

Hej på dig Vifyra och välkommen hit!

Har du Barnaboken? Annars rekommenderar jag dig att skaffa den, du har nytta av den i minst 16 år! Titta sedan igenom 4-årskapitlet och avsnitten om fostran.

Det är ju ganska besvärligt att vara i trotsåldern, men både barn och förälder hinner ju vänja sig vid det eftersom det håller på ett tag. Sedan är det ganska soft att vara en 5-åring, för då har man full kontroll på tillvaron (en sån har jag hemma och det är riktigt ljuvligt ) - men däremellan kommer fyraåringen, som ibland har det lite svajigt. De strategier man har lärt sig under trotsen fungerar inte längre, för barnet är äldre och mognare, men inte själv vant vid all sin nya kompetens och de nya insikterna. Så det kan vara både rörigt, stressande och lite läskigt emellanåt.

Jag tror att er tillvaro blir lättare ifall du tänker att han har det svajigt och behöver lite hjälp med 1) att bli förstådd; 2) att bli behövd; och 3) att lära sig hur man uppför sig.

1) klarar du genom att pakta - om han gnäller över strumporna t ex tar du genast hans parti mot strumporna, dumma dumma strumporna som inte kan uppföra sig! Lite tramsig humor är också bra ifall du kan uppbåda nån sån, man kan ju skälla rejält på strumporna, hota dem med förvisning och gärna låta dem svara och försöka bortförklara sig... Läs mer om att pakta här: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743

2) Nästa grej är den sociala delaktigheten: det är jätteviktigt att han är behövd - utan honom får lillebror kanske ingen mat (om han blandar välling), och du får inget kaffe (mkt populärt här, barnen har fattat hur livsnödvändigt det är att jag får kaffe...8)), det behöver säkert dammsugas nånstans (peltorskydd vill min 5-åring ha för att inte få ont i öronen) och blommorna behöver vattnas. Den sociala delaktigheten behöver vara regelbunden (gör gärna ett schema med allas uppgifter att göra ensamma resp tillsammans, stora killen kan vara med och bestämma), men kan också användas som quick fix när tillvaron blir för besvärlig: Vännen, jag klarar inte tvättmaskinen själv! Kan du hjälpa till?
Mer om social delaktighet här: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5385

3) Slutligen är det också en del testande i 4-årsåldern. För man förstår så bra, och kan så mycket, men man vet inte vad man får och inte får och behöver få veta vad gränsen går. Hos oss slåss man t ex inte, och det har jag blivit tvungen att ta en eller annan fight om. Då förklarar jag att vi inte slåss, vi klappar fint. Om barnet fortfarande vill slåss (och det ville hon!) får hon vara på sitt rum tills hon kan uppföra sig. Det är ju inte så kul med förvisning för någon, men det kan krävas ibland för att fyraåringen ska få ett rakt svar på sin fråga. Och det som är fantastiskt bra med en fyraåring jämfört med ett mindre barn är att man kan prata med dem, när läget är lugnt, och fråga om olika saker: varför ville du slåss, hur tycker du att vi borde lösa konflikter, kan vi hitta något bättre sätt att göra ditten eller datten så att vi slipper blir så arga på varandra, etc.
Mer om fyraåringar: http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 10&start=0 Det finns flera trådar om beteendefostran och 4-åringar under favoriter ovan också.

Lycka till! Och kom gärna tillbaka, så bollar vi vidare.

[vifyra]

Hej! Och tack för snabbt svar!

Idag har vi haft en riktigt bra dag. Inte gråt en gång! Har berömt honom i flera situationer där han lite kunnat komma med förslag och motförslag, kunnat berätta, komma på andra lösningar osv, situationer som igår och alllmänt annars fått honom att börja stortjuta. Och imorn är vi väl där igen, det svänger så...utan synbar orsak. Nästan skrämmande faktiskt!

Vi har BB, dock en tid sedan läst om 4-5-åringar, måste uppdatera lite. Att gå i pakt låter som en bra idé. Problemet är ju att han oftast inte bara gnäller, eller ens börjar med det, utan han bryter ihop direkt när nåt inte går som han tänkt. Stortjuter så tårarna rinner, och det är faktiskt inga krokodiltårar. Han tycker så synd om sig själv och känner väl att världen rasar över honom. Men jag skall absolut prova på det!

Angående den sociala delaktigheten finns att förbättra just nu. Tänk att man inte i all kaos kunde komma på det själv. Han har alltid fått vara med och hjälpa, men med en lillebror med gör vi inte så mycket sånt på tremanhand. Måste strukturera lite!

Så kommer vi till hur man får/inte får bete sig. Tycker vi alltid varit tydliga med detta, gett beröm men även haft tydliga gränser och regler och aldrig kört med tomma hot. Men han är annorlunda nu. Kan tala med ful ton, säga oacceptabla saker och bete sig illa i vissa situationer. Har en tid kört med avvisning, men känner inte att den tar direkt. Och kan var svårt att veta när en sådan är på plats och när man bara skall säga till, när vissa dagar är fyllda med dåligt humör och beteende. Tidigare har han fått gå på sitt rum, men jag kan inte säga att han alltid varit arg och sedan lugnat ner sig, han har inte liksom kommit till nån insikt när jag frågat om han förstått varför han är där. I alla fall har han nu själv börjat gå in på sitt rum när han blir arg eller tillrättavisad. Där kan han länge sitta och lyssna på sagor, eller bläddra i någon bok. Känner inte att han ångrar sig och förstår vad han gjort. Kan till och med provocerande säga att det är roligt att sitta på straff, och vill inte komma ut. Har nu några gånger satt honom att sitta i hallen där det inte finns något att göra, men han visar en viss likgiltighet inför avvisningen i alla fall. Jag känner mig så inkonsekvent och ineffektiv. Så:
1) Vad göra för att detta ska funka?
2) Vad skall vi göra vid mindre allvarliga förseelser, som snäsande svar, att inte lyssna, att strunta i tillsägelser (som att hur man är vid matbordet, att vi inte hoppar i soffan, att inte dra tutten ur mun på lillebror när han just vaknat...alltså sådana saker han vid det här laget borde veta och KOMMA IHÅG. Det blir så mycket tjat med sådant här, och jag gillar inte tjat, jag tycker han borde lyssna och respektera vissa regler. Vilka följder borde det här ha? I all röra ser jag inte riktigt klart tydligen. Jag trodde jag var bra på det här...men just nu har vi det så intensivt att jag gärna bollar ideer med någon som är opartisk. Vill slippa tjatet!

Tack igen!

[Alma]

Jag tycker i allmänhet här hemma (med femåring) att när det börjar behövas avvisningar mer än en gång i månaden eller så, beror det på att vi brustit i det som chokladkaninen nämner som 1 och 2, dvs paktandet och den sociala delaktigheten. Vi har varit dåliga kamrater som gnällt eller stönat över honom istället för att sätta oss in i hur dumma strumpor faktiskt kan vara, och vi har varit dåliga på arbetsledning som inkluderat honom.

Hur väl en avvisning än genomförs och faller ut, så känns den aldrig bra tycker jag. Det är så ofta något som brustit innan den behövs!

Snäsiga, oförskämda svar, att inte lyssna, att upprepa små taskiga beteenden, det brukar komma här när vår kamratskap är på låg nivå och när sonen inte har känsla av att han vaknar till en dag som är fylld av att han behövs.

Det är FRUKTANSVÄRT SVÅRT att upprepa sig och samtidigt vara en bra, inspirerande ledare och lagkamrat... Jag tycker detta är det svåraste, när jag kommer till att behöva upprepa. Redan då har mitt ledarskap fallerat på något sätt.

Mitt råd: Satsa på 1 och 2 en stund så slipper du fundera så mycket över avvisningar och tillrättalägganden. Har man haft ett paktande och gott samarbete under dagen blir behovet av snäsanden och andra dåliga beteenden mindre. Även om de kommer i någon dos blir de en bagatell som man kan säga hoppan åt eller visa geniunt ointresse för.

[Alma]

Hej vifyra! Hur går det?

Här kommer vi från en mycket bestämd nej-fas och en göra-tvärtom-period som tycktes vara för evigt. Bara vissa få saker var kul, nej till i stort sett allting annat, för första gången sades saker vara tråkiga, behovet av extrem närhet mycket stort, max 20 meter ute och med superkoll gemom rop var femte minut på var mamma och pappa fanns i huset.

Svårt har det varit att hålla gemensamma aktiviteterna igång, och verktygen för att göra lagarbetet roligt och att ge uppgifter för det gemensamma sinade eftersom alla spårade ur. Och som brev på posten att man ändå måste ha sina egna projekt, med ständiga urvältningar av mjölpaket, mjölk, blomkrukor, spola ned grejor i toan, kolla vad som händer om man fyller duschrummets golv med decimeterhögt vatten, testa vad moster säger om man skriker att man aldrig vill vara hos henne mer osv.

Som en lång influensa... utröttande och klart påfrestande.

Så en dag plötsligt - ett "JA det gör vi!" Och lite senare "Jag vill göra juice till dig!" Och en hel del annat trevligt som vi hade innan perioden. Till och med kom ett och annat "det här var kul".

Och så tror jag att han kunde formulera och våga fråga det som säkert legat i honom hela tiden: Kommer du och pappa dö före mig? Och eftersom han säkert redan visste svaret och har fruktat det hela tiden blev det som en lättnad när han fick veta att ja, så är det.

Vi är inte ute ur perioden helt, men vi ser ljusglimtar och är glada över att skörda nu när tilliten och närheten börjar återkomma.